Mot en konventienell syn på monologen som fri reflex-ion kan man bland annat anföra detta:
Någonstans hos G.W.F. Hegel - i Phänomenologie des Geistes - finns en passage, där denne påstår att man aldrig reflekterar utan att ha någon annan person ( en Annan ) i åtanke. Man reflekterar alltså aldrig - för att trivialisera detta - ensamt och riktigt ärligt, utan att ha en tanke på en adressat. Man reflekterar alltså för att generalisera aldrig monologiskt. Inte i den bemärkelsen som vi har tänlt oss här reflexionen som ett samtal med en själv, isolerat och rent. Man tänker i varje re-flekterande enl. Hegels teori ut något till svar på en Annan(s) tanke eller existens. Det låter både rimligt … och på något vis sorgligt. Att man då aldrig får anse sig som riktigt ensam, och att man aldrig kan tänka sig någon annnan människa heller som ensam, och ifred med sina egna tankar.
Ens favoritförfattare, eller tänkare, eller mor eller bror hade inte bara sina egna tankar för sig, utan det han eller hon skrev, det skulle i alla lägen vara riktat till en annnan person, - och detta förhållande skulle man då aldrig kunna bli av med på världs vis! På samma sätt resonerar den mångvetande Ch S. Peirce.
Detta skulle implicera att existerar en förlamande dialo-giskhet i allting från början. Och att det jag skriver nu – t.ex. – skriver jag inte för mig själv utan med någon annan, den eller den, i omedveten åtanke. Inte för att reda ut ett förhållande kring monologers natur i sig! Allt jag tänker, är tänkt för någon annan. Och jag är aldrig
73
säker på vem det är! Jag har tappat makten över min ensamhet. Jag är styrd av någon, vem som helst. Den jag talar till är inte den abstrakte Andre, men troligare min granne, min döde far, … eller en gammal tysklärare från förr.
PIANO.
Det sägs angående Freud att denne, när han levde på Berggasse, och hade familj, inte tillät sina barn att lära sig spela piano, ty Sigmund stod inte ut med klinket. Så lärde sig inte barnen att spela piano.Jag vet inte om de var musikaliska. Vad jag tänker mig är nämligen det behov av familj som S.F. tydligen hade, som gjorde att han då nödvändigtvis skulle sitta hemma och skriva.
Han tänkte föga på vilken störning det var för familjen, att de övriga måste gå på tå för honom, för att han skulle ha tillgång till sitt rum, sina böcker och sina små statyetter, när han skrev. Visserligen så var nu S.F. inte rik vid denna tid. Men ett litet kontor kunde han väl ha hyrt? Kanske var det nu så att Freud måste ha sin familj som bakgrund, för att KUNNA skriva. Monologen om det Omedvetna kom inte till honom, om han inte kände bakgrundsbruset från familjen.
JÄMFÖRELSEN.
Kan man jämföra monologer? Kan man jämföra… utan att bli blind för jämförelsen? Innehållet, eller vad då?
74
En promenad i det imaginära, där historiska personers monologer ställs vid sidan av varandra, blir en mindre utflykt, där den enas längd i ett avseende överskuggar den andre, där den enes steg gör den andres steg kor-tare, o.s.v. och genom, endast genom, uteslutning av det som var specifikt och viktigt för var och en av de båda kan promenaden fortsätta. Man får en sådan upplevelse när man läser den gamle Plutarchos´ Jämförande lev-nads-beskrivningar, en lätt förvirrande yrsel, en ”nega-tiv” yrsel, som måste botas genom ett alltför hurtigt tonfall, ett överslätande av ett bortseende från det, som gjorde det ena eller andra livet värt att leva eller berö-vade det just detta värdefulla.
Vid att oupphörligen jämföra, blir man blind för att man gör det! Jämförelsen blir en upp-och-nedvänd promenad. Man tror att livet, eller skrivandet, eller vad man annars håller på med, alltihop är en jämförelse, Likt de människor som tror, att livet är en tävling, en icke alltför ovanlig missuppfattning som, när man väl
”erövrat den” inte är lätt att ”förlora”. Den ene rättas så efter den andre, och vid promenadens slut, d.v.s. vid cirkelns slut(ande) har man icke annat än en friktionell förståelse, en konstruerad, av den ena partens ena sida vid den andre ena sida, en förmodad förståelse, - ty man har ju blivit blind genom att söka, och finna end-ast likheter och skillnader, d.v.s. beröringspunkter, och ett liv kan ju aldrig förstås utifrån beröringspunkterna med ett annat! – om det, livet, nu alls på något sätt kan förstås - och man står ,som efter en söndagsutflykt i parken, åter hemma med den tanken, att dagen visserli-gen har passerat, men till vilken annan nytta än att man, i det man förgäves sökt uppleva något, - t.o.m.
försedd med en bestämd utflyktsplan i handen, och hoppats på att, i all bestämdhet, något av en slump skulle förgylla dagen , - ändå bara har rört lite på be-nen! Kvar blir det friktionella, som får en anekdotisk och världsfrämmande karaktär redan innan man berättat
75
för någon vad man varit med om. Och på natten efter promenaden möts man i drömmen av oroliga drömmar, och efter att ha på ett oförsynt vis försökt jämföra två människor med varandra, så möts man i drömmen på natten efteråt av ett janusansikte, eller av två skugglika människor i drömmen ihopkopplade med kedjor som vardera förtvivlat försöker slita sig loss från varandra och springa åt var sitt håll….
När förståelse, Eva Moberg tror jag klokt sagt, mer är något av osmos….
Biografin, är den alltid jämförande?
Hos Plutarkhos, i dennes mästerverk, finns en viss affi-nitet mellan jämförelseparen Demostenes – Cicero, Alexander – Caesar, o.s.v. Han jämför grekiskt och ro-merskt en väsentlig jämförelse för honom i hans tid!
och griper tag i märkesmän inom samma gebit. Och genom att nu ställa fram x och y så tycks det ungefär som att försöka syna två autografers likhet, in natura, när de är skrivna på samma lapp, den ena har skrivit sitt namn på framsidan, den andre på samma lapps baksida. Genom att syna den via ett snillrikat spegelsy-stem kan jag få se de två autograferna samtidigt, men bara själva denna uppfinningsprocedur har stört mig.
Vad har jag tänkt och inte tänkt under den?
INNEHÅLLET, – är det det man jämför?
Monologen i andra hand. Att tala om monologen, om diskursen. Monolog om monologen. ”Det är inte talet vi skall lära oss något om, det är talaren.” ( Kuashitaki Upanishad, 3.8.)
”Fornemlig maa man her bruge den Forsigtighed, som Laegerne bruge, aldrig at iakttage Pulsen uden saa-ledes, at de sikkre sig mod at fole deres egen, istdenfor, at den Bevaegelse man opdager, ikke er den Urolighed, der er Iakttagernes for hans Iakttagelse.”
76
( Begrebet Angest, s. 162. )
BIOGRAFIN.
Bärmark/Nilssons arbeten om biografins hermeneutik visar på en – i mitt tycke helt befogad - skepsis inför den originologiska tolkningen, där man söker efter en grundläggande determinant i objektpersonens liv. Istället rekommenderas den s.k. ”misstankens hermeneutik”, lan-serad bl.a. av Paul Ricoeur, som i sin tur ser denna tolkningsmetods ursprung hos Nietzsche, Marx och Freud. ( se: Att förstå världen, red. Stellan Welin, ) Nu kan man möjligen ändå se en missuppfattning hos Bärmark/Nilsson beträffande biografins natur och mål.
Man läser ju inte en biografi – om man läser sådana - för att få svaret på vem det i verkligheten var. Man läser en biografi för att få bra nya frågeställningar om den och den personen, och, främst, sig själv. Det är alltså inte som att ställa en fråga inom fysiken och arbeta sig fram till ett för den aktuella fysiken och dess förlängning, tekniken, fruktbart svar.
Det finns inom biografisk littertur – och det är ju in-tressant –en vilja att söka efter vändpunkten eller den avgörande händelsen, eller det, som gjorde den eller den till vad han blev. Här finns massor av exempel. ( Speciellt kanske gällande religiösa skriftställare. ) I U.S.A.
är ett klassiskt sådant Van Wyck Brooks bok om Mark Twain, The Ordeal of Mark Twain, där Brooks ser en händelse i Twains/ Clemens´ barndom som nyckeln till hela hans karriär. jfr. Edmund Wilsons klassiska uppsats The historical interpretation of literature (1941) i The Intent of the Critic, ed. D.A. Stauffer.
Om denna vilja att söka efter en peropeti bottnar I ett gediget psykologiskt intresse, eller om den härör från ett Hollywoodsk dramaeffektsökeri, det vet man inte. Den
77
nordamerikanska kulturen är ju intressant, då den bott-nar i myten om det sentimentalas värde. Hur man alls kan bygga en kultur på ett så tarvligt upplevelsesätt är en gåta. Sentimentalitet är tarvlig, för att den är endi-mensionell. Om den euroeiska litteraturen vid möte med sin myt ofta har ett ironiskt ingångssätt, så att myten åvägabringar en svävning, en lätthet, så bibringas man genom sentimentaliten i norra amerika en tyngd, mera.
Sigmund Freud spådde ju den psykoanalytiska biografin en lysande framtid, men där har han blivit grundligt dåligt sannspådd. Lis Linds bok om S. Kierkegaard, So-ren Kierkegaard själv ( 2000 ), utger sig för att vara just en sådan skrift. Ingenting annat än bilden av en svag och intrigant människa har i Lis Linds bok om S.K.
framkommit. Ingenting om det förtjänstfulla i det för-fattarskap som denna människa ändå presterade. Så kan man säga att psykoanalysen kan avslöja det patologiska, vad som är undanträngt och förvrängt. Men hur i all sin datr skall den psykoanalytiska biografin kunna re-flektera kring kunskap, skönhet och generalla värden?
Huvudinvändningen mot den psykoanalytiska biografin blir ju den, att den i sin metod är dialogisk, men i rea-liteten monologisk. Den blir bara en gissning. Den efter-lämnar alltid: ”jo, så kunde det vara, men det vet vi inte.”
Nu är emellertid biografin, som R.L. Stevenson så riktigt menade: ”den lägsta av alla konstformer”. Den tycks även mig helt meningslös. ( Hellre blir jag kidnappad av Stevenssons ”Kidnapped”.)
Jean-Paul Sartre skulle komma att introducera den ex-istensfilosofiska biografin, i viss motsatsställning mot Freud, i sitt stora arbete om Flaubert, L´Idiot de Famille, också ett radikalt försök till ”vetenskaplig biografi”.
Några vetenskapliga biografier kan ju aldrig, i strikt mening, komma att skrivas.