241 240 vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
att synas och ta plats i staden… carina listerborn och ragnhild claesson
Det finns många argument för att offentliga miljöer, i betyd elsen allmänna platser, har en central roll i ett demokratiskt samhälle. Möjligheterna att göra sin röst hörd i offentliga samtal, i möten med andra människor eller att bara få synliggöra sin existens är delar av det offentliga rummets värde. Arkitekturen och konstens uttryck tolkas på skilda sätt av olika medborgare, vilket innebär att gestaltning kan verka exkluderande. Det finns därför anled ning att kritiskt reflektera över de professionellas roller och deras positioner. Vid en demokratisk transformation av staden kan råd ande arkitektkultur komma att utmanas, och om en sådan utmaning antas kan den leda till en utveckling av arkitektens praktik och förståelse för alternativa estetiker och rumsligheter.
gentrifiering och filtrering
Utestängningsmekanismer i offentliga miljöer kan fungera på olika sätt och riktas mot skilda grupper. Inte minst har en ökad kommersialisering av offentliga platser bidragit till att bara väl komna potentiella konsumenter. Kommersialiseringen och priv atiseringen av stadens rum innebär också specifika regelverk för hur platser får användas, vilket i praktiken innebär en begräns ning gällande yttrandefriheten. Medborgare har inga rättig heter att demonstrera eller på andra sätt inta privatiserade rum i staden . I samband med en ökad privatisering av platser förändras också rummens sociala status och symboliska värden när områden görs mer attraktiva genom kommersiella intressen. Områden upp graderas och nya – mer köpstarka – grupper intar olika delar av staden. Gentrifieringsprocesser kan initieras på olika sätt, men inte sällan spelar typen av verksamheter och butiker en central roll. Sharon Zukin har till exempel pekat på just kulturens och konstens betydelse i sådana processer.
Användningen av konst och kultur i gentrifieringsprocesser är inte neutral eller apolitisk, utan kan bidra till – eller motverka – platsers demokratiska utveckling och användning av olika grup per. Motsatsen till gentrifiering, eller ibland en föregående pro cess, är vad som brukar benämnas som filtrering. Filtrering är förknippat med en förslumningsprocess av ett bostadsområde,
där inflyttande individer har en svagare socioekonomisk profil än de utflyttande och där bostadsområden blir utarmade. Gentrifie ring å ena sidan och filtrering å den andra är en konsekvens av två decenniers fritt flytande bostadsmarknad som idag har lett till en djupgående och nästintill permanent bostadssegregation. I förlängningen får detta också betydelse för vilka platser individer känner att de kan använda. En segregerad stad kan på en indivi duell nivå leda till ytterligare exkluderingspro cesser från offent liga platser, till exempel genom en rädsla för våld eller andra upplevelser av personlig utsatthet. Sådana subjektiva erfaren heter härrörande från en delad stad bidrar till ökad rädsla och oro mellan olika sociala grupper och invånare i skilda delar av staden, vilket påverkar hur och var vi rör oss.
medborgardialog i planeringSproceSSen
Det är inte bara i själva användandet av platser som det är vikt igt att olika grupper i samhället får synas och vara delaktiga, det är också en viktig del i själva planeringsprocessen av offentliga miljöer. I en traditionell planprocess är samrådsfasen den in stitutionaliserade formen av medborgarinflytande. Syftet med samrådsprocessen är »att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och samtidigt ge alla berörda möjlighet till insyn och på verkan«1 och att kommunen ska ge kända sakägare och andra
berörda tillfälle till samråd. Medborgarperspektivet är inte själva fokus i lagtexten utan endast de sakägare, inklusive boende, som är berörda och kända åsyftas i lagen. Det blir alltså i praktiken ett mycket lokalt fokus och graden av inflytande avgörs av individers personliga intresse i ärendet. Om ansvaret hamnar på fastighets ägaren att informera kan det till och med leda till att inte alla be rörda medborgare blir medvetna om sina rättigheter att påverka. Ett bredare och djupare medborgarinflytande fungerar egentligen endast som rekommendationer, och ofta blir det en kostnadsfråga ifall dessa kommer att förverkligas i planprocessen.
Marcus Johansson och Abdul Khakee menar i boken Etik i stads-
243 242 vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
att synas och ta plats i staden… carina listerborn och ragnhild claesson
att känna sig delaktiga i olika processer och att få invånares egna initiativ och förslag att komma fram. Ur ett plan eringsperspektiv kan en demokratisk process vara tidseffektiv eftersom det för hoppningsvis leder till färre överklaganden i ett senare skede. Det finns också en pedagogisk poäng med deltagande processer då ett kollaborativt undersökande kan leda till en – för alla deltagande – ny kunskap om en plats. Flera forskare och praktiker har dock påpekat att medborgarinflytande ofta kommer försent in i pro cessen, vilket gör att det är svårt att integrera ny kunskap eller att möta eventuella åsikter och behov som kommer fram då. Men lika viktigt som när dialogen sker, eller vad som tillförs processen från medborgarna, är hur de professionella tar emot bidragen, det vill säga deras förmåga att lyssna, vara öppna och förstå olika perspektiv. På vilket sätt offentlig konst har en social »effekt« kan vara svårt att utvärdera och därför är själva engagemanget i en medborgardialog en viktig aspekt. Fler undersökningar av hur olika medborgare upplever offentlig konst och kollaborativa ge staltningsprocesser skulle dock hjälpa i förståelsen av konstens roll i stadsplanering. En kritik som lyfts mot hur offentlig konst används i stadsutveckling är att dess förespråkare kan vara svåra att kritisera då konst underförstått ses som en god sak »i sig själv«, och då andra grundläggande värden oproblematiskt tillskrivs konst – som »identitet«, »själ« och »natur« – utan att hänsyn tas till att dessa begrepp faktiskt beskriver föränderliga egenskaper som ständigt kan ifrågasättas.
Historiskt präglas planerares och arkitekters yrkesutövning av tunga traditioner att axla och ta spjärn mot, inte minst ett ration ellt och abstrakt tänkande hämtat från modernismens funktion alism. Planerare förväntas vara »neutrala« och har genom sin ut bildning tränats att sträva efter opartiskhet, och svenska planerare har ofta bilden av sig själva som opolitiska. Men det finns en fara att ett »osynligt« och objektivt subjekt ser världen ovanifrån och visualiserar och organiserar, utan att själv träda fram och göra sig eller sin avsikt synlig för att kunna ställas till svars. Kartor, ritningar och symboler förefaller från detta perspektiv att vara neutrala, men innebär ställningstaganden, även om de är osyn liga. För en medborgare otränad i att läsa rumsliga representa tioner som ritningar kan det vara svårt att kommunicera genom
detta speciella språk, liksom att känna sig inkluderad i arkitekters fotografier och montage, som ofta är starkt värderande och på bjuder en speciell livsstil och föreställning om en önskad fram tid. Arkitekter och konstnärer förväntas dock – till skillnad från planeraren – vara subjektiva i sina uttryck. Just dessa gestaltande professioner har i en humanistisk tradition utvecklats till att få en »autörens« (den skapande som allomfattar alla kompetenser) auktoritet; den enskilda konstnärens autonomi. En sådan posi tion står i kontrast till ett kollaborativt skapande som kan utmana en traditionell syn på vem som äger tolknings och gestaltnings företräde. Det är därför även för dessa professioner viktigt att ha en självreflexiv ansats, så att deltagandeprojekt inte riskerar att förstärka existerande maktordningar mellan privilegierade grup per (de professionella) och underprivilegierade grupper (de som ska inkluderas, boende och verksamma i området). En studie från Malmö2 visar hur svårt det är att verkligen se medborgarnas
behov, och hur lätt det är att reproducera existerande genus och etnicitetsordningar. Även goda intentioner kan riskera att för stärka stereotyper och ingå i stigmatiserande processer. Frågan är ifall det är möjligt att genom en förändrad process också utmana existerande maktordningar.
nya planeringSmetoder – nya roller?
För vem är medborgarinflytandet bra och meningsfullt? Är med borgarinflytandet främst en process för att minska framtida kon flikter, informera och upplysa boende om pågående förändr ingar, samt eventuellt få in nya perspektiv för den som initierar en för ändring eller ett gestaltningsuppdrag? Eller är det en fråga om att ta till vara kunskap som finns bland dem som lever och verkar i ett område, och öka deras möjligheter att göra sig synliga i sam hället? Här har en mer kritisk diskussion inom forskningen om medborgarinflytande vuxit fram som påpekar att planeringen bör vara grundad i människors behov och erfarenheter. Det är en re spons på en traditionell, rationalistisk och ofta paternalistisk pla neringstradition. Forskare som Leonie Sandercock, Barbara Eck
245 244 vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
att synas och ta plats i staden… carina listerborn och ragnhild claesson
stein och James Throgmorton pekar på behovet av att låta olika medborgares berättelser, erfarenheter och kunskaper få utgöra grunden i förändringsprocesser för att inkludera grupper i marg inaliserade områden som vanligtvis inte kan göra sin röst hörd i etablerade planeringsforum. Med andra metoder – inte minst konstnärliga – vill de argumentera för att lyfta fram vardagslivs perspektiv som kanske inte utgår från samma sammanhang som planerarens. I en process där alla positionerar sig utifrån likart ade förutsättningar kan erfarenhetsutbyte ske på lika villkor.
En central fråga här är vilken kunskap och erfarenhet som betraktas som viktig och värdefull, och med vilka metoder man arbetar i en process som vill lyfta fram en annan kunskap och er farenhet. Även här måste prioriteringar göras och intressen värd eras. Medborgare och boende i olika områden är ju inte heller de som alltid »bäst« förstår vilka åtgärder som behöver genomföras. De kan till och med motverka en demokratisk utveckling genom att starkt driva en särskild fråga. Ett erfarenhetsbaserat perspektiv reser alltså frågor om vad som är kunskap och söker lokalisera och kontextualisera kunskapen – även de professionellas kunskap – och se kunskapen som »situerad«. Mary Gail Snyder menar att ifall vi inom planeringsprocesser återkommande reproducerar maktordningar genom våra handlingar, så är det kanske dags att kritiskt granska våra metoder och vilka teorier vi bygger vår praktik på. Leonie Sandercock utvecklar detta vidare när hon argu menterar för nya metoder i deltagandeprocesser, där kun skap förvärvas i handling och berättelser.
Det finns inga enkla recept på demokratiska processer, men genom att experimentera med och förändra invanda roller och förutsättningar för planeringsprocessen kan maktrelationer »störas « och kommunikationen kring stadens rum och framtid expandera. På så sätt kan förhoppningsvis nya praktiker skapas som gör att fler medborgare, perspektiv och berättelser syns och tar plats i staden.◆
Fotnoter
1 Boverket, www.boverket.se/Vagledningar/ PBLkunskapsbanken/Detaljplanering/Detalj planeprocessen/
2 Listerborn, »Who speaks? And who lis tens? The relationship between planners and women’s participation in local planning in a multicultural urban environment«, 2008.
Referenser
Ash Amin. Land of Strangers. Cambridge: Polity, 2012.
Peter Blundell Jones, Doina Petrescu & Jeremy Till. »Introduction«. Architecture and Participation, Peter Blundell Jones, Doina Petrescu & Jeremy Till (red.). New York: Taylor & Francis, 2005. Boverket. www.boverket.se/Vagledningar/ PBLkunskapsbanken/Detaljplanering/Detalj planeprocessen/
Barbara Eckstein & James Throgmorton (red.). Story and Sustainability: Planning, Practice, and Possibility for American Cities. Cambridge, Mass.: MIT Press, 2003. Tim Hall & Iain Robertson. »Public Art and Urban Regeneration: advocacy, claims and critical debates«. Landscape Research, vol. 26, nr 1 (2001): s. 5–26.
Donna Haraway. »Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privi lege of Partial Perspective«. Feminist Studies, vol. 14, nr 3 (1988): s. 575–599.
Karin Hedin. Gentrifiering, socialgeografisk polarisering och bostadspolitiskt skifte, Lic.
Lund: Lunds universitet, 2010.
Marcus Johansson & Abdul Khakee. Etik i stadsplanering, Lund: Studentlitteratur, 2009. Carina Listerborn. »Who speaks? And who listens? The relationship between planners and women’s participation in local planning in a multicultural urban environment«. Geo- Journal, vol. 70, nr 1 (2008): s. 61–74. Doreen Massey. For Space. London: SAGE, 2005. Plan och bygglagen (2010:900) 5 kap. 11, 14, 17 §§. Leonie Sandercock. Towards Cosmopolis: Planning for Multicultural Cities. Chichester: John Wiley & Sons, 1998.
Joanne Sharp, Venda Pollock & Ronan Paddison. »Just Art for a Just City: Public Art and Social Inclusion in Urban Regeneration«. Urban Studies, vol. 42, nr 5/6 (2005): s. 1001–1023. Mary Gail Snyder. »Feminist Theory and Planning Theory: Lessons from Feminist Epistemologies«. Berkeley Planning Journal, vol. 10 (1995): s. 91–106.
Jenny Stenberg. »Medborgarens roll i planeringen – globalt och lokalt perspektiv«. Framtiden är redan här – hur invånare kan bli medskapare i stadens utveckling, Jenny Stenberg m.fl. Göteborg: Chalmers tekniska högskola, 2013.
Sharon Zukin. Loft Living: Culture and Capi- tal in Urban Change. New Brunswick: Rutgers University Press, 1989.
Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, institutionen för urbana studier, malmö högskola. disput erade 2002 vid chalmers Tekniska Högskola med avhandlingen Trygg stad – diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik. Listerborn forskar om relationen mellan rum, makt och sociala förändringsprocesser.
Ragnhild Claesson, doktorand i landskapsplanering på Sveriges lantbruksuniversitet och medverkande i forskningsprojektet Omvandl ing av fragmenterade städer på instit utionen för urbana studier, malmö högskola. claesson studerar hur berättelser och kulturarv förekommer i stadsplanering där fysiska förändr ingar och gestaltning integreras med kommunala mål om social hållbarhet.
247 246
kolumntitel: text titel
vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer vidgade s yns ä t t p å ges t al tning a v offentliga miljöer
världen över befinner sig städer idag i en mycket speciell situ ation som präglas av intensiv, konkret men ändå ytterst differen tierad förändring – en situation som har lett till kommentarer som exempelvis denna från holländska arkitektkontoret OMA: »Vår tid har ingen aning om hur den ska lösa den ekvation som är vår framtid och vars båda led är dels radikal förändring, dels radikal oföränderlighet.«1 I motsats till den bedömningen (som
dessutom härrör från mästerprovokatören Rem Koolhaas) går det faktiskt bra att hävda att det är i förhandlandet mellan ekvat ionens båda led som grunden formas för det arbete som idag utförs av ett oändligt antal stadsplanerare, ingenjörer, arkitekter, byggherrar, exploatörer, kulturarvskonsulenter och konstnärer världen över. Snarare än att »inte ha en aning« så verkar samtiden kännetecknas av en uppsjö aningar och idéer om stadsförändr ing, tankar som både motsäger och kompletterar varandra och som har sitt ursprung i både det globala Nord och det globala Syd samt i (nätverkande) rumsligheter som är oberoende av eventu ella rumskoordinater.
Offentliga rum fungerar som platser där man kan föreställa sig specifika förvandlingar och förverkliga, genomföra och kon