Den viktiga risktoleransen

Risktolerans behandlas i MiFID II, men det framgår inte hur den ska mätas eller hur det påverkar utbudet av lämpliga investeringar. Klement (2015) menar vidare att det finns brist på tydlighet och konsekvent vägledning från direktivet. Pompian (2016) och Klement (2015) menar att risktolerans är en viktig aspekt ur en beteendeekonomisk synvinkel vid ett beslutsfattande. Dettapå grund av att riskkapaciteten och riskaversionen varierar individuellt för varje investerare, där samspelet mellan de båda kan vara problematisk. Rådgivare C känner igen denna problematik rörande risktoleransen, då denne upplever att det är extra svårt att uppmärksamma just riskaversion, speciellt när man träffar nya investerare. Det som rådgivaren beskriver kan också sammankopplas med Söderbergs (2012) teori om the dark side of trust där känslan av att riskpreferenser förstås på grund av den tillitsfulla relationen, men att de egentligen bara är en känsla och ett antagande som rådgivare gör. Detta kan som Söderberg (2012) beskriver leda till att investerarens risktolerans missbedöms grund av att man då inte vet hur de resonerar kring risker och vilken risktålighet investeraren egentligen har, vilket belyser vikten av riskformulärets utformning ytterligare. Rådgivare G styrker detta och menar att investerare kan vilja ha en typ av produkt och risknivå men ger sedan uttryck för en helt annan risk.

I studiens insamlade riskformulär berörs riskaversionen enbart i frågan: “Vilket av följande alternativ beskriver bäst hur du skulle känna om dina placeringar tappade 10 % av sitt värde?”. Klement (2015) menar att den emotionella reaktionen på förluster och

riskviljan är svårbedömd och variera för varje enskild individ. Förhållandena i det riskformulär som studien har fått tagit del av ligger i linje med detta, vilket precis som Klement (2015) menar, resulterar i att man undervärderar riskaversionen. Detta styrker även Rådgivare B då investerare generellt sätt är antingen mer risksökande eller mer riskaverta, samtidigt som Rådgivare G förmedlar att om denne pratar för mycket om risker med investeraren finns det risk att investerarna ”zonar ut”. Riskformulärets utformning antas därför inte ta hänsyn till den okända risken i riskaversionen i den utsträckning den bör, upplever därmed Rådgivare G och B. Då olika individer kan reagera olika mycket på utfallet av en placering, kan det leda till att rådgivaren inte observerar vad som Tversky och Kahneman (1979) benämner som investerarens loss aversion. Det kan i sin tur påverka investerarens utvärdering av alternativ och beslutsfattande. Tversky och Kahnemans (1979) forskning visar att förluster är mer betydande än vinster, vilket dessa hypotetiska scenarion inte bidrar med att tydliggöra beroende på att det inte kan uppskattas hur risksökande tillika riskavert en investerare egentligen är. Enligt rådgivarna vet investerare inte hur risk mäts, vilket kan antas göra att de ”zonar ut” och för den delen också har svårt att kommunicera sin riskpreferenser. Det ökar således sannolikheten för att deras verkliga loss aversion inte uppmärksammas.

Utfallet av riskformuläret som studien fick ta del av, visade på ett resultat som innebar en medelhög risk. Rådgivare D förklarar att en viss riskprofil tilldelas, utifrån hur formuläret besvarades. En självbedömning av risken har därmed inte skett vilket Olivendahl och Thorsbrink (2016) antyder är viktigt då det är svårt för investeraren själv att avgöra vilken risk denne är villiga att ta. Frågan kvarstår dock hur mycket informationen gällande, att investeraren till exempel har en medelhög risknivå tillika riskprofil, egentligen ger investeraren förutsättningar för ett bättre beslutsfattande? Speciellt när man betraktar formulärets brister i förhållande till okänd risk och riskaversionen, som inte fångas på ett tillräcklig bra sätt enligt den beteendeekonomiska forskningen. Således kan utfallet av riskformuläret många gånger vara svår att förstå för en investerare, vilket styrker Pompians (2016) teori om att okänd risk ofta är förknippat med beteendeekonomiska biases. Dessutom bidrar dessa felaktiga beteendemässiga irrationella tankesätt till att investeringsplanen och beslutsprocessen försvåras, då problematiken kring asymmetrierna blir mer påtaglig.

5.7 Rådgivarnas erfarenhet av psykologiska biases

Till skillnad från traditionell finansteori, försöker forskning inom beteendeekonomi förstå och förklara faktiska investeringsbeteenden. Studiens rådgivare menar att psykologiska biases förekommer på ett eller annat sätt hos investerare men att erfarenhet gör det lättare att kunna upptäcka dessa irrationella tankesätt. Detta är något som det också finns belägg för i teorin, där Nofsinger (2016) menar att alla människor tenderar att påverkas av psykologiska biases men att individer med kännedom om dessa lättare kan undvika dem. Även fast rådgivare har mer erfarenhet av dessa biases kan det mycket väl påverkas av dem, vilket studiens rådgivare bekräftar. Där av blir vetskapen av biases extra intressant vid bedömningen av risktoleransen.

Flera av rådgivarna menar att övertro på egen förmåga (overconfidence) är en av de biases som är vanligt förekommande vid investeringsrådgivning. Denna övertro kan förmodligen i många fall medföra att investerarna kommer till rådgivningsmötet med förutfattade meningar och en självsäkerhet kring de placeringar denne vill genomföra. Detta trots att rådgivarna många gånger upplever att investeraren inte har fullständig information eller finansiell förmåga för att kunna avgöra om placeringen är bra eller inte. Enligt Rådgivare F kan detta göra att investerare inte är receptiva mot de råd rådgivaren lämnar. Investerare med en övertro på egen förmåga är därför mer benägna att fatta irrationella finansiella beslut, då denna övertro även påverkar dennes uppfattning gällande risktolerans genom riskaversionen. Då investeraren vid övertro inte är receptiv mot de råd som lämnas, resulterar det i att rådgivningen inte uppfyller det verkliga ändamålet. I det omvända scenariot, kan även rådgivare med en övertro uppfatta riskaversionen på ett felaktigt sätt.

Pompian (2016) menar vidare att det är viktigt att kategorisera dessa felaktiga tankesätt utifrån om de är kognitiva eller emotionella biases och vilka av dessa man påverkas mest av. Att denna kategorisering anses viktig finner vi som författare intressant då flera av rådgivarna inte är bekanta med begreppet beteendeekonomiska biases. Denna kategorisering skall också enligt Pompian (2016) hjälpa investeraren till ett bättre beslutsfattande, vilket vi ställer oss frågande till om studiens rådgivare verkligen kan hjälpa investeraren med, då få rådgivare känner till dessa biases.

Några av rådgivarna är dock bekanta med dessa begrepp och försöker ha dem i åtanke vid sin rådgivning. Rådgivare G menar att många investerare misslyckas med att bedöma en portfölj i sin helhet och utvärderar varje värdepapper separat. Denna bias brukar benämnas mental accounting och syftar just till att varje värdepapper utvärderas enskilt (Nofsinger, 2016). Rådgivare G menar också att dessa biases ofta medför ett kortsiktigt synsätt och resulterar i en högre omsättning på värdepapperen i en portfölj, vilket i sin tur resulterar i höga transaktionskostnader och en lägre portföljavkastning. Detta ligger i linje med Armours m.fl. (2016) teori. Dessutom menar Sharpe (2011) att man bör minska risken i en portfölj genom diversifiering, vilket också bidrar till en långsiktighet som resulterar i lägre transaktionskostnader, vilket rådgivarna upplever att de kan medföra. Att försöka minimera påverkan av psykologiska biases anses därför viktigt även ur ett avkastningsperspektiv, då biases kan öka transaktionskostnader på grund av att värdepapper utvärderas enskilt samt att man har en alltför kort placeringshorisont. Att minimera transaktionskostnader och därmed öka avkastningen, bör anses som ett rationellt beslutsfattande.

Rådgivare B, E och G är medvetna om begreppet men de har inget konkret exempel på hur de ska motverka dessa irrationella tankesätt. Rådgivare D, med mindre erfarenhet, beskriver avrådan och helhetsperspektivet som det främsta verktyget för att få investerare att fatta mer rationella beslut. Rådgivarna anger tillika teori av Nofsinger (2016) att erfarenhet är en viktig variabel för att kunna identifiera irrationella beteenden hos investerare. Trots denna erfarenhet är det ingen annan än Rådgivare D som har ett konkret exempel på hur de kan hjälpa investerare till ett bättre rationellt beslutsfattande.

6 Slutsats

Vilka är, enligt rådgivarna, de viktigaste förändringarna i MiFID II, som har påverkat rådgivarrollen och investeringsrådgivarens dagliga arbete?

Det viktigaste förändringarna som MiFID II har medfört för investerarna, som rådgivarna upplever det, är en mer transparens kostnadsbild och en ökad delaktighet i dokumentationen. Det upplever rådgivarna har resulterat i att det är lättare för investeraren att kontrollera att rådet ligger i linje med dennes egen uppfattning.Dock har dessa viktiga förändringar för ett bättre investerarskydd också fått en upplevd negativ påverkan på rådgivarrollen tillika deras dagliga arbete, enligt majoriteten av rådgivarna. Den ökade dokumentationen upplevs som en ny påtaglig arbetsbörda där tidsbrist, paketering av produkter och ökade krav på effektivitet är påföljderna. Även produktstyrningskravet inger en känsla av ett mer inramat och monotont arbete, där rådgivarna upplever att råd samt produkter är mer standardiserade efter införandet. Rådgivaren delger även att det efter införandet av MiFID II, ges mer information vilket till följd av investerarnas bristande finansiella förmåga gör att informationen upplevs svårtolkad i beslutsprocessen. Därför anser rådgivarna att den pedagogiska plikten i deras roll har blivit än viktigare efter införandet för att försöka utbilda investerarna och öka deras förståelse i finansiella sammanhang. Dessutom indikerar rådgivarnas upplevelser att den mer transparenta kostnadsbilden i tillhandahållandet av icke-beroende rådgivning gör att många investerare ställer sig frågande till om kostnaden för rådgivningen är värt pengarna. På sikt menar vi att det eventuellt kan resultera i en lägre efterfrågan på rådgivningstjänster, trots behovet, och således påverka rådgivarens roll.

Hur upplever rådgivarna den kunskaps- och informationsasymmetri som existerar vid investeringsrådgivning och hur har de påverkats efter införandet av MiFID II?

Det som rådgivarna slår fast är att de upplever att både kunskaps- och informationsasymmetrier är påtagliga i deras dagliga arbete och försvårar de två stegen i rådgivningsprocessen. Rådgivarna anser därmed att asymmetriska relationer har existerat såväl före som efter införandet av det nya direktivet. Rådgivarna upplever däremot inte att MiFID II har påverkat kunskapsasymmetrin i någon större utsträckning då den är en

är en förutsättning för att rådgivningstjänsten skall existera. Däremot upplever rådgivarna att direktivet har påverkat informationsasymmetrin. Det finns bättre förutsättningar för att denna asymmetri har minskat då investerarna nu erhåller mer transparent information efter införandet och kan därmed lättare kontrollera rådgivarens arbete i principal-agent relationen.

Det grundar sig i den mer transparenta kostnadsbilden som både informationskravet och provisionsförbudet medför, vilket rådgivarna upplever har minskat risken för opportunism. MiFID II har skärpt samt förtydligat de krav som funnits gällande hur kostnader ska redovisas och provision från tredje part, då kostnader för rådgivningen upplevs vara tydligare gentemot investeraren. Det anser rådgivarna har gett investeraren mer kvalitativ information som underlättar kontrollen av deras arbete. De upplever på så vis att investerarna är mer informerade idag och det finns således bättre förutsättningar för att inte denna informationsasymmetri skall uppstå. Dock kvarstår frågan om provisionsförbudet är tillräckligt omfattande och vad som i sin tur innebär med kvalitetshöjande. Detta är något som förmodligen framtiden får utvisa, men studiens respondenter upplever att begreppet idag är svårdefinierat och öppet för tolkning. Även investeraren finansiella förmåga upplevs som bristfällig av rådgivarna, vilket gör att de ifrågasätter om de kan ta till sig den nya informationen. Produktstyrningkravet kan antas vara en åtgärd för de problem som rådgivarna upplever, då vi anser att det är ett tydligt exempel på att försöka minska informationsasymmetrin vid investeringsrådgivning. Detta då information tillika produkter nivåindelas efter komplexitet för att enklare matchas med investerarnas egenskaper, vilket Korling (2010) är också intygar minskar informations- asymmetrin.

Till följd av det lämplighetskravets införande, upplever rådgivarna att investeraren får mer riktad information gällande produkten, lämpligheten och argumentationen kring varför rådet passar investeraren. MiFID II upplevs också ha medfört att produkterna och informationen kring dessa har blivit mer standardiserade i en större utsträckning än tidigare. Denna standardisering och mer riktade information kan därmed antas ha gett bättre förutsättningar för investerare enklare ska förstå sig på och ta till sig informationen, vilket eventuellt kan ha reducerat informationsasymmetrin. Motivet bakom MiFID II är ett försök att ge investerarna bättre förutsättningar för att ta mer rationella beslut, genom

en ökad transparens vad gäller kostnader och information. Detta ger oss fog att anse, utifrån rådgivarens upplevelser, att informationsasymmetrin har reducerats efter MiFID II men till följd av en mer standardiserad marknad.

Hur upplever rådgivarna investerares beslutsfattande efter införandet av MiFID II och vilka konsekvenser har det fått på investerarens beslutsfattande?

Trots det faktum att investeraren efter direktivets införande erhåller mer information för ett mer rationellt beslutstagande, antyder studiens resultat att investerarna inte tar bättre rationella beslut. Faktum kvarstår, enligt rådgivarna, att investerarnas bristfälliga finansiella förmåga gör att investerarna inte kan bearbeta mer transparenta information på ett tillräckligt bra sätt. Ett exempel på när rådgivarna upplever ett irrationellt beslutsfattande hos investeraren, är då investerare väljer bort en placering till följd av en mer transparent kostnadsbild, trots att kostnaden för denna är densamma som före införandet av MiFID II. Därmed kan man också konstatera betydelsen av hur information presenteras i beslutsprocessen, ur en beetendeekonomisk synvinkel. Då alla investerare kan påverkas av beteendeekonomiska biases och MiFID II inte tar hänsyn till dessa i sin utformning i större utsträckning, kan det ifrågasättas ifall direktivet kan hjälpa en investerare att ta mer, av psykologisk bias, opåverkade beslut. Då vår empiri visar att rådgivarna har dålig kännedom om dessa biases kan man vidare anta att de inte har de medel som krävs för att hjälpa investerare till mer rationella beslut.

Efter införandet av MiFID II upplever rådgivarna att produktutbudet tillika rådgivningsmötet har blivit mer standardiserat. Detta på grund av den tydligare paketering av såväl produkter som investerare och den tidsbrist som upplevs i samband med rådgivningen. Det får givetvis konsekvenser för investerarens beslutsfattande, då rådgivarna upplever att en ökad paketering dels kan resultera i en mer homogen marknad och dels att rådgivaren inte längre har möjlighet att ge individanpassad rådgivning i samma utsträckning. Rådgivarnas standardiserade verktyg för att bedöma risktoleransen, kan dessutom antas ge svårigheter i att kunna uppfatta en investerares individuella risktolerans och i sin tur riskprofil som har ett direkt samband med vilket beslut investeraren i slutändan tar.

Sammanfattningsvis

De slutsatser som kan dras är att det viktigaste förändringarna i MiFID II upplevs ha påverkat rådgivarrollen och deras dagliga arbete. Detta då rådgivningen anses, efter införandet, ha blivit mer tidskrävande och gett en känsla av ett mer inramat arbete. Däremot upplever rådgivarna att direktivet har gett bättre förutsättningar för en minskad informationsasymmetri då investerarna erhåller mer samt tydligare information. Rådgivarna anser att mer transparent information borde ge investeraren möjlighet till att kontrollera rådgivarens arbete, vilket i sin tur minska risken för opportunism i principal- agent problematiken. Rådgivarna belyser också att införandet kan ha resulterat i en mer standardiserad marknad tillika rådgivning, vilket i sig kan vara nackdel för investeraren i den viktiga beslutsprocessen. Mer specifikt kan MiFID II antas ha medfört en ökad paketering av såväl investerare och produkter, vilket gör att den individuella risktoleransen inte beaktas som den bör utifrån den beteendeekonomiska forskningen. Beteendeekonomiska biases förekommer trots ökade regleringar och bättre förut- sättningar för en minskad informationsasymmetri. Det irrationella tankesättet likväl de bristfälliga bedömningsverktygen försvårar dessutom rådgivarens arbete. Få av studiens rådgivare har konkreta exempel på hur de kan hjälpa investeraren undgå beteende- ekonomiska biases, vilket medför att de inte kan hjälpa investeraren fatta mer välgrundade finansiella beslut. Det som vi därmed slutligen kan konstatera, är att rådgivare inte längre kan utgå ifrån en rationell bedömningsmodell, utan i modellerna måste rådgivarna även beakta investerarnas beteendeekonomiska förutsättningar i större utsträckning.