225 224 vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
offentliga miljöer i ständig omvandling bosse bergman
Det allmänna väg och gatunätet knyter samman samhällets alla privata och särskilda ägor, tomter och bebyggelser men an sluter även till allmänna platser att huvudsakligen vistas på – torg, stränder, parker och även naturområden reglerade av alle mansrätten. De offentliga miljöerna har också en socialiserande funktion: möten, träffpunkter, trängsel. Många söker troligen där något slags behov av bekräftelse och delaktighet i samhället, vilket framstår som lika angeläget för olika kollektiv, föreningar och gemenskaper. Den offentliga miljön får därmed en kulturpol itisk och samhällelig roll och dess utformning kan inte reduceras till enbart en fråga om trivsel och attraktivitet.
Städernas utvidgning med både glesare bebyggelser, täta bo stads och kontorsområden, centra och trafikknutpunkter har också medfört en ökning av mängden och variationen miljöer för offentligt liv. Detta inte minst för att det offentliga livet blivit mindre formellt och friare vad gäller klädsel, umgängesformer, sätt att vara, röra sig och utnyttja gaturum och parker. Vår kun skap om olika åldrar, kön, yrkesgrupper och etniska grupper har ökat med hjälp av olika medier (press, film, TV och internet) och gjort titulatur och social ställning mindre viktigt för umgänget på gatan. Vi kan tala om en informalisering och trivialisering av stadslivet, som i sin tur öppnat för utlevelse och manifesterade livsstilar och grupptillhörigheter. Detta gäller såväl längs gågator, i bostadsområden och glesa mellanområden som bland individer, sällskap och större publika folksamlingar. De idéer om »den farliga gatan« som ännu förekom vid 1900talets mitt överflyglas numera allmänt av en positiv inställning till offentliga miljöer som folkliga mötesplatser och rentav som avgörande för städers attraktivitet. Bilden störs dock av både otrygghet i obefolkade miljöer och av en alltför tät trafik på många ställen, med utsläpp, buller och olycksrisker som följd. Säkerhet och övervakning är därför också något som vi i offentliga miljöer idag fått börja vänja oss vid.
Även en kritik mot många miljöers kommersialisering gör sig hörd. I en kultur med en så explosiv utveckling av medieutbudet och individuell fritids och överflödskonsumtion är det givetvis inte förvånande att en så stor del av livet utanför det privata sker där det kan kombineras med shopping och inköp. Sambandet »ingen handel utan stadsliv« har i det närmaste inverterats, och
även om shopping är nöje och en i många fall kulturformande er farenhet ger det de individuella besluten förtur. Den blomstrande cafékulturen har framhållits som en socialiserande motkraft men är naturligtvis lika mycket en del av välfärdskonsumtionen. För de välbefolkade offentliga miljöerna kvarstår faktum: de är gan ska tomma när affärerna stängt.
Vi kan också konstatera att de sociala sammanhang av publik och offentlig karaktär som inte tilldrar sig på allmän mark blir allt fler, i gallerior och vissa hotell och kontorslobbyer och sedan tidigare på stationer och till och med i självbetjäningens varu hus och butiker. De upplöser därmed den dikotomi och tydliga gräns mellan offentligt och privat som många fortfarande anser som avgörande för stadslivet. Inomhuscentra och gallerior är det vanlig aste exemplet på utvecklingen. Väktare och övervak ning står här mot bekvämlighet under tak. De flestas umgänge sker dock i stort på offentlighetens villkor: fri cirkulation, alla be handlade lika, inga ofrivilliga krav på visad social ställning. Även småbutiker med tips och ITtjänster intas som träffpunkter utan inblandning av ansvarig personal. Vi kan knappast beskriva detta som privat isering av stadslivet, utan snarare som en differentie ring av dess former. Men samtidigt handlar det om en bannlys ning av vissa publika aktiviteter och ofta även utestängning av vissa personer. Som social kategori har offentligheten i gallerian helt enkelt en annan karaktär och ett annat regelverk än vad som gäller på gatan utanför, i den allmänna gatuoffentligheten. Är köpmiljöerna inom hus väl förbundna med livfulla terminaler och stationer är det dock oftast normerna för stadslivet i de sen are som smittar av sig på atmosfären i de förra.
Till skillnad från kollektivtrafikens knutpunkter är dock inom huscentra oftast mer undandragna myndigheters engagemang, även om utformningen av entréer och skyltsidor samspelar med användningen av anslutande gator och torg. Särskilt försummade är externhandelns miljöer, ofta med enkla butikshallar på rad framför stora parkeringar som ett slags »externhandelns egen gata«, men för många kunder de mest folkrika miljöer som de regelbundet besöker. En uppgradering som stadsrum framstår därför som angelägen och antagligen även möjlig genom över enskommelser mellan kommuner och privata ägare vad gäller
227 226 vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
offentliga miljöer i ständig omvandling bosse bergman
tillbyggnader, skyltning, trafikföring etcetera. Samtidigt måste givetvis externhandelns inverkan på mindre lokalcentra tas på allvar, liksom villkoren och möjligheterna för ännu en revolution inom detaljhandeln med bland annat ehandelns hjälp.
Gågatorna i stadskärnorna lyfts ofta fram som exempel på mångsidiga offentliga miljöer och har i mindre städer en självklar funktion som en plats för alla att se och synas. Men som stadsupp levelse är gågatornas vimmel annars ganska förutsägbart. Även tanken att människor av olika slag, etnicitet och hudfärg i samma gatu och citymiljö skulle bidra till olika gruppers integration i samhället är oftast överdriven – skola, arbete och boende har visat sig mer avgörande. Vi kan också jämföra med miljöer som domin eras av en bestämd yrkes eller befolkningsgrupp, men välkomnar utomstående. Det behöver inte vara Chinatown i New York, utan något förstadstorg, en gatumarknad, myllrande turistattraktion eller skateboardpark. Besök i sådana miljöer ger oss ofta något annat, en annorlunda, kanske mer lärorik erfarenhet.
De offentliga miljöernas detaljutformning erbjuder också stora valmöjligheter: torg och parker med ett överflöd sittmöj ligheter eller främst utsmyckningar, dyrbara stensättningar och liggovänliga bänkar; öppna gemensamma ytor för många olika användningar eller handfast indelning av ytor och utrustning för att motverka eventuella konflikter? Olika gruppers, sällskaps och gängs val av tillhåll och samlingspunkter i offentliga miljöer kan givetvis vara på både gott och ont. Alla kommuner bör därför för säkra sig om mer än bara en polisiär förståelse av vad som händer och kan hända på platser som alla anser sig ha tillträde och rätt till. Detta eftersom umgänget där ofta är följden av en förtroende relation och förhandling mellan berörda parter – befolk ning, före tag och myndigheter – och kan få stor betydelse för hemkäns lan och atmosfären i varje samhälle.
Idag är samhälls och stadsutvecklingen dessutom för bunden med krav på hållbarhet, något som otvivelaktigt påverkar de offent liga miljöerna. Attraktivitet beträffande arkitektur och grön ska kompletteras ofta av mer uttalat sociala aspekter som tillgäng lighet, användning och trygghet. Pådrivande aktörer och myndig heter antog dessutom tidigt en inriktning till gagn för städernas förtätning och även blandning av verksamheter, bland annat för
att minska bilresandet. Mot hypermobilitetens princip ställs när hetens, även om mobiliteten som kulturell erövring i vid mening knappast är hotad. Förtätning verkar förvisso vara en rimlig ut gångspunkt för många stadsprojekt. Som generell princip har den dock bidragit till ett normativt stadsideal som utan övertygande vetenskaplig legitimitet vilar på tanken om den fysiska formens nästan deterministiska inverkan på stadslivet. Med blicken mot tiden före modernismen stödjer den sig ofta väl lättvindigt på begreppet stad i traditionell mening. Skiftande förortsbebygg elser, en av förutsättningarna för det omhuldade mångsidiga utbudet i täta innerstadskvarter, betraktas till exempel inte som »lika mycket stad«, om ens stad överhuvudtaget. Snarare talar de mest enögda förespråkarna om att där »bygga stad«, en hållning som både fördunklar stadsbegreppets skiftande kvalitativa inne börder och oreflekterat tillåter sig att främst läsa och förstå staden områdes vis, det vill säga såsom den säljs på bostadsmarknaden.
Stadsplaneringen måste emellertid idag utgå från att städer är regioner och består av områden, orter, centra och trafik, odlings och naturlandskap, i olika grad beroende av varandra genom näringsgrenar, arbetsmarknader och sociala nätverk. Den tid igare distinkta uppdelningen mellan tätort och landsbygd är i det närmaste överspelad, inte minst på grund av mobiliteten. Vissa grupper av städer befrämjar till och med uppkomsten av region ala formationer som skulle kunna hanteras som en ny stadstyp, liksom i de flesta regioner med viktiga relationer långt utanför sina administrativa gränser. De mest påtagliga regionala sam banden är givetvis nätverket av städer, tätorter och centra och det är också där som de flesta välbefolkade offentliga miljöerna finns. Kommunernas förvaltningar och näringslivets olika branscher ingår dessutom i egna nätverk som påverkar orterna och också ger upphov till egna offentligheter såsom badstränder, handels och fritidsområden. Men de regionala sambanden består också av platser, trafikleder och landskap med en specifik orientering mot exempelvis detaljhandel, fritids och friluftsliv, turism, utbildning och olika produktionsgrenar. Dessa griper in i varandra genom bland annat särskilt anpassade offentliga miljöer, exempel vis traf iklandskapens »trepack« (hotell, restaurang, bensinmack) som nya mötespunkter mellan trafikanter och lokal befolkning. Även
229 228 vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
offentliga miljöer i ständig omvandling bosse bergman
lantgårdar med alternativ odling, direktför säljning och mat ställen, fritidsanläggningar med gym, tävlingsbanor och caféer eller turismens knutpunkter kan fungera på motsvarande sätt. Överhuvudtaget gör regionaliseringen det nödvändigt att inte alltför snävt fokusera på enskilda platser och områden utan också tala om stadslandskap, där planeringens alla gestaltande kompe tenser kan ges någorlunda likvärdiga roller : trafik, bebyggelse och landskapsplaneraren såväl som miljö och energiingenjören, något som ofta har kallats »landskapsurbanism« (Landscape urban ism).
En summering visar att det förutom hanteringen av de traditio nellt uppmärksammade offentliga torgen, gatorna, parkerna och miljöerna handlar om åtminstone fyra utmaningar:
Att överallt resolut och generöst säkra förekomsten av lättillgängliga och trygga nätverk av allmänna stads rum och ytor för alla.
Att erkänna och bättre uppmärksamma det offent liga stadsliv som idag tilldrar sig i allt fler miljöer regl erade av andra normer än den allmänna offentliga platsen. Att också »tänka« stadslandskap och exempelvis i för orterna binda samman mellanliggande natur områden och »överskottsytor« till välutnyttjade rumsliga nät verk eller mer medvetet ge de urbana trafik landskapen den specifika roll som bebyggda miljöer som de ändå så småningom tenderar att få.
Att alltid räkna med orters och platsers beroenden av varandra i de allt viktigare regionala nätverken och allt mer urbana sammanhangen.
Den offentliga miljön och dess användning kan idag tyckas som alltmer kringskuren av marknadskrafter och krav på säkerhet, minskade störningar, hållbarhet och estetiska ideal. Med tanke på stadslivets informalisering och värdemässiga uppgradering, den
allt mer betydelsefulla regionaliseringen, mobiliteten och IT användningen, sker det emellertid samtidigt en närmast oöver skådlig rumslig utvidgning av den offentliga sfären och dess oli ka domäner, där möjligheterna att anpassa stadsrum och miljöer till olika behov och användare i många fall ännu knappt ens har upptäckts.◆
◆
◆
◆
◆
Bosse Bergman är stadsbyggnadshistoriker och forskare vid institutionen Samhällsplanering och miljö på KTH, avdelningen för urbana studier och miljö. Han har varit inblandad i arbeten kring detaljhandelns offentligheter och E4:an som »stadsbyggare« i Stockholm, men är nu mest upptagen av turism och strategier för eftersatta orters tillbakaväxt.
231 230
kolumntitel: text titel
vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
»Jag bedömer det jag ser, ingenting annat.« Så svarade konst kännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det ny byggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen och vad som hade kompromissats bort.
Det vi ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår kultur. Det vi ser formar vår uppfattning om vår tid och vårt sam hälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet av hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre? Människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om ett förslag till förändring bedömer området som helhet – vad det innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identi fierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till. Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är andra viktiga fakt orer, liksom att det är praktiskt, vackert och robust. När männ iskor tar byggda miljöer i användning, är det fogarna – ägogräns erna, för valtningsgränserna och kompetensgränserna – som ställer till det och förstör helheten och den praktiska användbarheten.