Kafka och BEGÄRET.
" Kärleken är begäret att uppnå evig salighet."
( Platon, Gästabudet. )
”Nous croyons que Sade n´est pas assez voisin de sa propre méchanceté, pour y rencontrer son prochain. Trait qu´il partage avec beaucoup et avec Freud notament.”
(/Vi tror att Sade inte är nog nära sin egen galenskap för att känna igen sin nästa i den.
Ett drag som han delar med många, och notabelt med Freud./)
( Lacan, Écrits II, Kant avec Sade, s.147. )
ed litteratur är det så fint, att det inte hand-lar om mig. Och det handhand-lar inte om dig heller. Det handlar om oss. Ja, kanske är det så att litteraturen är det enda rum där det handlar om oss alla, och det enda rum där man aldrig meningsfullt
M
153
kan tala om ”andra”. Det finns i litteraturen inga andra alls. Vidare så kan man säga att litteraturen handlar om glädjen i oss. Människans glädje. Ingenting är så viktigt för litteraturen som vår, allas vår glädje. Således kan man säga att litteraturens väsen är den gemensamma glädjen, som inte utestänger någon. ( Ja, utom djuren då. Ty litteraturen är människans sak. Ingen annans.
Den enda andre vi har är djuren: oxar, får och svin.
Hundar och katter och fåglar och skalbaggar och knott och ytterligare annat. ) Den stora dygden i litteraturen är generositeten. Den stora synden i litteraturen är det pretentiösa.
Fiktionen lyckas med att försätta individen i existenssi-tuationer, med äkta valsituationer på grund av den ge-niala dubbelhet som skapas i och med att fiktionen alltid har en plausibel myt som bakgrund. Individen är det plausibla.
Genom att sätta en myt som bakgrund - motstycke - så kan vi med i det vi upplever hjälten bedöma myten, och vi ser med hjälp av myten hjälten. Myten är i de ALLRA FLESTA FALL en falsk bild, målad av makten.
Den är den falska makthistoria, som maktmänniskan är så duktig att skapa, och som maktmänniskan – d.v.s den härskande klassen – är så duktig på att prångla ut, giv-andes skenet att denna myt härstammar ur folkdjupen, från folksjälen och från människans inre djup. Myten har genom tiderna getts skimmer av att var Människans Sanning, när den i alla samhällen i realiteten bara har tjänat makteliten.
Myten KAN OCKSÅ vara en fakticitet, en bakgrund som i kraft av sig själv är SIN EGEN MAKT, och ingen annans. I dessa fall blir juxtapositionen myt-hjälte en annan. I det högindustriella samhället är det självklart så, att den genuina faktivciteten är sällsynt, ty här finns så många maktinstanser som kämpar om köttstyckena.
Det pretentiösa - all sannings fiende - inte minst.
Vad är berättandet? Vad är ”kärnan” i litteratur?
154
Den frågan måste, s.a.s., dyka upp här. Och den måste naturligtvis bli obesvarad. Men har man inte ställt den, så kommer ens resonemang att vila på än lösare sand.
Som om man aldrig reflekterat. Det märkliga diktandet – mötet på andra villkor – på ett oräkneligt antal andra villkor – med ”verkligheten” ( ”sous rassure”/ under överstrykning / som Derrida skulle skrivit ), som ger insikt genom fiktionens X och Y i mina egna och dina (egna) villkor genom transparenta och nästan ”löstag-bara”(!) villkor.
”Vi reser länge. Vagnen stannar under några träd.
Där står en svartögd bandit och flinar oss upp i ansiktet när vi tvingas överlämna våra klockor och hattar till hans unge son. `Tar han då inte bättre vara på sitt barn?` tänker vi och borstar av vägdammet av jaketter och parasoller.”
( Vl. Pramalan - alias K.
Bernh. Genell )
En alldeles särskild existens finns i dessa verb: ”reser”,
”stannar”, ”flinar”, ”borstar av”. Hela berättelsen är ett påhopp på vår ”verklighet”. Och en superupplysning av densamma. Vi ser vårt vara i relief. Fiktionen oscillerar mellan att vara en tilläggskategori å ena sidan – och en kritik av våra vanliga ”kategorier” å den andra. En be-rättelses läsande kan vara liksom att leva.
Den kan också vara, som att vi inte lever: dikten, litteraturen, är på ett, nämligen detta, sätt otillbörligt skön: dessa ”klockor och hattar”. Man formligen känner klockan i pojkens hand, och ser djupt in i den resandes tomma huvud. Man lever vid sidan av, men rycks se-dan snabbt in i livet igen, Läsaren och skrivaren föräls-kar sig i klockor och hattar ( som i skenet av denna fantasins lössläppthet får ett eget särpräglat skimmer
155
över sig ) och berättaren är magisk, en Magi, … Så orubbliga och accentuerade står bokstäverna i böckerna, och de ger upphov till ett starkt liv. Vad är det som lever så starkt, när allt annat nu dör och dör och dör?
Här är ingen trängsel, här är inget som lämnar en. Här är en väldig transformation, och samtidigt ett sätt att lära sig att fråga på, att få svar på, och att komma ihåg på, att lugna ner sig med, få ro i.
Sådan skulle alltså själva Upplevelsen vara. Men samtidigt har jag ju givit en … analys av denna, och på så sätt redan distanserat mig ifrån denna upplevelse.
Man får icke lov att röra vid upplevelsen med den
”kalla analysen”, och Ve, alla dessa som tävlar – på olika distans - , samtidigt, ja, de som tävlar – i en liten klubb för ”invigda” (?) ( klubbens hemlighet är – som alltid – dess fråga ) - om vem som kan distansera mest, och mest abstrakt, för att så – nästan osynligt – söka uppfylla det tomrum ( horror vacui ) som uppstått i själva frågandet efter fiktionens varamodus med en närvaro som alldeles självklart pretenderar på att upp-fylla Nuet.