I Perus 182-åriga historia som självständigt land, är den interna väpnade konflikten 1980–2000 den period som medfört det mest utbredda våldet, och som fick de allvarligaste konsekvenserna. Det troliga antalet döda till följd av tvångsförsvinnanden, tortyr eller ut- omrättsliga avrättningar uppgår till 62 289 personer. När Sannings- och försoningskommissionen (CVR)11
inledde sitt arbete 2001 fanns bara sju anhörig- organisationer. När processen nu avslutats och slut- rapporten spridits är de nästan 300.
Trots att det gått sex år sedan CVR överlämnade sin slutrap- port och sina rekommendationer fortsätter peruanska medier att rapportera om CVR och dess uppdrag. Medierna speglar den politiska debatten med ståndpunkter för och emot inne- hållet i rapporten och CVRs rekommendationer. Den baseras på de 17 000 vittnesmål av peruaner som haft modet att anmäla brott mot de mänskliga rättigheterna.
”I samhället Chungui (Ayacucho) bodde det 6 000 perso- ner innan våldsamheterna bröt ut. Idag finns bara 2 000 in vånare kvar. 1 500 försvann under åren för inbördeskriget, enligt CVR:s slutrapport”, informerade den 20 augusti 2009 radiostationen RPP, den station som har flest lyssnare i landet.
Rapporten avslöjade en fasansfull verklighet, och visar på det oerhörda lidandet i de sex regioner där den fattigaste befolkningen bor: Ayacucho, Huancavelica, Apurimac, Huanuco, Junin och Pasco. Dessa regioner har ett mänskligt utvecklingsindex (human development index) som visar på extrem fattigdom. Det var i dessa regioner som Sendero Luminoso uppstod, och där 216 massakrer i bondesamhällen utfördes.
Under perioden 1980–2000 bortfördes, torterades och dödades tusentals medborgare av militära styrkor på order av de högsta ansvariga för de väpnade styrkorna – presidenterna Fernando Belaúnde, Alan García och Alberto Fujimori. De kom att bekämpa Sendero Luminosos terrorism med metoder som i lika stor utsträckning kränkte de mänskliga rättighe- terna. CVR fick i uppgift att utforska våldet, då det var allvar- ligt för ett land som nyss hade tagit initiativet till en demokra- tisk regering. Dåvarande presidenten Alejandro Toledo, bad
41
CVR att de samtidigt skulle ge rekommendationer för förso- ning och fredsbyggande.
Rapport i nio volymer
I augusti 2003 lämnade CVR in slutrapporten och rekom- mendationerna i nio volymer. I dessa beskrivs processen mel- lan 1980 och 2000. Man skildrar de faktiska omständighe- terna, de viktigaste aktörerna och offren. I rapporten analyse- ras konfliktens utveckling, typer av brott, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och man beskriver de faktorer som möjliggjorde våldet. I volym nr 9 ges rekommendationer för hur man ska uppnå nationell försoning. CVR fann att inbör- deskriget inleddes av Sendero Luminoso 1980 och att det fort- satte ytterligare 20 år. Sendero Luminoso beskrevs som en kriminell och totalitär organisation utan grundläggande humanitära värderingar. Det var statens lagliga skyldighet att försvara medborgarna.
”När jag var fyra år kom de och dödade min mamma, min pappa och mina farföräldrar. Jag är äldst av fyra syskon. När jag var 17 år började jag vandra omkring och söka arbete. Först när Sanningskommissionen kom till min by, kunde vi berätta. Vi har vittnat om vad som hände och hur det gick till, det var en lättnad. Alla vi som berörts hör till en etablerad organisation. Vi gick ihop eftersom det blev så dyrt att åka till Åklagarmyndigheten en och en, och de tog inte emot oss. Kan det bero på att regeringen tänker: Vad har bönder att göra
MASSGRAVARNA OCH KREMATORIET I LOS CABITOS NäRA AyACUCHOS CENTRUM.
42
med denna typ av problem? Ingen tog emot oss.”
William de la Cruz, 31 år, tillhör Föreningen för kidnap- pade, arresterade och försvunna i Peru (Asociación de familiares
secuestrados detenidos y desaparecidos del Perú, ANFASEP):
”Jag kommer från byn Satica på 5 600 meters höjd. Vi befinner oss fyra timmars vandring från Pampa Cangallo. Många gav sig av från byn när soldaterna kom. De ockupe- rade skolan och installerade sig där under åtta år. Sedan kom anhängarna till Sendero Luminoso (senderistas). De dödade byns ordförande efter att han rest till Lima för att anmäla några försvinnanden.”
CVR konstaterade genom tusentals vittnesmål, att de flesta offren – 80% – var män mellan 20 och 49 år. 95% var quechuatalande bybor eller infödda, 68% var analfabeter eller hade endast grundskoleutbildning, 69% kom från landsbyg- den, 56% bedrev jordbruksverksamhet, 75% var gifta eller sammanboende och 40% kom från Ayacucho. CVR fann också att det fanns 4 644 dolda begravningsplatser i dessa regioner och att Sendero Luminoso var ansvarigt för 54% av de anmälda massakrerna. De andra blev antingen offer för de väpnade styrkornas insatser eller omkom i sammanstötningar mellan Sendero Luminoso och självförsvarskommittéerna eller medborgargarden organiserade av civilbefolkningen, som fick vapen från armén.
Rapporten speglar realiteter som man nästan inte kan före ställa sig, till exempel att 6 000 av Ashaninkafolkets 55 000 medlemmar miste livet i händerna på Sendero Luminoso, 10 000 flyttade till andra platser, 5 000 levde i fångenskap som tjänstefolk, masskidnappade och förslavade. Man beräknar att mellan 30 och 40 Ashaninkasamhällen utplånades.
CVR bestod av åtta kommissionärer, bland dem Sofia Macher, som under en tid var generalsekreterare i Perus samordningkommitté för mänskliga rättigheter, CNDDHH. Hon minns:
”Under kommitténs första år, på 80-talet, inriktades arbe- tet främst på stöd till våldsoffren. Vid den tiden hade Peru, enligt FN, världsrekord i försvinnanden. Det var svåra och farliga tider. Det var vid den tidpunkt då svenskt bistånd över- lämnade första hjälpen till oss, vilket räddade många liv. De litade fullständigt på den begynnande människorättsrörelsen i Peru och satsade på den”.
Efter CVR blev Sofia Macher chef för kontoret som ansva- rade för att uppfylla en av CVR:s rekommendationer: att upp-
43
rätta ett register över offren (Registro Único de Víctimas, RUV), som blev huvuduppgiften för det statliga Rådet för gottgörelse (Consejo de Reparaciones). Rådet skapades 2006.