Kännetecknande för 1800-talets andra hälft i Sverige var industrialiseringen. Från 1850-talet började de industriella framstegen påtagligt inverka på sam- hällsstrukturen, men verkligt intensiv blev den inte förrän på 1890-talet. En av industrialiseringens förutsättningar var ångkraftens ökande användning inom industri och samfärdsel. Tiden 1854 till 1914 utgjorde också en mycket omfattande järnvägsexpansion i Sverige, vilket givetvis också påverkade lan- dets samhällsstruktur. Inte minst gynnades de platser som knöts ihop med järnvägen. Även ångfartygen spelade en viktig roll för industrialiseringen och under tidsperioden 1870–1890 steg exempelvis ångbåtarnas antal från 370 till 1 000 och tonnaget femdubblades. Vad gäller nya industrier är sågverksex- pansionen från mitten på 1800-talet påtaglig. I synnerhet ökade Norrlands del av sågverksexporten. Sedan lång tid tillbaka var också Sverige starkt rustat vad gäller järnhantering och verkstadsindustri, även om den stora så kallade järnbruksdöden inträffade i slutet på 1800-talet.75
Frågan är i vilken grad som denna industriella samhällsomvandling framkom i Läsebokens innehåll.
I 1868 års upplaga syns väldigt lite av detta, i synnerhet vad gäller svenska förhållanden. Ibland dyker järnvägen upp som en utgångspunkt för en resebe- rättelse; det gäller till exempel i den tidigare diskuterade beskrivningen av Östergötland. I samma text presenteras också Norrköping som en blomstran- de industristad med ett ypperligt läge vid Motala ström med yllefabriker, men tidigare också med bomullsspinnerier, väverier, mekaniska verkstäder, socker- och pappersbruk.76
Även om järnvägens betydelse för själva samhället diskuteras i begränsad omfattning, förekommer texter som handlar om järn- vägen som uppfinning. Till exempel redogörs för att järnvägens historia in- timt hänger samman med de brittiska järnvägsbyggarna Georg och Robert Stephenson, samt att det var i England man började bygga järnvägar, som utgjorde ”det mest storartade förbindelsesättet” mellan folk i olika landsändar.
Läseboken skrev också om att man i Sverige börjat bygga järnvägar; till exem-
pel att den västra stambanan, mellan Göteborg och Stockholm, invigdes år 1856. Därtill påtalas att Sverige, vid 1867 års slut, sammanlagt hade 138 mil järnvägar. Vidare diskuterades tågens ”höga” hastighet. Trots att det gick så snabbt som 40 fot i sekunden var resan mycket bekväm. Det konstaterades att man enbart noterade rörelsens hastighet genom ”den ilande fart, med hvil- ken träd och berg skenbart hasta förbi”.77
Ångbåten får som företeelse en viss belysning i en text som bland annat handlar om de första ångbåtarna i Amerika. Här påtalas också att det var en svensk, Johan Ericsson, som konstruerade den första så kallade arkimediska
75
Sten Carlsson och Jerker Rosén, Svensk Historia II, Tiden efter 1718 (Stockholm 1961) s. 425–519.
76
”Resa genom Östergötland”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 170.
77
skruven, eller propellern. Vidare skrivs att den första ångbåten i Sverige byggdes år 1819 av Samuel Owen. Båten döptes till Amphitrite och trafikera- de sträckan mellan Drottningholm och Stockholm. Avslutningsvis påtalas att det i Sverige år 1866 fanns 207 ångbåtar och 86 ångslupar.78
Ett annat av det moderna samhällets kännetecken, åtminstone i städerna, dryftades också i
Läseboken. Det gällde gasbelysningen, som beskrevs som en av samtidens
största uppfinningar. I många fabriker skulle det vara omöjligt att arbeta utan gasbelysning på nätterna. Tack vare gaslamporna var det inte heller längre obehagligt och farligt att kvälls- och nattetid vandra genom de stora städernas gator och gränder. I stället erbjöd nu de långa raderna av gaslågor en såväl vänlig som vacker anblick.79
Äldre näringar, som gruvbrytning, dryftas på olika ställen i Läseboken. Ex- empelvis presenteras såväl Falu Gruva som Dannemora gruva tämligen utför- ligt. Falun beskrivs som ”en stad af förbränd metall” där gruvelden alltid är brinnande. Det sades att det tog mer än åtta dagar innan man vandrat igenom alla gruvrum i Falu Gruva.80
Järnhanteringen får sin belysning i en text med koppling till Värmland. Här betonas till exempel att ett överflöd på guld lätt fördärvar ett lands invå- nare, eftersom de vänjs vid yppighet och njutningslystnad. Däremot blir be- folkningen i det land där mycket järn bryts ur bergen, på grund av flit och härdande arbete, mer förnöjsamt och välmående. Även järnhanteringen kopp- lades alltså samman med ideala nationaldygder som flit och härdande arbete. Vidare understryks att man med hjälp av järnet tillverkar en mängd viktiga redskap, exempelvis plogar och andra åkerbruksredskap samt verktyg och maskiner av allehanda slag. Här kommer också järnvägar in, eftersom järnet anges som en viktig grund för järnvägen. Slutligen konstateras att ”Sverige äro rikt på jerngrufvor, och dessa grufvor äro, näst åkern och ängen, förnämsta källan till dess välstånd”.81
Trots den tilltagande industrialiseringen var ändå Sverige i slutet på 1800- talet ett utpräglat agrarsamhälle. Ungefär två tredjedelar av befolkningen fick sin bärgning av jordbruket och dess binäringar. Under 1800-talets andra hälft minskade dock denna relativa andel snabbt; 77,2 procent var år 1870 verk- samma inom jordbruket och vid sekelskiftet 1900 hade denna siffra sjunkit till 55,1 procent. Utan tvekan är det främst jordbrukssamhället som lyfts fram i Läsebokens första upplaga, vilket till viss del berodde på att många av tex- terna hade skrivits långt innan industrisamhället hade slagit igenom.
78
”Ångbåtar”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 537.
79
”Gas och belysning”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 542.
80
”Falun och koppargrufvan”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 129.
81