En slags ”förtvivlad begrundan” finner vi i somliga av Kafkas sista berättelser, så mycket kan man våga säga. I Josefin, sångerskan liksom i Boet. I Josefin… behandlas delvis konsten, skrivandet, sett ur ett perspektiv som påminner om hur Franz Grillparzer beskriver konsten i Der arme Spielmann. ”Jag hade ju ingen röst.” säger spelmannen. Dessa berättelser motsäger kanske den tes, som framförts, t.ex. av Kumpfmüller, om att Kafka skulle varit ”lycklig” det sista året av sitt liv. Josefine, die Sängerin oder das Volk der Mäuse är Kafkas sista berättelse, där man finner Kafka mer tydligt tala om – vilket är sällsynt – estetik, och om förhållandet konst-när- publikum, och om Konstens uppgift, hur an-norlunda konst kan vara mot vad man tror, och hur lätt en konstnär glöms bort och ersätts av en annan – med ett annat uttryckssätt och andra medel. Så kan konst också utövas av en som inte sjunger, men som istället knäcker nötter, på ett sätt, som överskrider nötknäck-ande, men underskrider gemene mans nötknäcknings-förmåga … Här finns, i denna berättelse, som mera är en redogörelse, en sällsam glidning, då det ju samtidigt som det är ett stycke konst, behandlar just denna konst.
Och denna dubbelhet berör ett flertal plan, som ”konst”
icke är entydigt.
Så blir också det allegoriska momentet belyst på ett festligt sätt när Kafka här skriver om detta råttfolk, i vi-form: ”Vi är tysta som möss.”, med en fintlig ”redup-likation”, som det i vissa sammanhang kallas. Vad nu musfolket skall ses som, t.ex.: a.) mänskligheten, eller: b.) judarna, det kan man ha olika åsikter om. Utmärkande för detta folk är, att det inte har någon barndom, och att det samtidigt är sällsynt barnsligt. Detta folk har då i avsaknad av barndom heller ingen ålderdom. Många av
194
Kafkas figurer är ju som figurer ”stora barn”, livet ige-nom, som det tycks. Här är ett helt folk sådant.
Vad som måhända är det bestående intrycket av argu-menten och argumentationen i denna konstfärdiga prosa ( om honom själv ) är ett testamente, där FK drar sig tillbaka, liksom Josephine, gör, delvis åberopande sig på sin hälta, delvis på det faktum, att hon inte finner sig förstådd och vägras försörjning av folket …. Det sägs förklarande, att det lagts fram lite alldeles speciellt konstfärdigt knäckta nötter, men att allt detta skall glömmas och ersättas av något annat. Att det att berät-telsen indikerar något om att konstnären, eller Kafka, bör glömmas, som Judith Arndt i en uppsats antyder, kan jag inte tydligt se. Den melankoli hon förnimmer i novellen, kan dock även jag förnimma. Det finns som här hos Kafka några få beskrivningar av kollektivet. Vi har det även i Den sanningssökande hunden och i Schakaler och araber samt i Prometeus. Kollektivet är närvarande som något räddande, men inte för hjälten.
Kollektivet skymtar dock i Josefine …..
BOET.
Popelová skriver om Kafka och den genuina, prononce-rade, smärtsamma ensamheten, i dess betydelse av ofri-villig isolering:
”Den allmänna, alldagliga framställningsformen för ensam-görandet/blivandet är hos Kafka särskilt påfal-lande, i motsats till de exotiska formerna för ensamgö-randet/blivandet i romantiken.” /…../ ”Ensamblivandet är absolut. Kafkas humanitet består däri, att han söker en väg till människan i detta ensamblivande /…../, att han finner ett förhållande till människorna i dess ut-lämnadhet och hjälplöshet.”
195
Fragmentet berättelsen Boet – ännu en ”djurberättelse” – är skriven 1923/24 i Berlin, när FK bor med Dora på Grünewaldstrasse dit de flyttat från det bekväma Mi-quelstrasse, där hyran hade fördubblats – under hyper-inflationstrycket i Tyskland – på en månad.
Under perioden vi här talar om, studerade Kafka Tal-mud, samt spenderade tid på att grunna över om han kunde åka till Palestina. Inte alla tog då emot en sjuk-ling. Fattigdomen var påtaglig, och han och Dora sam-lade pinnar i en park att elda med hemma. De värmde bättre än tidningar.
Boet är författad på en natt - just som Domen - om ett djur inunder hedmarken, och här beskrivs troligen – så anses det – Kafkas författarliv. ( Slutet av berättelsen har förkommit, - Dora syns ha fått order att bränna det.
). Det är en av många texter där materialet är hämtat direkt från hans eget dagliga grubbel. Denna berättelse tycks såsom en spegel för honom, där han ställer re-flexioner – i lucid form, och oupphörligt – om författar-skapets trygghet och om sin egen existens´ osäkerhet.
Så läser man den företrädesvis, ( men med viss sorg …) , om man känner något till Kafka.
Tonfall och grepp är här kanske något an-norlunda än i många tidigare texter. Här syns liten eller ingen ironi. Omvärlden är stabil. Den ”underjordiske”
hjälten uppvisar inga tecken på splittring, är på det hela sansad och man kan inte se något slags ”spel” mellan Subjekt- och Objektvärld. Objektvärlden är inte på nå-got sätt förvrängd eller supplikerande, uppvisar inga drag av ”drömd verklighet”. Var nu detta början på det nya författarskapet, som Franz och Dora talat om ? Eller är det en uppsummering av läget? Döden var en hotande realitet. Kafka skulle komma att dö tidigt på försommaren 1924. Eller var det början på ”den stora romanen”? Det djur som beskrivs i Boet, är emellertid explicit ett litet grävande djur, aningen större än en mus, med tänder, bor under marken och har byggt ett
196
sinnrikt bo där det trivs med att vara, att ligga och halvslumra på olika platser i de många gångar det byggt. Djuret har verkligen inrättat sig där, och hyser inga önskningar om förändring. Viktigt för det är att boet är solitt skyddande. Det byggs med uträkning och list, men kräver ofta rent kroppsligt arbete. Då använder djuret sin panna, för att packa jorden till extrem hård-het. När djuret på så vis har stött sin panna blodig i bygget, så är det nöjt. Då är ju väggen stenhård.
Detta djur är alldeles ensamt. Det längtar inte efter sällskap! Det sysslar med ett fåtal ting, som det tycks:
- 1.- Det att bygga på sitt bo, efter att ha funderat noga på hur fiender inte skall kunna tränga in i det och fånga, eller döda det. Boet har flera ingångar. En ingång är uppenbar, men via den stöter man bara snart på en vägg. Långt ifrån denna ingång finns – på heden – en ingång, som är uppenbar för alla. Vem som helst kan gå in där. Men det är inte troligt, menar djuret, att någon gör. Djuret ängslas oupphörligen för inkräktare.
- 2.- Det är ute och jagar då och då, och tar med byten och …
- 3.- Det lägger upp förråd på en centralplats. -
”Burgpflatz” -. Det har förråd så att det räcker ett halvår. Djuret njuter av förråden. Staplar ideligen – varsamt – om dem och går omkring ibland och njuter av dofterna av ingredienserna. Vissa dagar går det inte ut ur boet.
- 4.- Djuret tar också ofta njutningsfullt igen sig, slumrar eller halvslumrar.
Men det lilla djuret – som kanske är en mullvad - är alls inte nöjt med bygget. Det är inte ett säkert bo. Det byggdes också ”halvt på skoj” sägs det. Det ligger likväl en stor risk i att bygga om det. Man skulle då förlora den trygghet man har. Visserligen var det från början riskfyllt att bygga boet, men varför då utsätta sig för denna, alls inte nödvändiga risken, återigen genom att bygga om boet, för att få en osäker förbättring?