Enligt Europaparlamentet och Rådets direktiv (2014) är det främsta syftet med MiFID II att öka investerarskyddet. Det ska således jämna ut spelplanen på marknaden och ge investeraren bättre beslutsunderlag för sitt finansiella beslutsfattande. Det bekräftar rådgivarna då de upplever att de nya lagkraven ger bättre förutsättningar för att investerare ska vara mer införstådda i rådgivarens råd och hur kostnadsbilden ser ut. Detta ger Rådgivare B exempel på: “Det är jättebra för kunden att de får information och dokumentation som de kan gå igenom med rådgivaren innan det att en transaktion sker. Det blir på så vis ett ökat kundskydd i att man skall vara överens om och vara helt säker på vad som sägs under rådgivningsmötet.”.
Kopplar man rådgivarnas svar till principal-agent teorin av Jensen och Meckling (1976), indikerar svaren att förhållandena har blivit bättre efter införandet, då investerarna kan ta del av mer information och det finns en ökad transparens i rådgivarnas arbete. Problematiken i denna situation är enligt Ottaviani & Sørensen (2006), att rådgivaren i en förhandlingssituation ofta har ett övertag mot investeraren i form av ett informationsöverläge. Det gör det svårt att kontrollera rådgivarens arbete vilket kan skapa intressekonflikter. Rådgivare B upplever att införandet av det nya direktivet har förbättrat förutsättningar i den problematik i principal-agent teorin som Ottaviani & Sørensen (2006) beskriver. Rådgivare B menar att till följd av den tydligare kostnadsbilden och dokumentationskravet kan det informationsöverläge rådgivaren besitter ha reducerats, då investerare lättare kan kontrollera rådgivarnas arbete och på så vis är mer införstådda.
Dock innebär påföljderna av MiFID II en ökad information för investerarna att ta ställning till, vilket rådgivarna bekräftar. De ska exempelvis erhålla en beskrivning som förklarar kostnaderna separat genom en illustration och de ska även få en dokumentation av rådgivningsmötets innehåll, där råd samt argument för dessa specificeras, som de dessutom ska godkänna. Denna relativt detaljerade information måste investeraren ta ställning till, vilket ställer krav på kunskap hos investeraren. Varför denne skall agera (acceptera rådet), hur denne ska agera (är rådet optimalt för mig) och vilken typ av finansiell produkt man skall välja (vilka andra alternativ finns), är viktiga aspekter att ta ställning till. Rådgivare C menar att detta är problematiskt då “[...] risken kvarstår att denne ändå inte varken kommer läsa eller kunna ta till sig informationen om det för
kunden anses komma i överflöd.”. En investerare måste samtidigt ha en viss grad av finansiell förmåga för att förstå informationen gällande en investering och dess konsekvenser menar Oxenstierna (2018). Detta upplever Rådgivare C kan ha resulterat i att man efter införandet kan tvingas välja enklare lösningsprodukter som i och för sig kan vara bra, men långt ifrån för alla.
Detta kan förmodligen förklaras av Almenbergs teori från 2011, där författaren förklarar att den bristfälliga finansiella förmågan som finns hos den generella investeraren, tillsammans med den ökade informationen kan göra det problematisk för investeraren att utvärdera vilka beslut som är rationella att ta utifrån ett antal valmöjligheter. Dessutom menar Nofsinger (2016) att för många valmöjligheter kan leda till att investeraren känner sig överväldigad och inte tar något beslut alls. Detta grundar sig ofta i en bristande förståelse och möjlighet att hantera tillgänglig information. Korling (2010) menar vidare att huvudsyftet med ett ökat informationskrav inte primärt är ett utökat skydd för investerarna utan snarare att de ska erhålla tillräckligt med information för att kunna fatta rationella beslut. Det som Korling (2010) beskriver håller Rådgivare C delvis med om men att den ökade informationen genom den tydligare kostnadsbilden medföra att kostnaderna vid en investering kan få ett för stort fokus hos investeraren, trots att kostnaden är densamma. Detta indikerar inte på en rationalitet i enlighet med den beteendeekonomiska forskningen. Den ökade dokumentationsplikten har även positiva aspekter för en ökad rationalitet i investerarnas beslutsfattande, upplever rådgivarna. “Det blir kanske mer långsiktiga tankar som vi genomför tack vare den ökade dokumentationen. Mer fokus på långsiktighet och mer strukturerade möten.”, menar Rådgivare C. Genom det ökade dokumentationskravet kan investeraren eventuellt få hjälp att motverka sitt irrationella tankesätt som ofta genererar en kortsiktighet vid sina placeringar. Det viktigaste förändringarna för investerarna som rådgivarna upplever det, är således den mer transparenta kostnadsbilden och delaktigheten i dokumentationen.
5.2.1 Förändringen av rådgivarnas arbete
Det som många rådgivare upplever är den mest påtagliga förändringen relaterat till deras egen arbetsinsats är det ökade lämplighetskravet som enligt majoriteten av rådgivarna bidragit till en ökad arbetsbörda i form av den ökade dokumentationen. Rådgivarna upplever därmed det krävs mer förberedelser före och efter mötena, som i sin tur genererar
en mer är tidskrävande. Dokumentationskravet är i sig inget nytt för MiFID II utan har varit en standardprocedur för investeringsrådgivning sedan länge, vilket rådgivarna poängterar. Det som däremot är nytt efter införandet är enligt Europaparlamentet och Rådets direktiv (2014) redogörelsen och acceptet av rådet tillika produkten som investeraren nu måste göra. Många av rådgivarna upplever därför att det ställs högre krav på att dokumentationen och uppföljningen ska gå snabbare. Det finns därför en fara med den ökade dokumentationen då all den extra tid som nu behövs kommer att standardisera rådgivningsmötet i större utsträckning, där man redan klassificerat investeraren och gjort mötet på förhand, menar Rådgivare F. Detta talar emot vad rådgivning, enligt Korling (2010), handlar om i den tidigare nämnda rådgivningsprocessen. Följderna kan bli att investerarna inte får individanpassad rådgivning i samma utsträckning, vilket i sin tur går ut över investerarens beslutsfattande.
Rådgivare B delar dock inte uppfattningen av en ökad arbetsbörda. Denne menar att skillnaden efter införandet av MiFID II, jämfört med tidigare, är liten, men att det nu är mer detaljerade krav “[...] det kanske faktiskt bidrar till att man genomför dokumentationsprocessen mer utförligt.”. Det som Rådgivare B kan antas mena med detta uttalande är att vissa rådgivare, innan direktivet, inte var lika noga med vad som stod i dokumentationen på grund av att det endast granskats internt. Efter införandet ska nu rådgivaren säkerhetsställa att de båda parterna har samma uppfattning vad gäller placeringen och hur den lämpar sig ur den enskilda investerarens ekonomiska situation, vilket därmed kan ha medfört en mer utförlig och noggrann dokumentation. Följderna av detta säkerhetsställande och investerares bristfälliga finansiella förmåga, kan utifrån rådgivarnas upplevelser vara delar av varför de nu erbjuder enklare och mer paketerade produkter. Rådgivarna upplever även att denna paketering och standardisering av såväl råd som produkter även kan förklaras av produkstyrningskravet. Detta på grund av att rådgivarna får en redan definierad målgrupp och en ram för vilka produkter som kan matchas med investerarens egenskaper, vilket studiens rådgivare upplever inger en känsla av ett mer inramat arbete och monotont arbete, vid sin rådgivning.
Det ökade dokumentationskravet ska upprätthålla en ökad transparens där det ska klargöras på vilket sätt investeraren och rådgivaren har kommit fram till placeringen utefter investerarens behov, förutsättningar och kontra den risk som investeraren måste
bära. Armour m.fl. (2016) menar att den generella investeraren har en begränsad finansiell förmåga att ta in och bearbeta information. Det leder till att många har en felaktig uppfattning gällande risk, vilket således kan förklara det ökade dokumentationskravet. Vidare styrker även ESMA (2015) detta resonemang, att dokumentationskravet är framtaget då rådgivaren inte blint skall behöva förlita sig på investerarens egen bedömning när det gäller risk, kunskap, ekonomiska situation och erfarenhet. Rådgivarna upplever också att investerares förväntans- och riskbilder gällande en placering ofta är felaktiga, varför en ytterligare reglering kanske var nödvändig. Där av blir rådgivnings- mötet och dokumentationen kring detta viktiga delar för att säkerställa att rådgivaren och investeraren förstår varandra och är överens. Dokumentationen ger på så vis investerarna möjligheter till bättre förståelse, förutsatt att det kan ta till sig den ökade informationen som delaktigheten i dokumentationen innebär.