Flera olika elevgrupper har genom historien avskilts från den vanliga under- visningen för att undervisas under särskilda former. De utbildningssatsningar som varit riktade mot dessa grupper har innehållit vissa nödvändiga utgångs- punkter. Det har funnits ett, eller flera, skäl till att rikta utbildningssatsningar mot särskilda grupper. Man har också behövt definiera och beskriva den grupps egenskaper som skiljer sig, eller rent av avviker, från mängden (det normala). Slutligen har man också behövt finna, eller trott sig kunna finna, en tillförlitlig metod för att identifiera den grupp som uppfyller den definition eller beskrivning av gruppen som först angivits. Sammantaget kan dessa förut- sättningar beskrivas som en problemidentifieringsprocess, som föregår realise- ringen av riktade utbildningssatsningar. Därefter kan en praktisk urskiljande och avskiljande selektionsprocess påbörjas.
Om man för en stund dröjer kvar vid själva problemidentifieringsproces- sen har det inte visat sig självklart huruvida det är (eller har varit) möjligt att skilja de ovan beskrivna utgångspunkterna åt. Utgångspunkterna kan mycket väl ha varit symbiotiskt integrerade eller rent av förutsatt varandra. Skäl för att rikta utbildningssatsningar mot en grupp tycks å ena sidan förutsätta att gruppen på något sätt definierats och identifierats. Samtidigt kan, å andra sidan, skäl för att rikta utbildningssatsningar mot ett allmänt undervisnings- problem leda till att en avvikande grupp upptäcks.
De angivna skälen till utbildningssatsningar för elevgrupper med särskilda behov har varierat. Skälen för anstaltsundervisning av så kallade sinnesslöa har varit andra än för exempelvis döva och blindas undervisning. Likaså har be- hoven av och problemen med en tillförlitlig metod, för att urskilja olika
*
Texten bygger på mitt avhandlingsprojekt Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och verk- samhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter. Avhandlingen lades fram den 4 juni 2010 vid Umeå universitet.
grupper varierat. En gemensam princip har dock varit den betydelse som tillmätts upprättandet av en undervisningsmiljö som var anpassad efter den avvikande gruppens natur – såsom den beskrevs. Undervisningsinnehållet och pedagogiken anpassades därför efter målgruppen; sålunda tänkte man sig ett logiskt samband mellan gruppens avvikelser och undervisningsinnehållet samt pedagogiken. Principen för en sådan tanke är inte märkvärdigare än att ex- empelvis elever med hörselnedsättning undervisas under former där hörseln är av mindre betydelse för att tillgodogöra sig undervisningsinnehållet, än i annan undervisning.1
Därigenom har också kartläggning och ökad kunskap om allehanda avvikelser varit viktig av minst två skäl. Dels för att avslöja avvikel- sens natur för att tillhandahålla en effektiv och ändamålsenlig undervisning och dels för att finna metoder för att kunna identifiera de avvikande.
Att definiera och identifiera de elever som passade för döv- och blindunder- visning har, åtminstone rent intuitivt, inte varit problematiskt. Inte heller har den praktiska urskiljnings- och avskiljningsprocessen avseende dessa grupper varit särskilt svår. Svårare har det exempelvis visat sig vara, att med en tillförlit- lig metod skilja ut den grupp elever som, med olika namn, klassificerats som svagpresterande. Selektionsprocessen av denna grupp förefaller av olika skäl ha bidragit till att målgruppen förändrades. Ju närmare eleverna hamnade begåv- ningsutvecklingens stipulerade gränsvärden desto mer avgörande blev andra bedömningskriterier.2
Gruppen sinnesslöa barn på sinnesslöanstalter bestod till viss del även av elever med relativt höga intelligenskvoter, men som på grund av bristande social anpassning inte ansågs kunna gå i någon annan skolform.3
Flera studier har visat att socialt avvikande beteenden i många fall spelade en avgörande roll då en del elever placerades i hjälpklass eller särskola.4
En sådan selektionsgrund var dock i strid med regelverket och förändrade till viss del hjälpklassernas och särskolornas målgrupp.5
Det fanns alltså en grupp elever i
1
Utbildningsförhållanden för döva och elever med hörselnedsättning har uppmärksammats i Anita Pärssons avhandling Dövas utbildning i Sverige 1889–1971 (Göteborg 1997). Pärsson visar dock att dövas utbildning i praktiken kom att anpassas till hörande barns regler och villkor. Undervisnings generella målsättning och innehåll kom att likna den allmänna utbildningens (med viss eftersläpning). Pärsson (1997) s. 79–80, 124, 347, 355–357.
2
Historikern Judith Areschoug, som har studerat sinnesslövården i Sverige, har exempelvis poängterat att bedömningsgrunderna för intagning på sinnesslöanstalt var flytande. Judith Areschoug, Det sinnesslöa skolbarnet: undervisning, tvång och medborgarskap 1925–1954 (Linkö- ping 2000) s. 118–119, 222–224.
3
Areschoug (2000) s. 191–195.
4
Se även Ulla–Britt Bladini, Från hjälpskolelärare till förändringsagent: svensk speciallärarut- bildning 1921–1981 relaterad till specialundervisningens utveckling och förändringar i speciallära- rens yrkesuppgifter (Göteborg 1990) s. 17; Thom Axelsson, Rätt elev i rätt klass: skola, begåv- ning och styrning 1910–1950 (Linköping 2007) s. 84; Magnus Tideman, I gränslandet mellan grundskola och särskola: intervjuer med föräldrar till barn som blivit individuellt integrerade (Halmstad 1998); Björn Gustafsson & Eva Stigebrandt, Vad kännetecknar undervisning i hjälp- klass: en jämförelse mellan undervisningsprocesser i hjälpklass och vanlig klass (Göteborg 1972) särsk. s. 20.
5
Gustafsson & Stigebrandt (1972) s. 20. Sociologen Daniel Nilsson Ranta har visat att ett lik- nande fenomen förekom i de norrbottniska arbetsstugorna. Dessa uppfostrings- och utbild-
dessa undervisningsformer som inte överensstämde med problemidentifie- ringsprocessens definitioner. Man har exempelvis i USA kunnat se att elever överflyttades till hjälpklass på grund av att de var tvåspråkiga och därför hade svårt att tillgodogöra sig undervisningen i vanliga klasser.6
Blickar man ut mot interventioner mot kategorier av individer inom det socialpolitiska området i Sverige återfinns ett likartat mönster. Historikern Sara Hansson påpekar i sin avhandling, om 1950-talets inventeringar och ut- redningar av den mångskiftande sinnesslövården i Sverige, att dåtidens utreda- re uppmärksammade en påtaglig klientelblandning på några av landets sinnes- sjukhus. Vid Källhagens sjukhus i Vänersborg försvårades utredarnas bedöm- ning av de intagna ”eftersom många inte motsvarade de formella kriterierna för intagning vid anstalten”.7
Utredarna kunde också konstatera att mycket olika faktorer i de intagnas levnadshistoria hade gett dem diagnosen asociali- tet. Det förde i sin tur med sig att möjligheterna till god vård försvårades.8
Även historikern Kristina Engvall har funnit liknande klientelblandning bland 1930-talets anstaltsintagna kvinnor på Västra Marks sjukhus i Örebro. Engwall uppmärksammar att den stora variation av typ av asocialitet, brotts- rubricering och uppträdande bland patienterna är något förvånande i förhål- lande till den bild som tecknades av patienterna på normativ nivå. I problem- identifieringsprocessen framträdde kategorin sexuellt opålitliga sinnesslöa kvinnor som den vanligaste och farligaste gruppen. Det var emot dem som samhället skulle skyddas. Men denna kategori överensstämde inte med intag- ningsorsakerna för patienterna på Västra Marks, enligt Engwall. I själva verket var de sexuellt opålitliga i minoritet.9
Engwall diskuterar också vad diskrepan- sen kan tänkas bero på. Hon framhåller två orsaker: dels ekonomiska motiv att ta hand om kvinnor vilka ansågs vara en belastning för fattigvården och dels att talet om den sexuella opålitligheten visade sig vara effektiv som ar- gument för att övertyga om behovet av åtgärder.10
När väl problemgruppen var identifierad och beskriven, och de socialpolitiska syftena med anstalterna var formulerade, så stod socialpolitiska aktörer på olika nivåer med ett em-
ningsinrättningar tillkom för att hjälpa nödställda barn från fattiga familjer till skola och om- vårdnad, men målgruppen försköts efterhand till att också inbegripa barn med olika sorters skol- och anpassningssvårigheter. Daniel Nilsson Ranta, Tillförordnade behovstagare: om aktö- rer, mål och definitionsprocesser, opublicerad uppsats presenterat på konferens i Umeå 1/10 2010. Uppsatsen finns tillgänglig på: <http://www.skeptron.uu.se/utbhist/norrland/nilsson– ranta–paper.pdf>, 14/10 2010.
6
Lloyd M. Dunn, ”Special education for the mildly retarded: is much of it justifiable?” i Excep- tional children 35 (1968) s. 5–22.
7
Sara Hansson, I den goda vårdens namn: sinnesslövård i 1950–talets Sverige (Uppsala 2007) s. 119.
8
Hansson (2007) s. 118–120. Kritiken mot klientelblandning tog sig även uttryck som en kritik mot statliga anstalter per se.
9
Kristina Engwall, ”Asociala och imbecilla”: kvinnorna på Västra Marks 1913–1967 (Örebro 2000) s. 73–87, särsk. s. 73, 85–86. Se även Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet (Stock- holm 1998) s. 133–134.
10
bryo till en institution som delvis sökte sin egen målgrupp. Den som har en hammare i handen söker efter spikar att slå i väggen.
Till de orsaker som Engwall diskuterar i sin avhandling kan också anföras att forskningslitteraturen i viss mån har påpekat att sorteringen i hög grad kom att genomföras av beslutsfattare på lokal nivå, vilket måhända kan för- klara olikartade resultat.11
Klientelblandningen skulle i så fall ha vad man kan kalla institutionell eller byråkratisk förklaring, eftersom selektionsprocessen är personellt skild från problemidentifieringsprocessen.12