Det finns en uppenbar paradox, en lockande paradox, i den övergripande tanken att den, som utger sig för att skriva mest för andra, författaren med stort F, kanske skriver mest för sig själv.
Författare, och det är mest sådana vi har att göra med, skriver - efter vad det sägs - för att de måste.
De skriver nästan alltid av överflöd. Av överflöd - och brist. Av överflöd – eller brist. Jfr. Aristoteles steresis-begrepp: ett privationsbegrepp, beteckn, ”frånvaro”. ( Jfr.
Platons, Augustini och Schellings resp. lära om det Goda - privatio boni ) En slags dialektik, varur somliga kan härleda en slags bristens ironi. Men grunden, den är i alla fall, som sagt: överflöd: ”La superflue d´energie est la clef á la vie humaine.” i.e.: ”Överflödet av energi är nyckeln till det mänskliga livet.” ( Simone Weil )
79
Men överflöd är ju bara brist på den så nödvän-diga bristen. Utan brist skrev inte ens Simone Weil. Är inte bristen alltid dubbelhetens genes?
Det har av någon anledning ansetts i modern tid såsom utmärkande för den moderna människan, att hon skulle vara upptagen med att skriva ner mängder av tankar
om sig själv och sin näsrmaste omgivning.
Så har den moderna människan utkorat till de första moderna människorna en mängd dylika, framgångsrika intellektuella, såsom Paulus, Augustinus, ”renässans-människorna”, Petrarca, Dante, Machiavelli, Castiglione, Montaigne, Leibniz, Pascal, Swedenborg, Kierkegaard, Dostoyevskij, Nietzsche, Wittgenstein, Kafka, Joyce, Beckett, jfr. Bachtin och spekulationen kring modern-itetens födelse och Peter Burkes diskussion om Jakob Burckhardt och renässansen, Die Kultur der Renaiss-ance in Italien, + omarbetningar i Peter Burkes Renäss-ansen:
”Enligt Burckhardt ”befann sig det mänskliga med-vetandet under medeltiden i ett tillstånd av dröm eller halvslummer under en kollektiv slöja … Människan var medveten om sig själv endast som medlem av en ras, av ett folk, av en grupp, av en familj eller ett samfund – alltså endast som någon form av allmän kategori.”
Renässansens Italien var det ställe ”där denna slöja först skingrades … människan blev en andlig individ och uppfattade sig själv som en sådan.”” I; del 2. )”
( P. Burke, s.7. )
jfr. Burkhardts rubriker på de 6 avsnitten: 1.) Staten som konstverk. 2.) Individualitetens utveckling. 3.) Anti-kens återuppväckande. 4.) Upptäckandet av världen och människan. – se här t.ex. Burkhardt, s.202.” I den fria själsdiktningens rike blir vi införda av 1300-talets stora diktare.” o.s.v.
80
Jakob Burckhardt om Dantes Vita nouva:
”Själ och ande tar här ett plötsligt och väldigt steg mot medvetande om sitt eget mest förborgade liv.”, ib. s.
205.- 5.)
Sällskapsliv och fester. 6.) seder och religion.). Här in-vänder många fler än Burke, t.ex. den svenske histori-kern Michael Nordberg i sin ”Renässans-människan”, (1993) att det aldrig fanns någon renässans-människa, vilket menas med citationstecknen:
”Individualism, stark personlighetskänsla, verklig-hetssinne, kritiskt sinne, frigjordhet från auk-toriteter, frånvaro av religiös känsla, hejdlös egoism – luftiga generaliseringar av denna typ har kommit att bli all-mängods i synen på renässansen, och har upprepats otaliga gånger. Oändligt många författare har laborerat med abstraktionen ”Renässansmänniskan” – en intellek-tuell konstruktion som aldrig har existerat i sinnevärl-den, lika lite som någon homo oeco-nomicus./…/.”
(s.16.))
Vi ser ju detta, med fastställandet av en individ som den första moderna människan, som absurt, men tanken med denna kategorisering är att dessa här uppräknade ( Petrarca, Dante….) ses som självreflekterande skapare av diskurser om själv, och om denna reflexion. Modernite-tens kännemärke anses vara självreflexionen.
En av renässansens mest berömda dialogböcker är Castigliones Hovmannen. En bok C. arbetade med i över 10 år. Tvärt emot att vara en bok i självreflexion, pro-motar denna bok döljandets konst, förställningen ( spez-zaturan ) och opportunismens. Här har C. samlat en hord av de italienska aristokraterna i ett gemak i Urbino, Rafaels födelsestad, för samtal om tidens seder.
81
Samtidigt befinner sig det lilla sällskapet i skuggan av en mindre katastrof, nämligen hertig Guidobaldos ofrivil-liga barnlöshet. Den dolda huvudhistorien är då V.s egna förälskaelse i hertigens hustru, Elizabetta. Under jättelika moln av sorg uttalar sig så unga och gamla kondottierer – inklusive hertigens adoptivson - i frågor om den ideala dygden, om den nödvändiga striden och om uppfostran av den gode fursten. Allt under hot om furtendömets upplösning.
Kanske anade det lilla sällskapet i Urbino att 20 år senare 1523 Rom skulle brinna, och att Castiglione skulle sitta i Toledo, anställd hos den Karl V, som brände ner staden. C. fick ägna återstoden av sitt liv åt att brevledes söka övertyga sina gamla vänner i Urbino, - hans fru Ippolita hade dött ensam 1521, medan C. var i Rom - att han ingenting alls hade att göra med och var helt ovetande om förstöreelsen av den heliga sta-den. År 1527 dog Castiglione i Toledo, av pesten, och sörjdes djupt av kejsaren. I Hovmannen, Il Libro del Cortegano, - läst av bl.a. Erik XIV - speglas inga Själv, men här talas bara om hur man överlever i hovvärlden och försöker undvika ruin och ensamhet. En dåtidens version av Susanne Ljungs Stil.
DENATURERING.
Det sades - av en kvinna - om Th. Adorno - mannen som önskade, att kritiken månne bli en konst i paritet med den stora konsten, trots att kritiken nu får svårt att leta upp någon mytologi att ursäkta sina sinnesintryck emot - att han endast kunde njuta av något som helst i denaturerad form. Detta sades nog både på allvar och helt sakligt, och/men givetvis som om Adorno saknade förmåga till sinnlig njutning. Men jag bedömer att det var mer en fråga om någon enfald hos avsändaren. Ty
82
givetvis är njutningen alltid i någon mån avlägnsnad från naturen. Vem orkar njuta av enbart sinnesintryck, utan att i minsta grad översätta desa till något annat?
Kanske skulle man genast bli galen om alting omkring en var naturerat. Om inget filter funnes, så bleve allt naturlig tomhet och galenskap. Så kunde kanske avsän-deren, denna enfaldiga kvinna, inte tänka längre än som att lusten var något omedelbart. Man kan tänak sig Jacques Lacans fasa inför en sådan tanke. Var föll nu det reala, det symboliska och det imaginära om så vore?
Vad var det för idé med Människan om det vore så att hon kunde njuta naturerat? Vi som inte ens kan TÄNKA OSS hur det vore att njuta i ren natur. Själva njutandets begrepp innefattar ju medvetenhet, och medvetenhet är per definition en denaturering. Man kan visserligen tänka sig en BILD av en människa som nju-ter natur i sin renhet. Men den människans ansikte blir tomt och kan endast ses en bråkdels sekund. Vi är alltså allihop DÖMDA till medvetande. Och till reflexion.
Vill man inte reflektera, så får man (ju) berusa sig.
Det explicitas värld. Vi har i västerlandet ”det utsagdas tradition”. Här impliceras litet eller inget och spelas inga tysta zen-spel.
”Den, som har fått till vana att skriva, skriver också när han ingenting har att säga, liksom den gamle läkaren som tog pulsen på den fåtölj där han satt och dog.”
( A. de Riva-rol )
”Ingen bok är mer i behov av ett förord än denna, då den, om ingenting förklarades, om på vilket underligt sätt den sammanfogats, måtte framstå som den ena sammansnördheten genom den andra.”
( E.T.A. Hoffmann i förordet till eomanen Kater Murr.
1818 )
83
”Individen sitter i en fjättrad ballong, hvilken han endast kan låta gå upp och ned så långt linan tillåter.
Viljan är av den orsaken inte fri, därför att den icke kan vara utan föremål och föremålen alltid äro gifna.
En historisk vilja som ginge utanför föremålen, skulle vara tom luft. För en historisk personlighet kommer det heller icke an på om den velat något, utan ock på om och huru den kunnat utföra sin vilja.”
( Th. Lindner, Historiens filosofi, 1908.)
”Vem som helst kan göra historia. Endast en stor man kan skriva historia.” ( Oscar Wilde , Intent-ions,1891.))
”Med Vilkaarligheden i En selv corresponderer Tilfaeldigheden udenfor En. Man bor derfor alltid have et aabent Øie for det Tilfaeldige, alltid vaere expeditus, hvis Noget skulde tilbyde sig. De saa kalde selskabelige Glaeder, til vilke man forbereder sig otte eller fjorten Dager forud, have ikke stort at betyde, derimod kan selv den ubetydeligste Ting ved et Tilfaelde blive et riigt Stof til Morskab. At gaae her i Detail lader sig ikke gjøre, saavidt kan ingen Theorie naae. Selv den udfor-ligste Theori er dog kun Fattigdom imod hvad Geniet i sin Ubiqvitet let opdager.” ( / ”Ubiqvitet” = alle-städesnärvaro )
( S.Kierkegaard E.E.s.277.)
”Visserligen kan man fråga sig vad ”ett utvecklande”
är för något och bestrida begreppets värde, man skulle kunna gå så långt som att erkänna att detta är en myt
84
och hävda att den verkliga tanken karaktäriseras av en genuin avskildhet, av en viss stumhet, vilket skulle betyda att typen för den ”essentiella” boken – förutsatt att det existerar en bokens essentia – vore just Pascals Pensées, där ingenting utvecklas.” ).
( R. Barthes, Kritiska essäer, (1967), Litteratur, kon-tinuitet, diskonkon-tinuitet, s.196.)
BLICKEN
Det viktigare, tänker jag ibland, är ofta inte att se någon i ögonen, utan att se vart de andra ser, när de ser nå-got annat! Att så att säga, betrakta en avvändhet, en snegling. Vart är den avvända blicken riktad? Kan jag se något av vad den andre ser, genom att betrakta den-nes sneglande. Ty att vara oavvänd är det vanliga miss-taget. I teorin är det blott alltför viktigt att man inte sneglar och så blir oftast teorin vad den blir. Allt detta resonerande tröttar naturligt, och därför berättar jag här