Som tidigare har diskuterats var nationalismen en viktig utgångspunkt i utgi- vandet av Läseboken, vilket också har uppmärksammats av tidigare forsk- ning.28
Nationalismen i Sverige och övriga Europa kunde under 1800-talet ta sig många olika former och uttryck beroende på vilken samhällsgruppering som lanserade det nationella budskapet. Medelklassens civistiskt influerade nationalism i början av 1800-talet – där det konstitutionella politiska delta- gandet var i centrum – var exempelvis inte densamma som den mer etniska, kulturella och språkligt inriktade nationalism som propagerades, inte minst i statlig regi, i slutet av samma sekel. Strukturerande utgångspunkter som klass, politisk tillhörighet och generation är viktiga förklaringar till nationalismens utformning under 1800-talet.29
Vad gäller Läsebokens innehåll är utan tvekan den kulturellt etniska natio- nalismen dominerande. Folkskolebarnen skulle övertygas om allt det fantas- tiska Sverige hade att erbjuda. Bokens tredje avdelning inleds illustrativt med Erik Gustaf Geijers bombastiska dikt ”Sverige”, där en strof lyder:
Jag vet ett folk, vid hafvets bröst uppammadt, I dalens vagga uti jernets land,
Af hjelteålders höga släkt härstammadt – Från bergen härskar det med mägtig hand, Af skogen, klippan, böljorna hörsammadt, Och har sitt rykte sträckt till fjerran land: Jag mägtigare folk på jorden känner, Men jag vill lefva bland de frie männer.30
26
”Fiskarna”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 205.
27
Diskussionen om kyrkans grepp över undervisningen tog framförallt fart på 1880–talet. Se vidare i Gunnar Richardson, Kulturkamp och klasskamp – Ideologiska och sociala motsättningar i svensk skol– och kulturpolitik under 1880–talet (Göteborg 1963).
28
Se t ex Tingsten (1969) s. 13 och Furuland (1991) s. 76.
29
Om den svenska nationalismens innehåll och förändring under 1800–talet, se t.ex. Patrik Hall, The Social Construction of Nationalism: Sweden as an example (Lund 1998); Torkel Jans- son, ”En historisk uppgörelse: när 1800–talsnationen avlöste 1600–talsstaten”, i Historisk tid- skrift 3 (1990); Samuel Edquist, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och den nationella identi- teten 1879–1918 (Uppsala 2001); Henrik Höjer, Svenska siffror: nationell integration och identifi- kation genom statistik 1800–1870 (Uppsala 2001); Henrik Edgren, Publicitet för medborgsmanna- vett: det nationellt svenska i politiska Stockholmstidningar 1810–1831 (Uppsala 2005); Håkan Blomqvist, Nation, ras, civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (Södertörn 2006).
30
Här betonas den anrika svenska historien, den fantastiska naturen och fram- förallt den frie svenske mannen, främst bonden, som aldrig har tyngts under livegenskap. Detta var mycket mera värt än att tillhöra mäktigare folk. Hyll- ningarna till Sverige är förövrigt många. Till exempel inleds den andra delen med den sång som senare blev nationalsången, Richard Dybecks ”Du gamla du friska”.
Ett viktigt inslag i Läsebokens nationalism var att Sveriges olika delar och landskap beskrevs ingående. Likt en nutida turistbroschyr framställdes hur Norrlands strida och klara älvar störtade ur fjällens sköte.31
Skandinaviens störs- ta glaciär, Sulitelma, presenterades med sina stora och spetsiga ispyramider med remnor så vida och djupa, ”att Lappar med hela deras renskara i dem för alltid försvunnit”. Med tanke på nationalismens utpräglade etniska inriktning var det inte särskilt förvånande att just lapparna framställdes mindre fördelaktigt. De beskrevs såsom ett folk med en gulbrun eller gul hudfärg, brett och platt ansik- te med en nästan rund huvudskål. Näsan skildrades som liten och platt medan håret var tunt och strävt. Vidare sades den surögda röken från lappkåtans topp göra det nästan outhärdligt att under en längre tid befinna sig i lapparnas när- miljö. Bilden av lappen blir inte behagligare när Läseboken berättar, efter målti- dens kokande i lappkåtan, att ”en skara hundar och barn, som förut sofvit invid kåtans väggar, tvista om företrädet vid de träfat, som innehålla maten”.32
När det ryska folkslaget samojederna beskrivs som slutna, saktmodiga, misstrogna, egensinniga och långsamma i sina företag, jämförs de med lapparna. I den sam- tide finske språkforskaren Mattias Castréns text står bland annat: ”Liksom lap- parne äro de [samojederna, min anm] äfven mycket nyckfulle, bedräglige och opålitlige”.33
Ytterligare ett exempel på en negativ bild av lappen kommer, något överraskande, när katten beskrivs närmare. Det framförs att den finns över hela jorden där åkerbruk idkas och att den lever hos nästan alla Skandina- viens inbyggare, ”men hos lapparne, liksom i allmänhet hos alla kringvandrande folk, synes han däremot inte trivas”.34
Om lapparna anses stå långt ifrån idealbilden av den svenska nationella ka- raktären framställs i stället dalkarlen som det urtypiskt svenska. Inget annat landskap är i närheten av den positiva belysning som just Dalarna och dalfol- ket får. Det inleds med G. Nyblæus dikt ”Dalkarlssång”:
Jag vet ett land långt upp i högan nord, Ej varmt och rikt som söderns länder, Men hjertan klappa der för fosterjord, Och mandom bor på Siljans gröna stränder. Och skogar susa der i dyster prakt,
Och elfvar brusa der från trakt till trakt: Ett härligt land, I gode Dalamän!
31
”Norrland”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 84.
32
”Lapparne”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 96.
33
”Färder bland Samojederne”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 407.
34
Och hvem det landet en gång sett, Han längtar dit, längtar dit igen.35
I andra texter förklaras att det som format dalkarlens lynne och sinnesart är den isolerade hemvisten i ”en av tvenne bergsryggar innesluten däld”. Dalfol- ket utgjorde helt enkelt en kvarleva av det fria och storsinta släkte som ”Sve- rige fordom inneslöt inom sina skogar och klippor”. Dalarnas luftstreck hade vänjt kroppen vid arbete, styrka och härdighet. Efter landskapets höga, all- varsamma och kraftfulla utseende hade dalkarlen blivit reslig till växten med fasta och starka lemmar. Superlativen haglar, även om det också medges att dalkarlen ibland förefaller trög, tungsint, trumpen och misstänksam.36
Vidare på Sverigeresan får läseboksläsaren följa med till bland annat den jämtländska Tännforsen, som kallas för ”Sveriges Niagara”; Hälsingland liknas vid ett ”Schweizerland”; Värmland presenteras, givetvis av Erik Gustaf Geijer, som hammarslagens och bergens landskap; lärostaden Uppsala beskrivs tämli- gen utförligt liksom segellederna till Stockholm. Anmärkningsvärt är att hu- vudstaden i övrigt får en sparsmakad behandling. Vi får lära känna Östergöt- land och norra Småland i en text som med järnväg tar läsaren från Katrine- holm till Norrköping. I dikter och lärotexter presenteras vidare Vadstena, Vättern, Visingsö och Kinnekulle. Handelsstaden Göteborg får avsevärt stör- re plats än Stockholm. Staden är så vacker att många huvudstäder ”kunna afundas Göteborg”. Ingen annan svensk stad hade utmärkt sig med så mycket ”allmänanda och sammanhållighet”. Göteborg kunde med all rätt vara stolt över sin handel och sina rikedomar, sina många fabriker och inte minst sin industri, som i flera avseenden kunde tävla med vilket land som helst.37
Landskapet Bohuslän får, i likhet med Dalarna, en positiv beskrivning. An- blicken av skärgården under en västanstorm är exempelvis ”rysligt skön”. Vida- re framställs den bohusländske mannen som reslig och smärt med en stark kroppsbyggnad. Han har manliga och uttrycksfulla, men grova, anletsdrag. Sam- tidigt som bohuslänningen är öppen, redbar, hjälpsam och arbetsam älskar han också sin ”hembygd ända till öfverdrift”. Till skillnad från dalkarlarna betonas också några negativa attribut. Bohuslänningen är till exempel lättsinnig, hög- modig, obändig och stridslysten. Dessutom kan han vara egennyttig.38
Öland presenteras genom en fyra sidor lång berättelse om det natursköna Borgholms slott, som till viss del hade anlagts av Johan den tredje. Gotland, ”Österhafvets öga” och ”Sköna ö” får runt en halv sida i utrymme tack vare en dikt av Bernhard Elis Malmström.39
Slutligen får läsaren närmare lära känna Blekinge och örlogsstaden Karlskrona liksom det bördiga landskapet Skåne, där en anmärkningsvärd åtskillnad görs mellan den starkare slättbon och mindre
35
”Dalkarlssång”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 119.
36
”Dalkarlarne”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 124.
37
”Göteborg”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 191.
38
”Bohuslän”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 194.
39
uthållige skogsbygdsinvånaren. Här görs också några anspelningar på den med danskan besläktade skånska dialekten, men utan att skåningens svenskhet ifrå- gasätts. I Läseboken står nämligen att läsa: ”Men om ock tungomålet hos Skå- ningen vore till hälften Danskt, så är den derföre icke mindre Svensk till hela sitt sinnelag.” Skåne får också, jämfört med de andra landskapstexterna, mycket utrymme.40
Det är enbart Dalarna som kan konkurrera.
Förutom landskapen och dess invånare presenteras den typiskt svenska na- turen och faunan. Exempelvis introduceras den trädfällande och utrotnings- hotade bävern, den misstänksamme och skygge björnen samt den ståtlige älgen. Vad gäller björnen berättas om en annorlunda jaktmetod i Finland, där man begagnar sig av björnens begär efter brännvin. Man nedgräver där ”ända till bräddarne” en blankskurad kittel och fyller den med brännvin. Björnen lockas att ta ett sådant starkt rus att den blir liggande på stället för att sova av sig ruset. Under tiden passar jägaren på att skjuta björnen.41
Vargskräcken underblåses då vargen beskrivs som, i synnerhet då den är hungrig, ”fruktans- värd”. I August Emil Holmgrens text framställs hur flera vargar ”vanligen bruka slå sig tillsammans på sina ströftåg och med hjälplös glupskhet döda allt lefvande, som kommer i deras väg”.42
Det är inte konstigt att många genera- tioner svenskar har växt upp med en uttalad vargskräck när sådana texter mötte de unga barnen i tidig folkskoleålder.
Den svenska nationens företräden framställs även i mer lyrisk form, alltså inte enbart i konkreta beskrivningar av det svenska landskapets utseende. Ett utmärkt sådant exempel är Esaias Tegnérs ”Flyttfoglarne”. Trots att flyttfåg- larna befinner sig utomlands på ”grönskande ängar” och vid ”ljummande våg” blir det till slut outhärdligt och man längtar åter till ”nordliga Norden”:
Så hett skiner solen på Nilvågen ner, Och palmerna ger ingen skugga mer. Då griper oss längtan till fädernejorden,
Och tåget församlas. Mot Norden! mot Norden!43
Ett liknande budskap om det enkla och anspråkslösa Sverige framförs i sång- en ”Storken”, som välkomnas tillbaka till fäderneslandet på våren efter att ha varit på betydligt varmare breddgrader över vintern:
Du ser ej lotusblomman här, Men äng och gärden, löf och bär. Här inga pyramider stå,
Men ringa tjäll med halmtak på;
40
”Skåne”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 229.
41
”Björnen”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 111.
42
”Vargen”, Läsebok för folkskolan (1868) s. 137.
43
Och Nubiens skatter ej här bo, Men flit, förnöjsamhet och ro.44
Det måste återigen poängteras hur nära sammantvinnade de nationella och religiösa inslagen var i Läseboken. Ibland är de svåra att skilja på och slutsatsen är att den evangeliskt lutherska kristendomen utgjorde en självklar del i den nationella identitet som de svenska folkskolebarnen skulle anamma med hjälp av Läsebok för folkskolan. Det är en nationalism som i väldigt hög grad är ett Guds verk. Avslutningen på Läsebokens andra del, Bernhard Elis Malm- ströms dikt Fosterlandet, utgör ett tydligt exempel på detta:
Du ärorika fosterland, Der fädrens kummel stå; Du höga, fjellbekrönta strand, Den trogna böljor slå;
Du glada hem, du fridens kust – Gud sträcke uti nöd och lust Utöfver dig sin hand!
Fast lång min väg och brant min stig, Jag lefver och jag dör för dig, Mitt gamla fosterland.45