Kafkas djurhistorier är många och ganska skiftande till sin natur. De står i ett egenartat, och inte var för sig irakt förhållande till alla liknelsegenrer. Vi kan bland
”djur-historierna” urskilja så olika berättelser som För-vand-lingen, Liten fabel, Husfaderns bekymmer, Schaka-ler och araber, Boet, Den sanningssökande hunden, Redo-görelse framlagd inför en akademi, Josefin sång-erskan, eller musfolket och Gamen.
Ibland har dessa berättelser en invecklad komposition - som Förvandlingen, Schakaler och araber, Husfaderns bekymmer och har där verkligt lite beröring med en traditionell allegori eller fabel, men kategoriseras oftare och bättre i termer av ”grotesk”. I dessa senare berättel-ser finns en mycket stor spänning mellan huvudelemen-ten, och berättelserna spränger p.g.a. det sätt vilket denna spänning är full av inadvertenser i förhållande till realismen ramen - och en slags normalitet, och vi finner i dessa berättelser inget enhetligt uppgående i någon genre. Man är här vanligen frestad att läsa dem och diskutera dem som om de ägde en symbolisk inne-börd, men denna är sällan särskilt tydlig på det explicita planet. Att den splittring som dessa berättelser genom sin struktur gestaltar i form ofta av en kontrast männi-ska-djur ofta kan ses belysa Människans ensamhet, unika villkor, och hennes förhållande till annat levande
190
- och döda ting, det gör det alltså ofta möjligt att säga att de handlar om ett förhållande till annanheten, samt ett generellt lyftande av frågor om mänsklig identitet.
Det är alltså svårt att kategorisera dessa berättelser, och det är snarare meningsfullt att säga, att de ofta står i kontrast till, och ger sken av att stå kritiska till, eller göra sig lustiga över konventionella genrer som allegori, fabel, parabel, liknelse, och således även ställa dessa genrer i ett särskilt ljus, som Kleinkunst som framhåller sitt eget innehåll, som i sin pregnans står som svävande mitt emellan genrer.
Den lilla, vanligen av sionister eller somliga arabiska kommentatorer lättsinnigt ”kapade”, novellen Schakale und Araber är skriven 1917. Den publicerades av Buber i tidskriften Der Jude 2 Okt. 1917.
Balfourdeklarationen om Palestina förmedlades av eng-elsmännen. efter kontakt mellan Balfour och Weizman till ledaren för det judiska samfundet i England, i no-vember detta år. Martin Buber ville sätta denna novell, jämte Redogörelse för en akademi, under rubriken Två parabler, men Kafka vägrade och ville ha titeln: Två djurhistorier. Redan här börjar alltså tolkningsdragkam-pen om Kafka! Mystikern Buber vill ha Kafka med i den sionistiska kampen. Han vet ännu inte att han ”har med Kafka att göra”.
Berättelsen beskriver hur en europé besöker öknen och hur denne där omsvärmas av schakaler som på alla sätt söker beveka mannen att hjälpa dem, att med en stor sax, ty. ”Nähschere”, som de sparat för ändamålet, skära halsen av araberna. Mannen vägrar. I konversation med en arab i närheten får mannen höra, att detta är ett ständigt pågående hot från schakalerna. Araben förklarar dock – efter han bjudit schakalerna på en död kamel – att han älskar schakalerna, som de är. I en tolkning skulle då schakalerna vara de ortodoxa judarna, och saxen skulle nu, sedd av Kafka i en slags profetisk klarsyn … , vara en … atombomb. I en längre uppsats av Jens Hanssen framgår att denna novell haft stor
191
betydelse – jämte generellt noveller av Kafka – för modern arabisk litteratur.
Att berättelsen skulle handla om något annat än judar och araber, det har många svårt att föreställa sig. Egen-domligt nog. Man bör betänka, att Kafka är en högst raffinerad berättare, att han inte i några andra noveller alls – enligt oss - visat sig vara en typisk idédiktare.
Kafka kan ha haft en kritisk inställning till parabeln, erkannerligen den judiska, och man kan inte utesluta att detta också gäller fabeln.
Det är också lite ologiskt att tänka sig, att nu schakaler-na skulle stå för något anschakaler-nat i berättelsen, men att inte araberna skulle stå för något annat än araber. ( I en allegori, eller parabel, skall ju, formallogiskt, A= B ^ C= D råda, d.v.s. två likhet-med-annan-relationer, alltså inte: A= B ^ C= C..). Schakalerna symboliserar alltså, enl.
somliga, det judiska folket. Och araberna symboliserar sig själva. I en allegori. Orimligt. Dessutom framkom-mer det, om man ser på Kafkas manuskript en notabel egendomlighet. Där står: ”Vi slog läger vid oasen Ge-malja (/ arabiska = vacker / överstruket av FK ). Vän-nerna sov. En beduin ( överstruket, ersatt med: ”arab” ) en arab kom fram./…/. Således (?) var beduin och arab utbytbara för FK. Beduinerna sågs av dåtidens judiska bosättare som kusiner; de var semiter såsom t.ex. abes-sinierna/d.v.s. : de nuvarande etiopierna/. Sannolikt var betydelsen av denna berättelse av personlig art för Kafka.
GAMEN.
Gamen kan, med biografin i hand, lätt läsas som en av Kafkas straff/döds-fantasier. Den tycks ju anspela på historien om Prometeus. Kafka tyckte om att modifiera klassiska legender och att anspela på kända symboliker och klassiska myter Exemplen på detta är flera: Posei-don, Sancho Panza, Kinesiska muren, och berättelsen om
192
byggandet av Babels torn. En man anfalls i Gamen av en gam, som envisas med att hacka berättarjagets fötter.
En herre kommer förbi och frågar varför han tillåter det. Mannen menar, att han är värnlös och fågeln är (för) stark, och om han försöker något, så anfaller fågeln ansiktet. Då offrar han hellre fötterna. Herrn går och hämtar ett gevär. Gamen har dock förstått, ”hade lugnt åhört” samtalet, och så snart den främmande gett sig av tar nu gamen sats och borrar sen sin näbb långt ner i kroppen på sitt offer: ” Fallande bakåt kände jag be-friad hur den drack allt det blod, som fyllde mina djup, och svämmade över alla gränser.” Så var nu mannen alltså fullständigt ur stånd att skydda sitt ansikte och sitt liv. Tycks det. Att han skulle kunna springa från platsen, det faller honom inte in. Han är inte fjättrad vid platsen, som den antika grekiska sagans Prometeus var. Här är Jaget dessutom befriat från skräck när få-geln dricker de väldiga blodmängderna. Gamen är här blott en gam, men en gam som förstår, och som blir aggressiv utöver det normala, när den hör talas om gevär. Innan dess hade den nöjt sig med att hacka i fötterna på sitt offer. Något ”prometiskt” finns inte i berättelsen. Mannen måste ju ”hjälpas” av gevärsman-nen. Nu hade blod troligen för Kafka kopplingen till blodstörtningen från 1917. Berättelsen tycks vara skriven 1920. Kafka hade ju – som nämnt ovan - läst Freuds essä om Leonardo da Vinci, där L., enl. Freud som barn får sina läppar berörd av stjärtfjädrarna på en gam.
Troligen influerade denna essä Kafka, med dess vittgå-ende tolkningsfrenesi – och man tror ju att den också påverkat Titorellikapitlet med dess bildmässighet och förekomsten av porträtten av domare i Processen. I denna historia om gamen har vi också det egenartade, att fågeln här förstår människors språk. Detta gör då berättelsen fabelaktig, men på det ”halva” vis, som Kafka ofta använde sig av. Ty en riktig fabel innehåller ju traditionellt enbart djur, som alla är liksom männi-skor.