Artikulation och flöde. Allt måste skrivas i ett enda svep. I ett enda andetag. Så arbetade Kafka. Massor av andra sätt finns. Många är de författare som omarbetar och ändrar i oändlighet: Flaubert, Pascal, Rousseau m.fl.
tog flera år på sig för att fullborda en bok. Men där - i flödet - öppnar sig också möjligheten att försöka stu-dera ”riktningen”. Flödet är alltså monologens form. Och omedelbarheten är dess ”livsluft”. Omedelbarheten, som är individen, det direkta, är den subjektivistiska markö-ren.
Somliga skulle säga om ironien, att den kan vara som ett sätt att närma sig sin egen själ, i den första ängsliga, svävande bekantskapen med den. Men det kan vara en hyperbol. Andra tål inte ironi, - som t.ex. Hegel -, som kallade den, rakt av, för den absoluta rena negativiteten, i vilken allt försvinner och varur ingenting utkommer.
87
Ironien kan vara en motor i flödet. Vi kommer till detta.
Ironien är en dubbelhet och reflexionen, i sin reflexivi-tet är ngt av en dubbelhet. Det tycks som om man svårligen kan hålla en monolog, utsäga sig explicit för sig själv, utan att på något sätt använda eller förhålla sig till eller hamna i en dubbelhet. Så är ironien även den en självreflexion.
Tes.: Monologen är alltid i något avseende ”dubbel”.
Vi har en fråga om monologens och reflexionens natur, - om vi ibland mer kan betrakta reflexionens flöde som en utmattningsprocedur eller en viljeprocedur/produkt ( jfr. Kjell Espmarks syn på Gunnar Ekelöf i Själen i bild, och prof. Ingemar Perssons i debatt syn på reflex-ionen, såsom något som ”förhoppningsvis klingar av”, ngt man får stå ut med, som en sjukdom, och Kierke-gaards ideliga brottning med den egna reflexionen som om den vore en tvångssysselsättning, vilket den sanno-likt var, samtidigt som den var den enda till buds stå-ende räddningen. Reflexionen som farsot.
Ett liknande dubbelt förhållande har Kafka till skrivan-det. Ett tema här alltså: reflexion som något av sjuka utan egentlig bot.
Antikens sofister visste, enligt Pierre Bourdieu, att det inte bara räckte att lära folk att tala, men att lära dem att tala helt apropå! Att tala väl, göra ord- och tankefi-gurer, att manipulera eller dominera språket är intet mot konsten att använda språket helt apropå. Lite dålig franska sitter till och med riktigt bra ibland, menar Bourdieu i Kultur och kritik, ss. 139-157.
Sololoquia.
88
Den egentliga titeln på den bok av Aurelius Augustinus, som går under namnet Confessiones eller Bekännelser.
”Mihi ipse factus sum questo magna” - ”Jag blev för mig själv ett stort problem.”….
Monologen kan vara lusten, eller rent av lustan, en mer graverande form av lust, att prata för att komma på vad jag skall göra. I en fri monolog är början inget givet eller känt. Det egendomliga med reflexion ( den har i tider förr kallasts för inspirerad…) är att det är en slags tankens fascination över det, den inte vet. Det är en längtan efter det, den aldrig tänkt, såsom en om-vändning av ångesten, som måhända är en blandning av rädsla för rädslan och rädsla för att aldrig nånsin få veta vad man är rädd för…… Ty att man är rädd vet man om, om man är det. Monologen kan vara ren rädsla, - detta kommer vi att beröra åtskilliga gånger.(
Är den släkt med den ”sjuka”vi talar om ovan…?). Låt mig citera författaringan Margaret Atwood ur Negotiat-ing with the dead, (2003):
”Despite all the remarks about enduring fame and leaving name behind them that are stewn about in the letters and poems of writers, I had not thought much about writing per se as being a reaction to the fear of death – but once you´ve got hold of an idea, the proofs of it tend to proliferate.” (s.141.)
AFORISMEN.
Monologens karikatyr. Aforismen.
Antitesen till monolog skulle väl vara aforismen.
(”aforizein”= begränsning.) Vad är en aforism, förutom en sådan antites. Korta nej?, en cynisk visshet.…. Eller söker även aforismen?
89
Det som är en antipod till monologen – en De flesta aforismer står i vad G.W.F. Hegel kallade en "situations-lös situation". Det är bara det en subversiv verksamhet, ett undergrävande. Och vad inbjuder till att skriva såd-ana? En ensamhet. Eller är aforismen analog med strun-tet. Man skriver oftast fler än en aforism, - gissningsvis eftersom de är ganska korta. Det går inte heller att liv-nära sig på en. Hur bra den än är. Ty det är till dels en ekvilibristsport, en gammal överklassyssla, det, att skriva aforismer. Liksom att skriva strunt. Lika subver-siv som aforismen kan vara, lika repressubver-siv är den ofta.
Förhoppningen är, för en allvarlig aforistiker, att någon skall läsa, utan rädsla, och öppna sig för det annorlunda.
Ty aforismen är det annorlundas språk. Det är det kort-aste sättet att vara annorlunda. Det är det annorlundas stenografi. Det är ytterligheternas språk.
Aforismen är en "hieroglyf." Aforismen har inget med författeri att göra. Detta är ju rätt om man med förfat-teri menar skrivande. En aforistiker sätter sig inte ner och skriver. Det är inget riktigt skrivande, ty man sträcker inte ut, håller inte någon röd tråd. Det förs ingen diskussion. Det härledes ingenting ur något annat.
Det är fråga om lösrycktheter, ofta förrycktheter, ja rena ordlekar och infall som stödjer sig mot att ord liknar varandra i yttre avseende. Aforismer är för korta. Och dom kommer till korta. Aforismens tonfall är ganska lätt-färdigt ( eller inget alls ) och det är som romaren Martialis skriver om sina epigram: "Vad gäller nakenhet-en i uttrycknakenhet-en, så ursäktas det av att det är epigram-mets språk."
Språket är i allmänhet liksom författeriet jag talar om – som sagt - just konsten att sträcka ut. Med tålamod.
Man sträcker ut språket, men sträcker väl också ut sin språkliga hand, sin tankes och sitt hjärtas hand till den som hör eller läser, på ett generöst sätt. Aforismen där-emot är slutenhet. Ett så begränsat stycke uttryck som en aforism, eller ett "bon mot", är en säkerhetsrisk: det
90
är så pass tungt att det, som en droppe mörkt bläck, kan övertäcka alla ord ikring …
Diderot: ”I hur hög grad är inte även den mest tänkande människa en automat!” i Discour sur la poésie dramati-que, VII. s.333. ”Förklara er inte om ni vill bli förstådd!”, Paradoxe sur le comédien (1773).
Diderot ägnar sig med banbrytande fantasi och frenesi åt kommunikationens och reflexionens metanivåer. In-tresset för kommunikationen är hos Diderot lika stort som det är hos S. Kierkegaard.
Att skriva aforismer är en kritisk verksamhet. Det bör vara det. Det kritiserar diskurser, d.v.s. mer eller mindre specifika språkliga sammanhang, alla de språk som är ute efter att söka sina egna fördelar. Då är aforismen där, och frågar utefter vid vilken gräns man rör sig, vilken gräns som är maskerad med det eller det före-draget, den eller den berättelsen. Ty aforismen är en demaskerande verksamhet, en subversivt sofistikerad kraft. Vem kommer inte att tänka på Stanslav Jerzy Lec f. 1909, - av judisk börd.: "Två faror hotar mänsklighet-en: ordningen och oordningen.". Man blottar i ett nafs, vad alla egentligen länge vetat, vad som med möda och under lång tid har dolts av de, som inte vetat bättre, eller som vetat mycket väl…..
Aforismen har en form och längd som är anpassad till - just: ett kort nej. Inte bara politiska nej. Absoluta
"nej".
Var och en som saknar uthållighet kan dock inte, - som man skulle kunna tro, bara med den kvalifikationen, bli aforistiker. Aforismen har med begränsning och "syntes"
att göra, men häri ligger ju en nödvändig förutsättning i begreppet: att det finns något att begränsa…. Att skriva aforismer har heller ingenting med begränsning att göra om det, att skriva dessa, inte också har med uthållighet att göra. Att skriva aforismer är att hålla ut i sin reflex-ion, samtidigt som man håller ut, i sin begränsning av
91
den. - Detta är det sanna ETOS, skulle "den gamle gre-ken" ha sagt, den sanna karaktären.