I början av 1980-talet hade en ny ram för kvalitet sedan mer än ett decen- nium förespråkats i industrinära nätverk av konsulter, SKTF, bransch- forskningsorganet IVF och vissa forskare. De hade goda och extensiva kontakter med den operativa ledningsnivån, särskilt inom verkstadsindu- strin. Däremot hade inte frågorna fått en erkänd, officiell status – de hade inte blivit en del av den offentliga diskussionen om problem och lösningar i näringslivet. Från början av 1980-talet, och delvis parallellt med den tidigare nämnda utvecklingen, inleds en annan process på nationell nivå
där politiker, industriledare och arbetsmarknadens parter blir involverade. Det som inledningsvis var idéer och praktiker burna av små professio- nella nätverk blir under den här perioden sanktionerade och påbjudna for- mer för att organisera och styra inte bara industriproduktion utan all pro- fessionellt bedriven verksamhet – industri, service, sjukvård och under- visning. Den etablerade kvalitetsramen skakas om först när ifrågasättandet
lämnar industrins vardag och får en semipolitisk status som politisk- ekonomisk kraftsamling.
I början av 1984 uppvaktades industridepartementet av företrädare för industriföretag, som samtidigt företrädde SKTF. De ansåg att svensk industri hade problem i den internationella konkurrensen, och då särskilt i förhållande till japansk industri. De menade också att det var viktigt att lära på nationell nivå av den utveckling som skett i flera företag via interna kvalitetsutvecklingsprogram. Problemen innefattade att svenska företag förlorade marknadsandelar, bland annat till följd av att japansk industri gick in i nya branscher. Svenska företag hade också, menade man, kostnader relaterade till brister i kvalitet, vilket dels påverkade lönsamhe- ten i förhållande till existerande kunder men som också gjorde att man tappade marknadsandelar till konkurrenter.
Statssekreteraren diskuterade frågan med en departementstjänsteman, som bekräftade att han kände igen problemen från sina diskussioner med industrin och med sina gamla kollegor (tjänstemannen hade under många år arbetat i den privata företagsamheten). I maj 1985 tog industriminister Thage G Pettersson ett initiativ till att samla företrädare för industrin, in- dustriella organisationer och fackförbund till ett möte i Industrideparte- mentets näringspolitiska råd.9 Man konstaterade att kvalitet var ett viktigt
problemområde och var eniga om att kraftiga åtgärder behövdes för att öka kvalitetsmedvetandet i Sverige. En arbetsgrupp tillsattes med repre- sentanter för departementet, STU (Styrelsen för teknisk utveckling), SIND (Statens industriverk), IVA (Ingenjörsvetenskapsakademin), IVF (Institu- tet för verkstadsteknisk forskning) och SFK (Svenska förbundet för kvali- tet). Arbetsgruppen började kartlägga medvetandet om och intresset för kvalitetsrelaterade frågor inom den svenska industrin. IVA fick i uppdrag att göra ett antal förstudier på temat kvalitet som bland annat resulterade i
9 Näringspolitiska rådet var ett samrådsorgan inom departementet vid den tiden med före- trädare för industri och fackföreningar. Representanterna var 1985 bl a Björn Svedberg (vd Ericsson), Percy Barnevik (vd ASEA) och Stig Malm (ordförande i LO). I det rådet var den tidigare nämnde tjänstemannen sekreterare och där presenterade han, för departementsledningens räkning, de synpunkter som kommit fram.
en diskussion om och beräkning av näringslivets så kallade kvalitetsbrist- kostnader.10 Det var en term som kom att fungera som något av en för-
ankringspunkt för den fortsatta diskussionen under 1980-talet. Resultaten ansågs tyda på att en satsning på kvalitetsstyrning var viktig för svensk konkurrenskraft.
Detta var bakgrunden till en nationell samling i en kvalitetskampanj som strax därefter kom att manifesteras i och med bildandet av National- kommittén för svensk kvalitet.11 Nationalkommittén bildades i november
1986 på initiativ av SAF, LO och PTK samt industri- och civildeparte- mentet. I kommittén ingick representanter för regeringen, parterna på ar- betsmarknaden, industrin och den offentliga sektorn. Nationalkommittén stod bakom en landsomfattande kvalitetsoffensiv under namnet ”Svensk kvalitet – rätt sätt”. Offensiven leddes av en styrgrupp och ett kansli med Bengt Norström (den tidigare nämnde tjänstemannen på industrideparte- mentet) som generalsekreterare.12 Under kansliet sorterade sedan ett antal
arbetsgrupper; en för principiella frågor, en informationsgrupp,en grupp för utbildningsfrågor, en grupp för den offentliga sektorn och en stand- ardiseringsgrupp (Kvalitets-Nytt, Nr, 1 maj 1987). Till hedersordförande utsågs HKH Prins Bertil.
Mot slutet av 1986 gav också industridepartementet i uppdrag åt kon- sulten Sven-Olov Reftmark att undersöka läget inom forskning och ut- veckling på kvalitetsområdet och att föreslå åtgärder som snabbt kunde tillgodose de ökade krav som ställdes på förbättrad utbildning i kvalitets- kontroll.13 Rapporten som följde kom att ligga till grund för förslag i en
regeringsproposition angående industri och forskning, proposition 1986/ 87:74 (Lundgren, 2000). Den kom också att utgöra bakgrunden till en
10 IVA gjorde, med Industridepartementet som uppdragsgivare, en förstudie om möjlighe- terna att initiera en landsomfattande satsning på kvalitet. Resultaten som betonade att det var nödvändigt med insatser såväl inom industri som offentlig sektor presenterades i en rapport (”Kvalitet för ökad konkurrenskraft”, IVA-rapport 288–1985).
11 I ett uttalande i SFK:s tidskrift Kvalitets-Nytt (Nr 1, maj 1987) menade Norström dock att skälet till kommitténs initierande var att befästa Sveriges styrkeposition på kvalitets- sidan snarare än som en reaktion på ett dåligt kvalitetsläge. Det övergripande målet med kvalitetsoffensiven var att ”höja den gemensamma välfärden i landet”.
12 I styrgruppen ingick Carl Fredriksson (industridepartementet), Sören Häggroth (civil- departementet), Jan Peder Norstedt (SAF), Göran Karlsson (LO), Stig Ahlin (TCO) och Göran Witlock (SAF) (Kvalitets-Nytt, Nr 1, maj 1987).
13 Sven-Olov Reftmark hade under en kort period under 1980-talet verkat som teknisk attaché i Washington, där han kommit i kontakt med många centrala aktörer inom den amerikanska kvalitetsrörelsen och med tankarna bakom Malcolm Baldrige National Quality Award. Reftmark var en av de som lanserade idén att införa ett motsvarande pris i Sverige, baserat på liknade principer (Reftmark intervju 1999).
annan studie av Reftmark samma år. I oktober gav dåvarande Universi- tets- och högskoleämbetet (UHÄ) Reftmark i uppdrag att utreda kvalitets- utbildningen vid de stora universiteten i landet. I studien ingick Kungliga tekniska högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola (CTH), universi- teten i Linköping, Lund och Luleå samt handelshögskolan i Stockholm och handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Resultaten presenterades i en rapport (UHÄ 1987) där det konstatera- des att den svenska kvalitetsutvecklingen i stort följde den internationella utvecklingen, mycket beroende på att svensk industri var så internationa- liserad. Det konstaterades emellertid också att utbildningsinsatserna på högskolenivå inte stod i paritet med de krav som kunde ställas. Utbildningar anordnades delvis genom företagsinterna program och konsultinsatser, men universitetens roll var obetydlig. Rapporten innehöll ett antal förslag till åtgärder. Till exempel skulle åtminstone en professur med inriktning mot kvalitet inrättas vid vart och ett av de större universiteten och varje stu- dent som följde ett civilingenjörs- eller civilekonomprogram skulle följa minst en grundläggande kurs i kvalitetsstyrning.
Nationalkommittén var aldrig tänkt att bli annat än en temporär över- gångslösning. Styrgruppen gav under 1988 i uppdrag åt Sven-Olof Reftmark att studera och föreslå en struktur till en mer permanent organi- sation för främjandet av kvalitetsutveckling i Sverige (Lundgren, 2000). Ett första förslag presenterades i juni 1988 och efter några mindre juste- ringar lade Reftmark i september samma år fram ett förslag som antogs av styrgruppen. En viktig utgångspunkt var att den nya organisationen skulle vara oberoende och ha samma djupa och breda förankring i det svenska samhället som Nationalkommittén lyckats skaffa sig på kort tid. Enligt förslaget skulle en ny organisation lanseras i januari 1990.
Det centrala i förslaget till ny organisation var att ett kollektivforsk- ningsinstitut skulle bildas som kom att få namnet Institutet för kvalitets- utveckling (SIQ).14 Institutets uppgifter skulle bestå i forskning och utveck-
ling, utbildning och information. Institutet kunde även initiera uppdrags- forskningsprojekt och ge support till medlemmarna i Intressentföreningen (se nedan). Vidare skulle ett särskilt råd för kvalitetsutveckling etableras, där personer som utmärkt sig på kvalitetsområdet skulle väljas in.
SIQ finansierades till att börja med i lika delar av industridepartementet och den intressentförening för kvalitetsutveckling som bildades. Medlem-
14 Kollektivforskningsinstitut är organ för tillämpad forskning kring frågor som har rele- vans för flera företag och som staten anser värda att stödja och samordna. Instituten (t ex förpackningsforskningsinstitutet) finansieras och ägs gemensamt av staten och företag, de senare genom intressentföreningar. SIQ skiljer från andra institut då dess område inte kan sägas vara av teknisk natur.
arna i intressentföreningen skulle vara representanter för såväl offentliga som privata företag, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt or- ganisationer som i någon mening hade starka länkar till kvalitetsfrågor. Dessutom kunde finansiella medel komma in i form av betalning för ut- förda uppdrag och som betalning för deltagande i kurser som institutet anordnade. Det senare är numera SIQ:s huvudsakliga intäktskälla.
SIQ grundades efter förslaget i december 1990. Bengt Norström till- trädde som tillfällig VD, men då han inte ville lämna Stockholm för Göte- borg, anställdes ek.dr. Johnny Lindström från Handelshögskolan vid Gö- teborgs universitet. Lindström hade tidigare spelat en viktig roll i den väst- svenska kvalitetssatsningen.15 I enlighet med planerna bildades ett stöd-
jande råd för kvalitetsutveckling med Volvos dåvarande VD Gunnar L Johansson som ordförande. Under den första tiden var det inte helt tydligt vad den nya organisationen skulle ägna sig åt. SIQ arbetade dock snart i fyra huvudprogram – information, utbildning, forskning och utveckling samt speciella uppgifter. En viktig uppgift inom ramen för det sistnämnda blev att utveckla ett nationellt svenskt kvalitetspris motsvarande Malcolm Baldrige National Quality Award som hade instiftats i USA 1987 (Lund- gren, 2000, Kvalitets-Nytt, Nr 4, november 1990).
Arbetet med att instifta ett svenskt kvalitetspris kom igång snabbt. En första pilotomgång initierades under 1991 med sex deltagande företag (tre serviceföretag och tre tillverkande företag). SIQ fick assistans från IBM i Järfälla som hade tidigare erfarenhet av arbete med Malcolm Baldridge Award i USA. Arbetet med den svenska utmärkelsen – som kom att gå under beteckningen Utmärkelsen Svensk Kvalitet (USK) – kom igång 1992 och den första utmärkelsen vanns av IBM i Järfälla. Till en början gavs utmärkelsen till stora industriföretag (eller divisioner inom dessa), men på senare år har vinnare även utsetts i andra typer av organisationer, till exempel en sjukvårdsenhet 1996, ett mindre tillverkande företag 1998 och ett företag i servicesektorn 1999. Även om utmärkelsen fått relativt lite utrymme i media, har den varit en viktig länk i spridningen av den nya styrdoktrinen till svenska organisationer och då framför allt till små före- tag med mindre resurser och organisationer inom den offentliga sektorn. Under senare tid har största delen av SIQ:s insatser riktats just mot den offentliga sektorn. Lika viktigt som USK är förmodligen det relativt stora antal ”derivat”, som finns i form av tävlingar för regioner och sektorer (bl a landstingen och skolor) samt enskilda organisationer (Telia, Stockholms kommun m fl).
15 Den västsvenska kvalitetssatsningen pågick mellan 1987 och 1992 som ett samarbets- projekt mellan Chalmers, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och industrin (t ex Celsius, Ericsson och Vattenfall) (Alänge & Lundgren 2000).