Det som nu var utmärkande för Kafkas skrivande var – sett ur denna synvinkel – att det var ett medvetet val, och att Kafka var medveten om att han måste (!) för-sätta sig i ett ( halv?-)tranceliknande tillstånd för att kunna skriva. Han tycks i detta tillstånd fått tillgång till sitt inre på ett direkt sätt, och detta tycks också ha berett honom stor njutning, inblicken plus gestaltningen av inblicken. ( Vi kan tänka på kärleken till formuleran-dets konst, som vittnats om tidigare.) . Att det nu skulle innebära ett brytande av en personlig-etisk norm, att skriva på detta sätt, det ger Kafka aldrig uttryck för.
Han är visserligen missnöjd, ofta, med resultatet, men har aldrig några skuldkänslor inför själva ”metoden”, akten att beskåda sitt ”inre fält”, och använda sig av denna ”insyn”. ( Då var Kafka ändå mycket benägen att få skuldkänslor.). Kafka ägnade sig ohämmat åt detta sätt – att leva. Och han bekymrade sig ju faktiskt inte om detta sätt fick andra personer – erkannerligen Felice Bauer – att må dåligt. Så kan man se detta behov hos Kafka som … ohämmat. Eller ? Vad kan nu fattas i denna beskrivning av FKs förhållande till insynen och utnyttjandet av de inre bilderna ?
Låt oss säga att det handlar om ett ”uppfyllt begär” ( i.e.
tillfredsställt ), samt om en perversion i någon bemär-kelse ( vilket i och för sig ju skall ”bevisas”….)- ; Kafka väljer bort det sexuella, det sociala umgänget, o.s.v. , ja hela livet : hans liv är skrivandet. ( ”Jag är ingenting
182
annat än litteratur.”). Detta kan ses, onekligen, ur en aspekt, som självsvält, men han har en annan ”näring” ( jfr. t.ex. novellen Svältkonstnären ) . Mycket av detta är så uppenbart, att man tycker sig med detsamma märka, att … man missar något väsentligt, när man tänker på detta vis på detta. Därför måste man, med bestämdhet, gå tillbaka till de inledande frågorna beträffande Kafka och författarskapet: vari ligger det unika. Ty det är nu ju så, att självsvält och Nej till livet är vanliga, de är t.o.m. just vanliga hos författare. Och vi är ju ”ute efter”
att slå fast det unika i denna självsvält, detta inåtblick-ande , i beslutet att skriva så här, eller driften att göra det o.s.v., o.s.v. …..
En exakt beskrivning av de skeenden, som försiggick i Kafkas själ, är ju omöjlig att ge, men vi har ovan ( tidigare i denna skrift ) gett förutsättningarna, de histo-riska, materiella,, livsomständigheter, influenser, fallenhet och gett en (plausibel ) förteckning över rädslor, som kan ge delar av bakgrunden till hur där nu såg ut i detta ”landskap”, på denna ”scen”. Vi kan i Kafkas dag-böcker få en instinktiv känsla för stämningen i hans personlighet. jfr. Bachtin.: ”konstnären har ingenting att säga om sin skapande process”, ( FoHj.s.9 )
Det händer att man talar om Franz Kafka och dennes förhållande till vetenskapen, till vetenskap i allmänhet.
Detta kan vara viktigt för dem som grunnar över den-nes författarskap, som ju anses i sig nära nogemblema-tiskt gestalta en viss övergång till modernitet och till vårt allmänna medvetande om den moderna tidens mindre smickrande sidor.
De som sysslar med litteratur vet ju, att det är nästan omöjligt att skriva någon som helst litteratur - litterär-text, prosa och poesi - utan att beakta av tidens ( eller forntidens ) myter. Det blir helt enkelt ingen textalls om man inte på något sätt förhåller sig till de värden, före-ställningar och maktstrukturer - vilka alltid är baserade på en viss myt - som uppbär tillvaron vid en viss tid och på en viss plats. En del av myten, av det mytiska,
183
är då alltid vetenskapens plats i tid och rum. Så kan man använda, för att skapa litteratur, en viss syn på vetenskap, och vips så har man fixat det mytologiska underlaget till sin berättelse.
Kafkas syn på vetenskap var något dubbel. Det var nämligen så att Kafka var en ingrodd skeptiker och auk-toritetshatere, men samtidigt så var han fascinerad av teknik och film. Film är en underavdelning inom teknik och givetvis ingen konstform, och har ingenting med myt att göra. Och därför inte med sanning. Alla appa-rater av olika slag var mysterier och därmed ob-jekt för uppskattning för Kafka. Flygplan, bilar, spår-vagnar, hissar, båtar, skrivmaskiner, o.s.v., o.s.v. det var sådant han gladdes åt.
Men det fanns stora delar inom vetenskapen som Kafka dock skydde och rent av ... föraktade. Givetvis föraktade han många företrädare för humanvetenskapen, som teologer och samhällsvetare. Han såg med oblida ögon på litteraturvetare, historiker och psykologer. Men FRÄMST AV ALLT så föraktade Kafka ... läkare.
Kafka, som själv var kanske den kroppsligt spinkigaste människa som någonsin vandrat på jorden, hade ett starkt intresse för sundhetskultur: gymnastik och veget-arianism. Och nudism. Kafka rodde och kunde hantera häst i terräng. Angående olika piller och mediciner så aktade han sig noga. Kafka ansåg att det bara fanns en enda sjukdom, och det var människans andliga dåliga tillstånd. Alla yttre sjukdomar, menade Kafka, löpte tillbaka på en själslig osundhet och falskhet.
I romanutkast och i noveller förekommer ofta hos Kafka; som myt då alltså; olika vetenskapsmän, doktorer, upptäcktsresande, rättslärda, kapitalister, och experter på ditt och datt ( som på djur, berggrund, myter och histo-ria ). Dessa människor kommer i historierna nära nog utan undantag alltid till korta, och förlöjligas. Så kan man säga att alla dylika stackars misslyckade auktorite-ter står för mycket av innehållet i Kafkas berättelser, och bildar där ett mytologiskt kaos. Ordningen hos
184
Kafka representeras av formen, där Kafka lade sin energi. Myten kommer alltid naturligt, och Kafka hade en naturlig förmåga att logiskt och obarmhärtigt avslöja myten, och vetenskapen SOM myt.