Det som teorin och studiens empiri belyser är att rådgivarens primära uppgift är att ge investeraren ett så bra beslutsunderlag som möjligt när denne ska göra sina finansiella val. Att investerare innehar olika finansiella förmågor tillika förutsättningar och behov är bakgrunden till varför yrket investeringsrådgivning idag existerar, vilket både empiri och teori bekräftar då expertis efterfrågas. Investeringsrådgivning är vidare ett tydligt exempel på ett sammanhang där principal-agent teorin gör sig påmind. Rådgivarens (agentens) uppgift är att förmedla och förklara information så att investeraren (principalen) ska kunna fatta välgrundade beslut (Eppler, 2006). Utöver de formella tillvägagångssätten som framförallt Oxenstierna (2018) och Sharpe (2011) nämner i de fyra stegen i rådgivningsprocessen, delger studiens rådgivare att det centrala är kommunikation, tydlighet och tillit, vid en individanpassad rådgivning. Detta poängteras av Andersson & Korling (2012) då rådgivarna ska tillhandahålla information på ett tydligt, rättvisande och lättbegripligt sätt, speciellt i beslutsprocessen eftersom investeraren i denna fas inte kan ta in någon större mängd information. Korling (2010) menar att den pedagogiska plikten har blivit något av en europeisk civilrättslig grund- princip vid investeringsrådgivning för att underlätta de asymmetrier som uppstår mellan de båda parterna. Denna utbildningsplikt är något som studiens samtliga rådgivare ser som en av deras viktigaste uppgifter, beroende på investerarnas varierande kunskap och ekonomiska förutsättningar. “Min uppgift är att ge kunden rätt förväntningar, du kan inte förvänta dig 10 procents avkastning på en räntefond, därmed måste jag utbilda kunderna i vad som är rätt förväntansbild mot vad de har för produkt.”, menar Rådgivare D. Studiens rådgivare menar även att investerare ofta har en svårighet i att definiera mål, vilket Rådgivare F förklarar “[...] Det här vill du göra, vad är viktigast [...]”. Även Klement (2015) understryker att investerare har svårt att definiera tydliga mål. Samtidigt som trygghet är något som rådgivarna upplever vara ett mervärde vid anlitandet av en rådgivare då investerarna själva har svårt att utvärdera sin ekonomiska situation. Vid
investeringsrådgivning fokuserar man därför på, enligt Korling (2010), att investeraren ska få hjälp med att analysera sig själv och sina individuella förutsättningar för att kunna fatta ett väl övervägt investeringsbeslut. Detta indikerar hur viktig tilliten är inom investeringsrådgivning. Då rådgivarna inte bara bär ett ansvar att hjälpa investeraren rent ekonomiskt utan även att hjälpa investeraren rannsaka sig själv och göra denne införstådd i det faktiska förutsättningarna. Anledningen till att investerare söker denna ekonomiska trygghet kan delvis förklaras av Almenbergs (2011) och Andersson och Korlings (2012) teori då den generella investeraren anses ha en bristande finansiell och juridisk förmåga, där sedan rådgivarna upplever att de kan bidra med en proaktivitet som investerarna uppskattar. Studiens empiri bekräftar att många investerare har en felaktig förväntansbild vad gäller både rådgivning och finansiella produkter, vilket är ett resultat av de bristfälliga förmågorna. Mot bakgrund av detta upplever studiens rådgivare att det kan vara svårt att bidra med nya insikter, varför vikten av pedagogiken som Korling (2010) beskriver, grundar sig i det kanske än viktigare informationsutbyte som ska ske mellan parterna enligt de två första stegen i rådgivningsprocessen. Då det är i dessa två steg som framförallt informationsasymmetri, kommer i uttryck.
5.1.1 De viktiga två första stegen
De två stegen som Oxenstierna (2018) lyfter fram kan anses vara de två enskilt viktigaste momenten, då det är i dessa två steg som besluten tas och där en felaktig analys samt matchning av produkter kan få omfattande konsekvenser, vilket bekräftas av Andersson och Korling (2012). Det grundar sig i att rådgivaren i dessa två steg ska identifiera investerarens behov, attityder och förväntningar av placeringen, där sedan en analys och sammanställning av informationen ska göras, vilket inte är det enklaste enligt studiens empiri. Detta mynnar sedan ut i en riskprofil som sedan en investeringsplan upprättas och väljas efter. Rådgivaren är därmed i fokus i dessa steg då basinformation från investeraren ska hämtas, där även varje enskild investerares preferenser och unika situation ska beaktas enligt Sharp (2011). Därefter ska rådgivaren enligt studiens respondenter ge begriplig och rättvisande information, utefter investerarens förutsättningar. Sammantaget leder det till att det är mycket information i omlopp, där också innebörden kan tolkas och formuleras på olika sätt, vilket kan försvåra den viktiga kommunikationen vilket Rådgivare C bekräftar: “De säger några år, men ändå är det minst 50 procent av kapitalet som har en tioårshorisont.” och menar på att det oftast är mer långsiktiga än vad de ger uttryck för.
Den problematik som empirin beskriver styrker även Olivendahl och Thorsbrink (2016) då Finansinspektionen inte sällan funnit brister i dessa två avgörande momenten. Det har inhämtas för lite information som dessutom varit svårtolkad till följd av att för få frågor ställts eller formuleras på ett sätt så att det är svårt för investeraren att förstå (Olivendahl & Thorsbrink, 2016). Denna problematik delger även studiens rådgivare ett flertal exempel på. De uttrycker bland annat att helhetsbilden är grundläggande men att riskformulärets utfall ofta genererar information som är generell för hela ekonomin. Därför upplever rådgivarna kommunikationen som ett viktigt komplement till deras standardiserade verktyg. Rådgivare B, C och G menar att det är minst lika viktigt att göra skillnad på olika typer av sparande och syftar till att individer kan ha olika riskaversion för olika delar av sitt sparande. Därmed skiljer sig riskaversionen mellan olika placeringar och då investerarens mål kan vara svårdefinierade, bidrar det till att rådgivarna upplever att det kan uppstå problem i att identifiera investerarens behov, attityder och förväntningar. Det i sin tur försvårar den individanpassade informationen som rådgivaren vidare ska förmedla. Olivendahl och Thorsbrink (2016) menar att frågor ska formuleras på ett sätt så att investeraren undviker att göra en självbedömning då den generella investeraren inte själv kan avgöra eller reflektera över en placerings karaktär och förhållande till risk. Detta understryker bara ytterligare den problematik som rådgivarna upplever, då frågorna ska formuleras på ett förståeligt sätt samtidigt som de inte får vara alltför öppna för en självbedömning.
Ovan nämnda situationer är ett exempel på den informationsasymmetri som ofta existerar i principal-agent relationer. Då rådgivare innehar mer information än investeraren kan detta anses ha motiverat lagstiftaren att ändra informationskraven för att stärka investerarens ställning (Andersson & Korling, 2012). Därmed återstår att se, om MiFID II har förbättrat förutsättningarna av informationsasymmetri i dessa två viktiga steg i rådgivningsprocessen. Den beteendeekonomiska forskningen är en viktig aspekt för analysen av hur information uppfattas och de beslut som tas, vilket Andersson & Korling (2012) styrker. Författarna menar att en av de viktigaste slutsatserna från beteende- ekonomisk forskning är att små förändringar av hur information väljs ut eller presenteras kan få konsekvenser för vilka beslut investeraren tillslut tar.