Controllerns kunskaper

Som tidigare nämnt har utvecklingen av controllerns roll inneburit till förändrade arbetsuppgifter och även dens kunskaper kring deras arbetsprocesser (Oesterreich et al. 2019).

För en controller kan utbudet variera kring vilka kunskaper denne ska ha beroende på vilken bransch individen arbetar i. Det finns tre huvudkategorier vilka är professionella kunskaper, metodologiska kunskaper och mjuka kunskaper (Mietzner & Kamprath, 2013; Oesterreich et

al. 2019). Professionell kunskap handlar om att en individ ska ha en god kunskap inom det specifika området. I controllerns fall behöver den förstå sig på controlling och redovisning för att kunna lyckas med sina arbetsuppgifter. En controller behöver även ha kunskaper kring hur marknaden och affärer fungerar, detta genom att omvärldsbevaka sina konkurrenter, förstå verksamhetens processer och veta vad kunder eftersträvar. (Oesterreich et al. 2019).

När det gäller metodologiska kunskaper så menar Mietzner & Kamprath (2013) på att individen ska utföra sina uppgifter systematiskt och lösa problem på ett strukturerat sätt. För en controller gäller det att ha förmågan till att vara analytisk, ha kunskaper kring att identifiera och lösa problem samt att hantera komplexitet för att arbeta på ett strukturerat sätt och systematiskt. Att vara analytisk innebär att kunna analysera data inom en begränsad tidsperiod och dra de rätta slutsatserna utifrån analyserade datan (Oesterreich et al. 2019).

Mjuka kunskaper förklarar vad en individ behöver för att fullfölja sina arbetsuppgifter i form av sociala och personliga kunskaper (Mietzner & Kamprath, 2013). Inom controllerrollen blir det väldigt viktigt att kunna ha kommunikations- och presentationskunskaper för att lättare kommunicera med ledningen. Bragg (2012) menar på att controllern kräver en stark social förmåga samt ledarförmåga, den förstnämnda för att kommunicera med andra avdelningar och den andra för att kontrollera den expanderade rollen av ekonomiavdelningen. Vidare ska en controller vara beredd att kunna arbeta i team, och är villig för förändring. Att kunna vara öppen för förslag och kunna anpassa sig efter arbetsmiljön anses vara otroligt viktig kunskap för att lyckas som controller (Oesterreich et al. 2019).

I och med att omvärlden har en mer digitaliserad och automatiserad affärsmiljö förväntas controllern även ha kunskaper inom IT och programmering och statistik, då data oftast är hämtad i avancerade datasystem. Då är det relevant att förstå sig på hur dessa system kan användas i form av ERP, Office och andra viktiga datorprogram. Därför är kunskaper kring IT och programmering och statistik en viktig del i controllerns föränderliga arbetsprocess utöver de tre kunskaperna som nämnts innan (Oesterreich et al., 2019).

Figur 4: Sammanställning av controllerns kunskaper

Den teori som hittills diskuterats har berört allt från controllerns bakgrund och utvecklingen av rollen till vilka arbetsuppgifter, roll och kunskaper en controller kan besitta. Något som teorin inte alls tar hänsyn till är hållbarhetens påverkan på rollen. Hållbarhet har blivit inkluderat i företagets redovisning (Bolagsverket, 2019; Nazari, Herremans & Warsame, 2015; Goswami

& Ha-Brookshire, 2015) vilket har lett till nya rapporter och mätningar kopplade till hållbarhet.

Den externa faktorn hållbarhet har lett till att de interna processerna har förändrats inom företaget vilket senare påverkar vidare ner till individerna, där controllers roll, arbetsuppgifter samt kunskaper kommer förändras och formas om (Oesterreich et al., 2019). Eftersom controllern påverkar ledningens beslutsfattande (Burns & Baldvinsdottir, 2007) behöver controllern också förstå sig på vad hållbarhet är för att kunna hjälpa ledningen på bästa möjliga sätt. Därmed har en ny roll framkommit på arbetsmarknaden, nämligen en hållbarhetscontroller. Vad denna roll innebär är något som inte har kommit fram i befintlig litteratur, men för att förstå sig på en hållbarhetscontroller kan det behövas inblick inom området hållbarhet. Alltså blir det viktigt att förstå sig på hållbarhet, vilka relationer det finns mellan hållbarhet och styrning samt vilka riktlinjer det finns inom hållbarhetsredovisningen för att kunna förstå sig på hållbarhetscontrollers roll, arbetsuppgifter och kunskaper.

Controllerns kunskaper

3.5. Hållbarhet

3.5.1 Triple bottom line

Figur 5. Triple Bottom Line tre hållbarhetsaspekter (Carter & Rogers, 2008, s.365)

Termen Triple Bottom Line (TBL) introducerades av John Elkington vilket innebar att företag skulle utgå från tre olika aspekter i sin rapportering och prestation, nämligen ekonomiska, sociala och miljömässiga (Elkington, 1999). Traditionellt sett har företagets goda prestation förknippats med hur väl de har presterat ur ett ekonomiskt perspektiv. Elkington (1999) ansåg att företagets prestation grundar sig i mer än bara ekonomiskt och försökte se det mer utifrån ett helhetsperspektiv. Därav insisterade Elkington (1999) att verksamheter bör fokusera på ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter för att uppnå goda resultat. Med hjälp av begreppet TBL kan företag anses vara hållbara ifall det finns en balans av dessa tre områden.

En optimal form av hållbarhet kan uppnås när företag genererar ekonomiska fördelar, samtidigt som det kan bidra till en positiv inverkan på miljön och samhället (Carter & Rogers, 2008).

TBL-rapportering har blivit ett viktigt verktyg för att för att stödja hållbarhetsmålen samt att kunna mäta företagets påverkan på omvärlden (Slaper & Hall, 2011). Landrum (2017) poängterar att allt fler företag har en ökad medvetenhet angående hållbarhet vilket har lett till att fler företag involverar sig i hållbarhetsarbete och redovisningen. Författaren menar dock att miljön försämras trots en ökad transparens kring hållbarhet, en tydlig indikation för att

hållbarhetsarbetet inte är tillräcklig omfattande (ibid). Själva ramverket för TBL-rapportering är även känt som “3Ps: planet, people, profit” där hållbarhet bör mätas, däremot finns det ingen speciell eller standardiserad rapporteringsmetod för mätning av sociala och ekologiska prestationer (Slaper & Hall, 2011). Detta kunde ses som en problematik med själva rapporteringen, att TBL var helt enkelt bristfällig som teori. Trots det har flertalet vinstdrivande och icke-vinstdrivande företag implementerat TBL-rapportering, eftersom rapporteringen kan anpassas utifrån verksamhetens strategier och mål. Vilket ger en möjlighet att använda sig av rapporteringen på sitt eget sätt (ibid).

Kritiken mot TBL har främst varit att begreppet inte ger en tydlig förklaring om vad hållbarhet innebär vilket skapade en förvirring hos företag kring hur arbetet mot hållbarhet ska ske (Milne

& Gray, 2013). Trots denna kritik har det framkommit att TBL-rapportering bidragit till att fler företag integrerat sig i hållbarhetsrapportering vilket är i linje med vad Landrum (2017) påpekar. Med hjälp av TBL-rapporteringen kan företag leva upp till flera av intressenternas krav vid publicering av information, vilket beaktades som annorlunda då företag vanligtvis följde aktieägarens krav. Företagen behöver ta större ansvar och följa de kraven som samhället har. TBL-rapporteringen skapar alltså värde för företagets intressenter (O’Donovan 2002).

3.5.2 Hållbarhet och ekonomistyrning

Hållbarhetskraven ökar ständigt i både kraft och antal. Intressenter har lagt mycket press på företagen vilket lett till att dem tvingat vara mer transparenta på marknaden. Företag har därför insett att det traditionella rapporteringssystemet inte längre är tillräckligt (Bonacchi & Rinaldi, 2007). Befintlig litteratur har undersökt att styrningsverktyg för hållbarhet i allmänhet, redovisning och rapportering är en viktig funktion för att stödja företags hållbarhetsprocesser (Baker & Schaltegger, 2015; Ball & Milne, 2005; Bebbington et al., 2014; Burritt &

Schaltegger, 2010; Durden, 2008; Gond, Grubnic, Herzig & Moon, 2012; Norris & O´Dwyer, 2004). Bonacchi & Rinaldi (2007) menar att om hållbar utveckling är det enda alternativet för överlevnad på lång sikt så måste företagens alla affärsbeslut fattas i enlighet med det, vilket är varför Bonacchi & Rinaldi (2007) menar att ledningen behöver ett styrsystem som stöder beslutsprocessen för hållbarhet. Detta för att kunna underlätta styrningen och påverka det interna beslutsfattandet (Joshi & Li, 2016).

3.5.3 Relationen mellan hållbarhet och styrning

Det har diskuterats om hur utmaningarna till följd av hållbar utveckling ska bemötas samt vilka styrmetoder som kan tänkas användas sedan 1990-talet (Bebbington & Thompson, 2013). Det har utvecklats två olika analysperspektiv över hållbarhet inom litteraturen, det kritiska perspektivet och ledningsperspektivet. Det kritiska perspektivet förklarar att hållbarhet och dess användning medvetet har förenklats och riktas mot att stödja företagens intressen (Gray, 2010). Detta perspektiv menar på att företag inriktar sig på hållbarhet endast för att uppnå det egna intresset med ekonomisk avkastning och inte för att skydda naturkapital och öka välbefinnandet (Tregidga, Kearins & Milne 2013). Till följd av detta synsätt har styrmetoder med dess prestationsmätningprocess betraktats som ett tillvägagångssätt för företagen att behålla kontroll över intressenter, samhälle och miljön (Tinker & Gray, 2003). Parallellt argumenterar detta perspektiv för en utveckling av nya och demokratiska styrmetoder med syfte att företag ska bidra till att bygga ett rättvist samhälle baserat på social rättvisa (Brown, 2009). Demokratiska styrmetoder förklarar Spence & Rinaldi (2014) som nya former där redovisningen uteslutande bör syfta till att upprätthålla samhällets övervägande.

Ledningsperspektivet som är ett mer pragmatiskt synsätt påstår att det är oundvikligt att integrera hållbarhet med affärsintressen (Burritt, 2012). Även detta perspektiv belyser vikten att använda styrmetoder som även tar miljö- och sociala frågor i beaktning (ibid). Vidare argumenterar inte perspektivet för radikala organisationsförändringar utan snarare att de försöker få företag att integrera hållbarhet i de organisatoriska-och beslutsfattande processerna för ekonomiska och etiska skäl (Hopwood, Unerman & Fries, 2010).

Beusch (2018) menar att diskussionen gällande hållbarhet och ekonomistyrning som förts mellan olika akademiker men även företagsledare själva liknar “relevance-lost” debatten och ställer sig frågan om vi kommit till ett paradigmskifte. Crews (2010) menar att hållbarhet är mer än bara en trend som snarare är här för att skapa ett permanent skifte i verksamheter. Till följd av att det idag är fler intressenter som har intresse i vad företag gör och hur dem gör det har detta påverkat företag i hur de ska styra och ledas internt (Beusch, 2018). Beusch (2018) menar vidare på att den viktigaste pusselbiten för att nå hållbar utveckling innefattar att hållbarhetsfrågorna integreras på alla nivåer i verksamheten, alltså inom alla viktiga områden och styrsystem och inte bara i de utåt formulerade strategierna och rapporterna. Busch (2018) menar vidare att det krävs en förbättrad styreffekt samt inre och yttre effektivitet för inte bara

ekonomiska frågor men även för sociala och miljömässiga frågor, detta för att uppnå en större och snabbare omställning mot hållbar utveckling. Detta ska uppnås genom att företag uttrycker tydliga hållbarhetsmål och hållbarhetsstrategier som visar vad företaget vill uppnå i praktiken (ibid).

3.5.4 Hållbarhetsredovisning

För att koppla styrningen med hållbarhet har hållbarhetsrapportering införts för alla stora svenska företag (Bolagsverket, 2019). Redan år 2015 lämnades förslaget in till kammaren som en motion men lagändringen kom att träda i kraft den 1 december 2016 och tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2016 (Riksdagen 2016).

För de mindre företagen är det frivilligt att hållbarhetsrapportera, men en ökad medvetenhet kring hållbarhet har lett till att även små företag involverar sig i hållbarhetsredovisning (Landerum, 2017). Hur rapporteringen sker kring de olika hållbarhetsaspekterna har alltid varit väldigt omtalad och jämförbarheten av hållbarhetsrapporter försvåras i takt med att innehållet förändras beroende på organisationernas utformning (Gamerschlag, Möller & Verbeeten, 2011;

Milne & Gray, 2013). Hållbarhetsrapporteringen påverkas av globala händelser, lagstiftningar och media vilket gör att företagets intressenter anpassar sina krav till den miljö de arbetar inom (Gamerschlag, Möller & Verbeeten, 2011). För att visa hänsyn till sina intressenter och kunna jämföra rapporterna med sina konkurrenter är det relevant att rikta sig till standardiserade ramverk och riktlinjer (Frostenson, Helin & Sandström, 2015).

3.5.5 Regelverk och riktlinjer

Det finns regelverk och riktlinjer som företag bör förhålla sig till och en utav dessa är de globala målen, dessa är framtagna av FN (u.å) och kallas även för Agenda 2030. Dessa 17 globala mål bygger med avsikt på att alla världens länder ska uppnå social, ekonomisk och miljömässigt hållbar utveckling till år 2030. FN (u.å) menar på att de 17 målen är sammanhängande och alla har en viktig roll för att uppfylla Agenda 2030. Detta innebär att alla bidrag blir betydelsefulla från varje enskild individ ur en organisation. FN (u.å) ser denna sammanvägning av målen väldigt positiv då en framgång i ett av målen kan leda till värdefulla verkningar på andra mål.

Dessa 17 mål kan sedan delas in i 169 delmål med mätbara indikatorer vilket innebär att företag kan mäta upp och utvärdera målen för att skapa en hållbar utveckling. Till följd av antalet delmål kan det innebära att företag måste prioritera de mål som är mest väsentliga för deras

egen verksamhet. Något som bör nämnas är att att Agenda 2030 är inte juridiskt bindande utan snarare är ett frivilligt åtagande (FN, u.å). Däremot understryker Bebbington & Unerman (2018) att Agenda 2030 har en stor positiv påverkan på hållbarhetsredovisningen vilket gör att de flesta förhåller sig till att följa Agenda 2030.

En annan riktlinje som är viktig för hållbarhetsarbetet är Global Reporting Initiative (GRI).

GRI grundades år 1997 och är en organisation vars syfte är att utveckla globala riktlinjer och standarder för hållbarhetsredovisningen. GRI försöker hjälpa organisationer till att vara mer transparenta och förstå deras ansvar till deras effekter för att skapa hållbar framtid. Med hjälp av riktlinjerna vägleds organisationer till att upprätthålla en god hållbarhetsredovisning, där GRI vill öka kvaliteten för att lättare kunna jämföra företags olika rapporter genom att följa deras riktlinjer (GRI, u.å). Ioannou & Serafeim (2017) nämner att GRI:s riktlinjer vanligen är till grund för hållbarhetsrapporteringen i länder som har obligatorisk rapportering. Vidare menar författarna att GRI klarlägger hur företag arbetar och påverkar företagsstyrning, mänskliga rättigheter och miljöområdet. Att följa GRI kan öka hållbarhetsrapportens trovärdighet och transparens, vilket har ökat användandet av dessa riktlinjer. Med GRI riktlinjer kan rapporterna lättare bli jämförbara och det skapar en slags förtroende för intressenter, då det är väsentligt att kunna veta om företag är pålitliga eller ej (ibid). Det finns en lag som innebär att alla stora företag ska använda hållbarhetsredovisning i Sverige (Bolagsverket, 2019), däremot finns det inte direkt tydliga krav på vad själva hållbarhetsrapporten ska innehålla i årsredovisningslagen. Olika företag har olika fokusområden och därmed behövs det göra en väsentlighetsanalys för att veta vad som är relevant att rapportera om. Därav är GRI en bra grund för upprätthållning av sin hållbarhetsrapport. (Frostenson, Helin & Sandström, 2015).

Det har under senare tid kommit fram ett initiativ vid namnet Science Based Targets initiative (SBTi) som har en ambition till att driva klimatåtgärder till den privata sektorn, främst angående utsläpp. Detta genom att göra det möjligt för företag att sätta upp vetenskapsbaserade mål vilket fokuserar på att minska utsläppen (Science Based Targets, u.å). Dessa mål försöker minska växthusgasutsläpp, vilket hjälper till att förhindra de värsta effekterna av klimatförändringarna och bidra till framtidssäker tillväxt för bolag. Dessa vetenskapsbaserade mål försöker vara i linje med den senaste klimatvetenskapen för att uppfylla målen i Parisavtalet, vilket är att

begränsa den globala uppvärmningen som är bra för både planeten och för företagen. SBTi nämner att använda sig av vetenskapsbaserad målsättning ger stora fördelar, både inom verksamheten men även när det gäller affärer. Det bidrar till framtidssäker tillväxt, ger motståndskraft mot reglering, ökar investerarnas förtroende samt stimulerar mer innovation och konkurrenskraft. Detta samtidigt som att målen visar hållbarhetsåtaganden gentemot alltmer medvetna konsumenter och intressenter. SBTi förstår att det finns skillnader mellan olika affärsområden och de försöker därmed utveckla sektorsspecifika mål (ibid).