Debattens förutsättningar

Debatten hålls i Scandinavium i Göteborg mellan centerpartiets ordförande, Thorbjörn Fälldin, och socialdemokratiska arbetarpartiets ordförande och tillika Sveriges statsminister, Olof Palme. Det är centerpartiets och socialdemokraternas lokala avdelningar i Göteborg som gemensamt arrangerat debatten. Scandinavium, som vanligtvis är en idrottsarena, har för tillfället omvandlats till en politisk skådeplats. Publiken vid debatten uppskattas till runt 10 000 människor. Enligt programpresentatören förefaller stämningen i Scandinavium vara uppsluppen och förväntansfull. Sång, rop och burop har genljudit i arenan i ungefär en halvtimme. När debattörerna, Fälldin och Palme, inträder möts de av ovationer och burop.136 Palme kom in i idrottsarenan med en kvast blommor, skänkta av Fastighetsanställdas

135 _{Debatten finns återgiven på DVD: ”Valduell Olof Palme Thorbjörn Fälldin 1976-09-01.” En utskrift finns}

också: ”Utskrift Radio P1 Duellen Palme-Fälldin i Göteborg 1976-09-01.”

136 _{”Valduell Olof Palme Thorbjörn Fälldin 1976-09-01.”; ”Utskrift Radio P1 Duellen Palme-Fälldin i Göteborg}

socialdemokratiska fackklubb. Det var inte första gången som Palme var i Scandinavium för en politisk debatt. Inför valet 1968 hade han på samma arena ställts mot folkpartiets

dåvarande partiledare Sven Wedén.137

Två debattordförande är placerade framme vid podiet, Rune Torén, ordförande för

centerpartiet i Göteborg och Sven Hulterström, som är socialdemokratiska arbetarkommunens ordförande i Göteborg. Valdebatten har beräknats komma att omfatta sammanlagt 90 minuter, starta klockan 19.00 och sluta klockan 20.30. Den blev dock lite försenad. De två partierna har tilldelats 4000 biljetter vardera att fördela till sina partimedlemmar, medan ytterligare 2000 biljetter har fördelats till allmänheten. Biljettkostnaden var tre kronor.

Socialdemokraterna är den grupp som hörs mest under debatten, vilket företrädare för partiet tar som tecken på att socialdemokratin är populärare än centerpartiet bland befolkningen. Debatten sänds direkt i både radio, P1, och TV, program 1.138

Scenen i Scandinavium är enkelt uppbyggd. En talarstol har placerats på ett podium.

Debattörerna sitter vid varsitt, tämligen enkelt, bord. Till höger om ordförandebordet är Olof Palme och hans rådgivare Anders Ferm placerade. Till vänster om ordförandebordet sitter Thorbjörn Fälldin och en okänd bisittare. Följande debattordning är överenskommen: varsitt inledningsanförande på femton minuter, fem replikskiften vardera på fem minuter styck, samt ett avslutningsanförande på fem minuter från varje debattör. Startordningen lottas.139

Palme och Fälldin hade redan mötts i debattsituationer vid åtskilliga tillfällen. År 1973 i Malmö hade de till exempel mötts i den valrörelsens stora debatt. Många bedömare anser att Fälldin vann denna debatt, främst på grund av att Palme inte hittade rätt ton i sitt

debatterande. En bidragande orsak till detta torde vara att det tyngsta rådet som Palme hade mottagit inför debatten var att inte vara för aggressiv mot Fälldin, i dennes framtoning av hederlig lantman.140

Palme och Fälldin har alltså en gemensam debatthistorik. Den retoriska betydelsen av detta kan vara att debattonen påverkas. De har båda något att förhålla sig till, tekniker och strategier som fungerade, eller inte fungerade, vid tidigare debattillfällen. Det har ovan konstaterats att Palme och Fälldin i sammanhanget inte i första hand försöker lösa ett gemensamt problem. Snarare är de ute efter att presentera varsitt förhållningssätt gentemot ett eller flera problem, och deras främsta uppgift är att skapa ett så stort stöd som möjligt för just sitt förhållningssätt, alternativt försöka minska stödet för motståndarens förhållningssätt. Det är också möjligt att säga att de presenterar alternativ för publiken.

Det är ju inte heller endast publiken i Scandinavium som Palme och Fälldin vänder sig till. En viktigare måltavla är den mångdubbelt större potentiella publik som sitter hemma framför sina TV- och radioapparater. Vad gäller publiken på plats är den till största delen redan anhängare till det ena eller andra partiet, eller åtminstone stödpartier till dessa. Det är därför kanske troligt att de båda debattörerna, åtminstone delvis, vänder sig till den egna publiken på plats, för att stärka deras övertygelse. Omvänt är det också troligt att de båda strävar efter att i möjligaste mån så tvivel hos motståndarens anhängare. Detta förhållande gäller även med den

137 _{Strand (1977): Sid. 45 f.} 138

”Valduell Olof Palme Thorbjörn Fälldin 1976-09-01.”; ”Utskrift Radio P1 Duellen Palme-Fälldin i Göteborg 1976-09-01.”

139 _{”Valduell Olof Palme Thorbjörn Fälldin 1976-09-01.”; ”Utskrift Radio P1 Duellen Palme-Fälldin i Göteborg}

1976-09-01.”

140

övriga potentiella publiken. Ändå är antagligen den viktigaste målgruppen tvehågsna väljare. Det är i första hand dessa som ska vinnas. Publiken, både den som faktiskt befinner sig på debattplatsen och den potentiella som tar del av debatten via olika medier, utgör här Bitzers begrepp, audience.

Valet av arena hade möjligen viss betydelse för Palme, eftersom han tidigare debatterat där, inte utan framgång enligt Dieter Strand.141 Någon starkare tradition eller några alltför omvälvande känslor eller värderingar torde emellertid inte vara förknippade med

Scandinavium från Palmes sida. Snarare är väl platsen, i egenskap av idrottsarena, inte särskilt förknippad med politik över huvud taget. Men staden Göteborg utgjorde dock vid tidpunkten ett relativt starkt socialdemokratiskt fäste, vilket skulle kunna ge positiva konnotationer för Palme. Debattens ställning som huvuddebatt i en valrörelse är en klar constraint. Att det är en valdebatt skapar antagligen en viss känsla av att situationen är viktig, kanske rentav

ödesdiger, både hos Palme och hos Fälldin. I detta sammanhang kanske även Palmes och Fälldins gemensamma debatthistorik spelar in.

Publikens sammansättning utgör också en constraint, då den till största delen utgörs av partitrogna. De båda partiernas traditioner och värderingar blir därför särskilt viktiga, och debattörerna måste förhålla sig till dessa. En annan omständighet, förknippad med publiken, är atmosfären i arenan, som förmodligen påverkar debattörerna. Även detta skulle kanske kunna ses som en constraint, i det att de kan tvingas anpassa sin argumentation efter publiken. Ytterligare exempel på constraints är själva strukturen på debatten, tidsbegränsningarna och debattordningen. Dessa begränsningar kan leda till att debattörerna justerar sina inlägg så att dessa passar in i ramen. Förklaringar och motiveringar till olika förslag kan kortas och vissa frågor kanske till och med undviks, för att resonemangen kring dem skulle bli alltför

omfattande. Exigence är för Olof Palme att presentera ett hållbart socialdemokratiskt alternativ för att kunna fortsätta regera Sverige. En indirekt följd av detta blir att han också måste misskreditera det borgerliga regeringsalternativet i möjligaste mån. Detta förefaller vara hans huvuduppgift i debatten. Detta var den omedelbara retoriska situationen på plats. För att åstadkomma en mera fullständig överblick av denna situation bör perspektivet vidgas. Därför behandlar nästa avsnitt Palmes och Fälldins politiska ställning, i sina respektive partier och gentemot varandra.