Vi har i all litteratur - som alltid bygger på monologen - en form av bedrägeri, såsm U Eco ofta tänkte på litteratur, eller rent av: en högt driven FELHÄN-VISNING, som vi kan studera mest tydligt som påvisats hos de engelska romantiska poeterna, - de som brukar kallas ”de metafysiska”, där den misslyckade bilden av det okända, det hinsides o. det översvinnliga i praktiken blir den mest lyckade invitationen till dessa sfärer. På liknande sätt, - ”all poetry is misrepresentation”, som någon sagt, är det med den monolog jag här söker in-ringa. Monologen där något ställer sig som ett problem - är den vanligaste hos flitigt skrivande folk. Monologen är ju ibland en av skräck förlängd skräck över att nå-gon skall höra, tillfälligtvis, vad jag säger. Jag är rädd för sanningen, eller att den ingen är. När katastrofen inträffat får jag dock antingen ta den som drabbad eller som om jag hade valt att den skulle komma att hända.
Som om jag hade skapat den själv. Min katastrof är min. I en monolog formar man sitt öde i och med att
62
man diskuterar med sig själv, utan att nånsin ge med sig, hur man beter sig när man formar det….. När man är nästan säker på att man inte talar med någon, - inte ens sig själv, då törs man ge svaren på sina frågor…
När är man säker på det då? Monologen är invänd-ningarnas rum. Finns det en kärlekens och en djävulens monolog? Att leva ett helt liv med monologen utan att få något ut av den, - är inte det det vanligaste ….
Egentligen, säger Q., (Q= kvinnan) skulle man låsa in alla dina böcker och kasta nyckeln, så du inte gick till vä-ders på det där sättet! Den STORA FLYKTEN, upp i himlen, en härlig elán, en feg och övermodig flykt.
Skriva, för att undgå döden, ett skriveri till döds, men en rejäl miss beträffande levandet. Det är ju en härlig-het som råder, den som råder vid inledningen av varje undersökning av ett påstående, men sedan: vad kommer ut av det? Det kan man man ju se på den som klättrar för högt på varenda stege, trasslar in sig i sina fötter och faller med en duns till marken. Man kunde ju be-spara Q. Den där dunsen, tycker hon väl. Samtidigt har skrivandet fått en syndens stämpel; så lockar det än mer!
En avväg går nyfiket lite åt sidan och letar längs med riktningen. En annan vänder, och går längs med mono-logen bakåt och letar efter sitt ursprung, söker genesen till det eller dettas problems sättande, detta problem, som visat sig så ödesdigert och fruktlöst ställt.
( S. Kierkegaard: ”Der er inget Hvorfor, fordi der er et uendeligt Hvorfor.”, Ind. i Chr. )
Stendhal ( H. Beyle ) skriver:
”Jag har som regel att aldrig skämmas, och att aldrig stryka.”
63
Monologen belastar mig med en ofantlig tyngd. Vi ger oss inte in i en sådan gravietetens dialektik utan att påstå: Denna monolog är ett långt mummel, eller snarare ett hysteriskt, cartesianskt tvivel på allt, ett tungt tvivel, som i längden bara tycks ha sin längd o. inget annat.
Träsk. En god författare är den i vars sällskap man går igenom vilka träsk som helst. Detta, med längden, är skenbart. Längden har i längden mer än sin längd; den har förmåga att dra en neråt!- Ty: ”Time is the father of the truth.”, som engelsmannen säger.
Monologen kan man ju, i någon form av stoiskt martyr-skap eller av fobi, dra ut i det nära nog statiskt eviga.
Det går ju helt enkelt så till att man flyttar bortåt fjär-ran den punkt vid vilken man har tänkt sig att sluta…
Det kan ju också vara så, i enlighet med min misstänk-samhet tror jag det, att den, som håller sin monolog fram till punkten där framme, att denne, någonstans inom sig, redan är där framme, att medvetandet, eller ett flak medvetande alltid är långt framme invid den punkt där hon upphör att vara vetande. Varje männi-ska, tror jag själv, står alltid, - vad hon än säger, och hur långt hon än säger det, just som jag redan sagt inför det som hon inte förstår!! Men. Det hon står framme invid, det ser hon dock inte! Uttrycket är här är
”dimma”. Själva det mänskliga, hela ”auran” hos varje människa vi möter, är just, vad hon än säger och vem hon än är, vad hon än gör eller inte gör, präglat av det hon inte förstår. Varje människa vet, djupt inom sig återigen, att hon kunde, liksom en Wittgenstein, stå framme vid icke-vetandets mur och hamra i den, det kan tyckas som ett trilskt barn, o. varje människa har en delmänniska av sig själv, som står och kikar sig över sin egen, den ursprungliga personens axel men det gi-ves de, och de är de flesta, som föredrar, eller snarare är tvungna till en monolog, och går där och mumlar vidare, och så, den typ av människa, som fräckt
be-64
nämner det, den icke vet, och så går vidare med en dimmig uppfattning om vad det är hon benämnt.
Ty det där som Wittgenstein ägnade sig åt, det är att vara vår tids icke-vetare. Kan man alls veta så litet?
”For the rain it raineth always.” ( Shakespeare ) Monologen kan ofta utformas mot ens egen vilja.
---
”Dagboken.”
Ty: vad är mer naturligt i sammanhanget, i dessa ex-empel på mummel, än att tänka på en dagbok? Med det gamla tilltalet: ” Kära Dagbok!”:
”Kära Dagbok! Jag vet, att Du är klokare än Pappa och alla jag känner och flera därtill. När jag nu sitter o.
Skriver, så vill jag berätta för Dig och redogöra ordent-ligt, fråga och hoppas att Du hjälper mig att få svar..…
Ty, om jag nu inte har någon annan att tala med , så får Du duga, Kära Dagbok, för Gud har ju sagt… Kom ihåg, att ingen, ingen behöver se oss, när Du ger mig svar. Så dem kan du ge som Du vill, eller – om Du nu inte ger mig svar – så lyssna då bara, ja, lyssna, det räcker! Du är min enda vän, min förtrolighet, och min enda möjlighet att få reda ut saker och ting. Visst är det plågsamt. Jag kommer att gråta blod efter varje gång, men det är det värt. Bara att få fästa på papper det jag varit med om, och det jag har tänkt om det.
Tack på förhand! Din X.” .
I den franska litteraturen kring 1800 finns s.k. stora dagboksskrivare, som uttryckligen är på jakt efter sitt
65
”jag”, sin ”själ”: Stendhal, Constant, de Sade och de Bi-ran, en ny genre.
De Biran skiljer sig från epokens övriga dagboksskrivare i det metodiska, det utforskandet som medvetet använder upprepningen som sökapparat. jfr. G. Romeyer -Dherbey.
Slutakten.
Självuppgörelsen. Något lik dagboken är den monolog, som en gammal människa kan komma upp med vid något tillfälle: Den slutliga Akten. Sista akten. …… Be-rättelsen om fru W.:. En människas uppgörelse – men inte med andra. Uppgörelsen med sitt eget liv… Den människa som, av en slump, hinner med en sådan väl-jer, också mer av en slump, en annan människa att lyssna på sig, - en som skall förlossa henne själv från minnesförlust eller från en miss-uppfattning med ur-sprunget i den uttalade insikten: - Jag tycker inte jag har gjort något vettigt över huvudtaget i hela mitt liv!
Eller: Andra människor måtte tycke att jag inte har åstadkommit någonting, och jag tycker ändå att jag har arbetat! Slumpen ger en Annan människa, som har lite tid att spendera. Denne Andre anser att, - låt oss kalla denna äldre människa med problemen för fru W..
Gamla, klipska fru W. har varit levnadskonsnär.
Visserligen loj. Och lögnaktig. Inte hysterisk , men ma-nipulativ och intrigant. Alltid försvarat sin mors minne – under det hon hela tiden förbannat sin fars, - han som stack…. Hela uppgörelsen med sig själv blir fru W., så snart fru W. börjat, från början till slutet, full-komligt lugn.
Osederna, alla hennes tricks, allt sådant är borta.
66
De saknar ju också varje funktion här, tillsammans med den ensamme, tyste Andre. ( Det är viktigt för den valde reflektorn, att denne inte har någon avgöande kunskap om fru W. innan. )
De två blickar klart in i varandras ögon. Och att fru W. då och då antyder att den Andre en dag kommer att vara den, som sitter i hennes ställe för att göra upp med sig själv, - det är det enda som påminner om vem det är hon är, - och att hon vet vad hon gör. Lågmält och ihållande med en stilla intensitet – under rökning, tyvärr – fortsätter fru W.s berättande. Reflektorn frågar då och då , och beundrar. ( Beundrar sig själv också, - eftersom denne erbjudit sig att vara den lyssnande, …) Som den flicka hon berättar om , sitter hon där , med benen uppdragna i soffhörnet, nu med en filt över benen. Varje gång denna monolog avbryts av en stö-rande skarp telefonsignal, så svarar fru W., - viskande
”hallå”, med en röst som om döden vore nära förstå-ende, plötsligt avbrutet av ett: ”Är det DU. Du förstår, jag trodde det var X.. och, nej, det hade jag bara inte orkat med! Nej. Nej….Nej…. Jag åker aldrig hiss. …Ja, skynda dig! Hej.” Ju färre hennes vänninor blivit, desto mer har intresset för dem svalnat, eftersom de alla har
”tröttsamma sjukdomar”, som snart skall ta livet av dem.
Är någon, enligt egen utsaga, icke sjuk, så betraktas också det av fru W. som något sjukt, illasinnat sjukt.
Efter ett par månaders samtal ( monolog ) ligger hela fru W.s liv som utspritt framför henne i luften och på soffbordet,- som fimpar i askkoppen. Det ligger dock – allvarligt talat - så fullt, och rikt, och naturligt framför henne. Det vilar i luften i samma frid som präglar hen-nes ansikte, som syns så fullt av fridens och intelligen-sens rynkors nät.
Bönen.
67
Och lyssnandet finns där, - bara tilltalet är äkta!? Jfr.
bönens mystik!.- Se t.ex. R. Voillaume, Att leva i bön.
,(1980).- Men bön är väl dock dialog. ”Ju mer jag ber, desto bättre känner jag honom.” honom = Gud, som den
”enkle mannen” berättade för ärkebiskop Nathan Söder-blom. ( i Den levande Guden, 1932. ). En män-niska med denna erfarenhet kan säkert komma att tänka på en särskilt givande bön….. För somliga är bönen viktig-ast av allt. Den är in-övelsen….. För vissa en passion.
Det som dock inte gäller här är ….. bönböcker. Men de är nuförtiden inte alltför vanliga. ”Kloke Hans”, Hans Larsson skriver i Studier och meditationer om bönen, men utefrån begärandets perspektiv, citerar med en naiv glädje Mark Twains anekdot om de två skeppen som möts, där båda kaptenerna ber om medvind. Där möts på ett trovärdigt sätt två monologer på det stora havet.
Jfr. G. Auléns utmärkta bok Kristen gudstro, (1967) där denne int bara ”korrigerar” Hans Larsson, utan även ger den tänkvärda erfarenheten, att bön på ett självklart netop logiskt sätt leder till förbön (s.158). Så innefattade skepparnas böner även var för sig den andre.