V.
FÖRFATTAREN.
Författare och författare.
Man kan i likhet med Barthes i dennes essä Ecrire:
verbe intransitif? inledningsvis göra en sådan distinktion mellan å ena sidan le scripteur – och å den andra l´ecrivain. Den förstnämnde, le scripteur, är en ”homme de lettres”, - en skribent, som han gör. L´ecrivain, är en berättare, o. det är ju egentligen bara denne som verkli-gen KAN SKRIVA.
Le scripteur, skribenten, får försöka skapa en egen nisch, bli en ny Montaigne eller något och vad hen producerar det må de nu kalla traktater, fabler, essäer, avhandlingar, predikningar, påpekanden, postillor eller katekeser: hur som helst: de gestaltar egentligen ej, även om de kan liva upp sina resonemang med olika kraft-prestationer i stil, i prosans alla genrer. Och, den störste av dem alla, le scripteur, Sören Kierkegaard, författade en gång ett litet företal om läsning och skrivning, då han påbörjade en roman betitlad Johannes Climacus, En fortelling,, som dock bara blev ett försök på c:a femtio sidor. Georg Brandes bedömde Kierkegaards egenart träffande, som jag själv tycker, så:
”Kierkegaard klöv sig aldrig som den verklige diktaren, och samlade sig aldrig som den verklige filosofen.”
99
Georg Brandes höll dock S.K. mycket högt. ”I en me-ning var dock, för mig, Søren Kierkegaard den ende.”
S.K. var en snabb, hetsig läsare. Det är förvånansvärt hur lite filosofisk litteratur han sammanlagt – vad vi kan gissa oss till - i sitt liv läste. Ofta byggde han sina slutsatser på referat. S.K. blev ofta trött på ett filoso-fiskt verk redan i inledningen. Om han fann premisser-na felaktiga, läste han inte ut boken. Danske kungen erbjöd Kierkegaard en professur i filosofi. Kierkegaard avböjde. Kanske såg Kierkegaard på filosofi som på sitt eget författarskap. Detta beskrev han som ”lite kanel till maten.”
Kierkegaard – en av världens främsta scripteurs - läste mest de klassiska grekerna o. romarna, där han dock blev mycket kunnig.… läste Hamlet, ( på tyska ), läste och tyckte mycket om landsmannen, komediförfattaren och moralisten Ludwig Holberg, och Goethe, mest Faust, men tycks ha varit reserverad inför den borgerligt livs-kloke strebern Goethe. Kierkegaard band alltid in de böcker som han ville behålla. Han hade en enda inbun-den bok av en svensk. Det var Bellmans Fredmans Epistlar. Emellertid hade Kierkegaard läst diverse senare svensk litteratur. Särskilt mycket tyckte han om Émile Flygare Carléns romaner.
Ur den litteratur han läst citerade han i sina skrifter direkt ur minnet.
”At vaere Forfatter – nu ja, det behager mig; naar jeg skal vaere ærlig maatte jeg vel sige, at jeg har vaeret forelsket i det at producere – men vel at mærke, paa den maade som jeg vil det. Og det jeg har elsket er lige det Modsatte mot at vaerke i Øieblikket, den Fjernhed, hvori jeg saa, som en Forelsket kan hænge efter i Tan-kerne, og, som en i sit Instrument forelsket Kunstner, underholde mig med Sproget, aflokke det Udtrykkene alt som Tanken fordrer dem – livssalige Tidsfordriv: en
100
Evighed igjennem kunde jeg ikke blive træt af denne Beskjeftigelse!”
( S.K. i Øieblikket No 1, 1855., några månader före hans död.)
Det fordras ett gott diskursivt förstånd för att skriva bra. Och musikalitet, gott minne - och förmåga att tänka annorlunda. Och man måste ha ett sinne för ordning, - och ett annat för infall. Det är mycket, att ha språket i hela sitt liv.
När Lena Andersson ( vars böcker jag tycker mkt om ) i sin essä Astrid Lindgren som väg till tänkandet om världen talar om boken och läsandet, så framhåller hon utmärkt hur viktig boken är:
”/…/Att förmå läsaren att föreställa sig det som inte är, men som skulle kunna vara, är en av litte-raturens möjliga uppgifter. En annan är att frammana det som läsaren redan vet inom sig, därför att hon är människa, men inte har skarpa konturer på eller ser klart för sig.
En tredje möjlig uppgift är att läsaren får inblick i andra människor och deras tänkande, och därmed i sitt eget och världens samlade tänkande och handlande.
En fjärde är att roa och att fylla läsaren med lust och livsglädje, nyfikenhet eller bara intresse, genom att hon eller han får umgås med intressanta personer.
En femte möjlig uppgift för litteraturen är att dela det för människan unika – språket, och att som läsare på så sätt utveckla sitt språk och därmed möjligheten att ut-veckla sitt tänkande.
Vi är förvisso människor även utan läsande. Vi kan tänka även utan läsande. Vi kan vara moraliskt med-vetna varelser utan läsande. Vi kan ha roligt och vara lyckliga utan läsande. /…/ Tillgången till bokstäverna äger kraften att göra oss mindre bokstavliga. Läsandet och den förmåga till abstraktioner som det kan träna
101
upp i oss om vi så önskar, hjälper oss inte bara att ta oss utanför våra egna trånga konturer och förstå någon annan genom att få dennes perspektiv på världen, utan än mer hjälper läsandet oss att tänka, det vill säga att ordna och systematisera världen på ett rationellt vis, men också ett inlevelsefullt vis./…/ Men med det sagt vill jag ändå hävda att läsning är oundgänglig för den som bättre vill förstå sin värld. Man kommer bara till en viss gräns utan att ta del av andras tankar, andras problemlösning, andras sagor, andras berättelser och därmed andras version av världen. Men också andras abstraktioner i texter som inte är gestaltade och fiktiva, utan utredande och påstående.
Det läsningen och skrivandet gör är att understryka att mänskligheten är en. Språket, förnuftet och abstraktion-en är det djupast mänskliga, det unikt mänskliga abstraktion-enligt Aristoteles, och en orsak till att det kan – kan – hjälpa oss att bli mindre bokstavliga är dess förmåga att låta oss resa i högre hastighet genom världen.”
Allt detta är mycket bra. Men det saknas ändå något.
Nämligen att en text står i förhållande till en osynlig text, en förförståelse och en tidslig myt, ibland i en blinkning, och ibland är den dolda texten det som lyfter det manifesta meddelandet upp över alla horisonter.
Man måste kommaihåg den stora njutningen i att läsa de böcker, där något drabbar, liksom från ingen-stans.