Borlänge/Dalarna

Dalarna är ett relativt litet län med 15 kommuner med ett invånarantal per kommun på drygt 18 000. Bland de näringslivsverksamheter som finns i länet märks bl.a. pappers- och massaindustri samt stål- och verkstadsindustri. Borlänge är en av Dalarnas större kommuner med drygt 47 000 invånare.

Liksom många andra kommuner har Borlänge begränsat med resurser vilket innebär att de inom miljö- och hälsoskyddsförvaltningen kommit att värdesätta snabb och effektiv tillsynsvägledning. I det dagliga arbetet behöver miljöförvalt- ningen hantera inkommande tillsynsärenden samtidigt som förvaltningen i allt högre utsträckning söker styra arbetet genom arbete i projektform. För att effektivi- sera arbetet och på så sätt öka kapaciteten föredrar inspektörerna i Borlänge till- synsvägledningsmaterial i form av checklistor och handböcker.

Förändringarna inom främst Naturvårdsverket, främst vad gäller myndighetens roll, har fått konsekvenser för kommunens sätt att arbeta med tillsynsvägledning. Från att tidigare ha haft mycket hjälp av de s.k. branschexperterna hämtas nu i allt högre stöd utsträckning från Länsstyrelsen. Idag har kommunen mest kontakt med myndigheter förvaltningen arbetar tillsammans med. Dessa är också oftast de som själva har ett operativt tillsynsansvar som t.ex. Kemikalieinspektionen. En stor hjälp i tillsynsarbetet är tillgängligheten och de länsbesök som Kemikalieinspek- tionen gör. Tillskillnad från flera myndigheter uppfattas Naturvårdsverket genom sin plan för tillsynsvägledning tydligare ge signaler om prioriteringar i tillsynsarbe- tet. De centrala myndigheternas långsiktiga planering och kommunikation av denna underlättar planeringen av tillsynsprojekt på lokal och regional nivå, menar inter- vjupersonerna.

Utvecklingen på central nivå har också bidragit till att kommunen tagit hjälp från annat håll i planeringen av tillsynsprojekt. Främst handlar det om att ta del av andra kommuners tillsynsmaterial och aktivt deltagande i det samarbete som Läns- styrelsen är sammanhållande för. Förutom att utbyta erfarenheter ser också kom- munchefen i Borlänge att det finns andra vinster som ökad samverkan bidrar till. Dels är det en styrka att enas om gemensamma mål och att bedömningar kan moti- veras med likheten i länet. Dels är det på kommunnivå positivt att känna att man är en kugge i ett större maskineri.

Från Länsstyrelsen uppfattar man att det finns en resursbrist hos kommunerna varför behovet av vägledning är stort och Länsstyrelsen skulle kunna göra mycket mer om de hade mer resurser. På regional nivå har tillsynsvägledningen utvecklats

under senare år då Länsstyrelsen 2006 anställde en person speciellt avdelad för att administrera den nya satsningen på tillsynsvägledning. Satsningen har inneburit att tillsynsvägledningen blivit mer komplett då det tidigare saknades en samordnande funktion och vägledningen var mer spridd. Samverkanssatsningen innebär att Läns- styrelsen tagit fram en tillsynsplan tillsammans med kommunerna genom olika arbetsgrupper och kommunbesök. Arbetet upplevs fortfarande vara i startgroparna.

Liksom miljöförvaltningen i Borlänge kommun värdesätter Länsstyrelsen kon- kret och detaljerat vägledningsmaterial från central nivå. I den egna tillsynsvägled- ningen finns det dock problem som begränsar Länsstyrelsen från att ge alltför de- taljerad vägledning. I de fall Länsstyrelsen är överprövande instans har Länsstyrel- sen svårt att ge konkret vägledning till kommunerna av rädsla för att vägledningen ska resultera i oavsiktlig praxis.

3.2 Kristianstad/Skåne

Skåne är med sina 33 kommuner ett av Sveriges större län och också ett av de mest tätbefolkade länen i landet. Skåne utmärker sig i sammanhanget genom att nära hälften av Skånes areal är täckt av jordbruksmark. Kristianstad är till invånarantal en av de medelstora kommunerna i Skåne men en av de allra största till ytan. Lik- som andra kommuner tog Kristianstad över mycket av tillsynen över A och B verk- samheter6 _{från Länsstyrelsen. För 6 A, B eller C-anläggningar klassificeras bero-} ende av verksamhetsslag och storlek. Tillsynen av A och B anläggningar kan dele- geras av länsstyrelserna till kommunerna. Kommunerna har ansvar för C-

anläggningar.

För kommunen har detta inneburit att lokala förankringen i tillsynen förstärkts och att kommunen utökat sin kompetens.

Den tillsynsvägledning som Kristianstads kommun mottar uppfattar man inom förvaltningen har förändrats under senare år. En starkt bidragande orsak är Natur- vårdsverkets ändrade strategi-från objekts-till policyorienterad verksamhet. Denna bild bekräftas också av andra kommuner i länet och de menar att Naturvårdsverket tappat kontakten med den operativa nivån då myndigheten inte tillhandahåller samma tjänster i samma utsträckning som tidigare. Myndighetens juridiska rådgiv- ning är å andra sidan uppskattad och förvaltningen i Kristianstad uppger att man varit nöjd med den hjälp de fått avseende juridiska frågor.

Bland de centrala myndigheter som tillhandahåller bra tillsynsvägledning nämns Kemikalieinspektionen och Livsmedelsverket. Kemikalieinspektionen upp- fattas ge tydlig och bra information vilket uppfattas hänga samman med att myn- digheten själva är operativ tillsynsmyndighet. I Kristianstad framhåller man också Livsmedelsverket som genom sin Kommunstödsavdelning och sin användarvänliga hemsida kommit långt i sin vägledning av kommuner.

6

A, B eller C-anläggningar klassificeras beroende av verksamhetsslag och storlek. Tillsynen av A och B anläggningar kan delegeras av länsstyrelserna till kommunerna. Kommunerna har ansvar för C- anläggningar.

Eftersom tillsynsvägledningen från de centrala myndigheterna ser olika ut och i vissa fall lämnar en del i övrigt att önska när det gäller konkreta råd har Miljösam- verkan Skåne kommit att täcka en del av dessa brister. Samtidigt som förvaltningen i Kristianstad ställer sig mycket positiva till denna form av samverkan pekar de på att frågor som är gemensamma för hela landet har kommit att flyttas ner till regio- nal nivå. Detta, menar de, gör att landets regionala miljösamverkansprojekt riskerar att ”dubbelarbeta” vilket i sin tur skulle kunna resultera i att de regionala samver- kansprojekten tvingas fokusera på fler aspekter än bara regionspecifika frågor.

Liksom i förvaltningen i Kristianstad pekar Länsstyrelsen på två omständighe- ter som försvårar länsstyrelsernas tillsynsvägledning: Dels är Länsstyrelsen över- prövande instans i vissa av de frågor som Länsstyrelsen också är tillsynsvägledan- de i, vilket leder till att Länsstyrelsen är mer restriktiva i att ge konkreta råd. Dels pekar intervjupersonerna på att Länsstyrelsen riskerar att tappa kompetens i sam- band med att kommunerna tar över tillsynen över A och B-verksamheter.

Mycket pekar på att de senaste årens utveckling också bidragit till att öka efter- frågan på samverkan mellan kommuner i länet. Sedan 2005 finns Miljösamverkan Skåne som är ett samarbete mellan Skånes kommuner, Länsstyrelsen, Kommun- förbundet Skåne, Yrkes- och miljömedicin vid Region Skåne. Förvaltningen i Kristianstad ser positivt på denna samverkan men efterfrågar samtidigt mer stöd från Länsstyrelsen i att stödja även andra former av nätverk även utanför Miljö- samverkan, t.ex. mellan grannkommuner.

Enligt Länsstyrelsens tjänstemän har miljösamverkansprojekten resulterat i ökad och mer effektiv tillsynsvägledning och en ny verksamhetsplan som täcker fler områden har antagits för perioden 2008 – 2009.

Även Länsstyrelsen i Skåne pekar på att utvecklingen inom Naturvårdsverket påverkat deras arbete. De upplever att myndigheten tappat mycket kompetens ge- nom att Naturvårdsverket varit tvungen att anställa människor som, ur mottagarnas perspektiv, delvis saknar ”rätt” praktisk kompetens. Konkret kan det handla om att tjänstemännen på Länsstyrelsen har svårt att veta vem de ska ringa inom Natur- vårdsverket och att frågor inom vissa områden kräver mer arbete av Länsstyrelsen för att lösas. Länsstyrelsen framhåller främst Jordbruksverket och Kemikaliein- spektionen som goda exempel på centrala myndigheters tillsynsvägledning. Detta uttrycks genom att personalen är kompetent och engagerade. Utvecklingen inom främst Naturvårdsverket har enligt intervjupersonerna resulterat i att tillsynsväg- ledningen blivit mer beroende av personlig intresseinriktning, kompetens och nät- verk mellan enskilda tjänstemän på olika nivåer än av centrala riktlinjer. Detta riskerar att äventyra förutsättningarna för att skapa en kvalitetssäker och långsiktig tillsynsvägledning.