Informell logik

Aristoteles betraktade, enligt Douglas N. Walton, fallasier som en medvetet missledande argumentationstaktik. För Aristoteles, som aldrig använde själva uttrycket fallasier utan ”sofistiska vederläggningar”, framstod fallasierna som ett sofistiskt knep.98 Antagligen såg han det som ett led i en ojust argumentation. Traditionellt har annars fallasin, eller likartade begrepp med andra namn, setts som en felaktig slutledning, oavsett om den har varit

medveten eller ej. Det grundläggande problemet inom informell logik är att de argumentationsformer som används i samband med att fallasier förekommer aldrig identifieras som strukturella enheter.99 Ytterst beror detta problem på att fallasier i regel ansetts som brott mot en ideal argumentation. Aristoteles såg också gärna argumentationen som en ideal retorisk situation där två personer utbyter ståndpunkter för att uppnå en gemensam hållning.100

Enligt Walton kan olika logiska system användas för att identifiera fallasier som felaktiga eller ogiltiga typer av slutledningar. Pragmadialektikerna Frans van Eemeren och Rob Grootendorst drog detta ännu längre och antog ett pragmatiskt och dialektiskt synsätt, där fallasierna angavs som fel, lurendrejerier, eller misslyckanden i användandet av

argumentation. Ytterligare en forskare, som Walton hänvisar till, Jaakko Hintikka, anser å sin

96 _{Hamblin, Charles L. (1970): Fallacies. Methuen & Co Ltd, London. Sid. 12.} 97

Sigrell (2001): Sid. 125.

98 _{Walton, Douglas N. (1995): A Pragmatic Theory of Fallacy. The University of Alabama Press, Tuscaloosa,}

Alabama. Sid. 1.

99 _{Walton (1995): Sid. 3.} 100

sida att fallasier är brott mot korrekta procedurer för frågor- och svar-dialoger.101 Även i detta synsätt finns en viss pragmatism, även om det antagligen kan anas en idealprocedur för dialoger. Gemensamt för dessa uttolkare av fallasibegreppet är att de inte nöjer sig med en enda normativ modell. En dylik modell anses ge en något för smal tolkning av

fallasibegreppet.

Enligt Walton kan en fallasi vara ett åsidosättande eller brott mot en av den kritiska

diskussionens regler, eller ett brott mot en regel för en annan dialogtyp. I vissa lägen kan en fallasi, enligt Walton, till och med vara en felaktig övergång från en dialogtyp till en annan.102 Det Walton främst gör som är nytt i samband med fallasier är framtagandet av dialogtyper. Han ställer upp dialogtyperna mot varandra för att åskådliggöra skillnaderna mellan dessa, för att kunna göra en kritisk evaluering av de förekommande argumenten i argumentationen.103 Det finns inte en ideal typ av dialog. Uppenbarligen är argumentationen mer diversifierad än så. Argumentationsdeltagarens yttersta mål är snarare att vinna en argumentation och stärka sin ståndpunkt än att uppnå enighet. Följaktligen är det möjligt att analysera exempelvis en politisk debatt med hjälp av Waltons synsätt.

Walton anser att hans teori, i viss mån, är en återgång till Aristoteles. Fallasier identifieras genom att argumentationsscheman fastställs, som definierar vilken typ av argumentation det är frågan om. Denna nya inriktning är pragmatisk, fallasin blir en felaktigt använd

argumentationsteknik.104 Walton försöker renodla fallasibegreppet. Han anser att fallasier kommit att omfatta inte bara felaktiga argumentationstekniker, utan även rena fel och missförstånd. Otillräckligt underbyggda teorier sorteras också in som fallasier. Ett annat problem som uppmärksammas av Walton är att fallasier också kommit att användas utanför argumentationer, om rena påståenden och åsikter. För honom är fallasier uteslutande

förekommande i samband med någon form av argumentation. Ett rent påstående kan inte betecknas som en fallasi.105

Vidare anser Walton att mindre fel i argumentationer inte nödvändigtvis är att betrakta som fallasier. Visserligen kan ett regelbrott begås även i dessa fall, men en fallasi är ett allvarligt fel, inte sällan systematiskt använt. Han anser heller inte att cirkelargumentation är en fallasi, utan en fullt legitim form av praktisk argumentation, där ett handlingssätt relateras till en kunskapsbas. Att avgöra skillnaden mellan fallasier och mindre fel är antagligen det mest komplicerade för en argumentationsforskare. Detta kräver en omfattande kännedom om kontexten, vilken målsättning den argumenterande har med mera.106

Walton anger sex grundläggande karaktärsdrag hos fallasier. Tre av dessa kopplar han till den traditionella definitionen av fallasin som en misslyckad argumentation, medan tre ytterligare kan kopplas till hans egen utvidgade definition av fallasin som ett felaktigt användande av argumentationsteknik. De tre första karaktärsdragen handlar om misslyckanden i

argumentationen av olika slag. Det första är en brist eller ett fel som förtjänar kritik,

korrigering eller invändningar. Det andra felet handlar om att argument egentligen visar sig vara irrelevanta, och endast avsedda som distraktioner och avvikelser från ämnet. I slutändan

101 _{Walton (1995): Sid. 8.} 102 _{Walton (1995): Sid. 9.}

103 _{Walton, Douglas N. (1989): Informal Logic. A Handbook for Critical Argumentation. Cambridge University}

Press, Cambridge. Sid. 10.

104 _{Walton (1995): Sid. 14 f.}

105 _{Walton (1995): Sid. 233.; Walton (1989): Sid. 16.}

106 _{Walton (1995): Sid. 233 ff.; Walton, Douglas N. (1991): Begging the Question. Circular Reasoning as a}

kanske inte ens ett argument presenteras. Det tredje går steget längre. Där är det frågan om ett medvetet bedrägeri eller skapandet av en illusion. Den nya tolkning av fallasibegreppet som Walton utarbetar renderar ytterligare tre karaktärsfel. Först och främst tillkommer brott mot de regler som gäller för hur en resonerande dialog borde föras. Därefter förekommer ett systematiskt användande av felaktiga argumentationstekniker. Slutligen talar Walton också om att allvarliga regelbrott, inte nödvändigtvis oavsiktliga misstag, är att betrakta som fallasier.107

Anders Sigrell har, som nämnts, prövat fallasibegreppets lämplighet på en argumentation, närmare bestämt en TV-sänd vårbudgetdebatt från 1997.108 Sigrell tar som utgångspunkt den informella logiken som en argumentationsteoretisk skolbildning, skapad som en reaktion mot brister hos den formella logikens användbarhet på praktisk argumentation. Centralt i den informella logiken är, som nämnts, synen på argumentationen som sprungen ur en verklighet, inte en konstruerad situation. Den har därför att ta hänsyn till och värdera även de

argumentativa drag som inte är klart formulerade och tydligt framträdande.109 Sigrell förefaller se den kritiska diskussionen som normbildande för hur en argumentation bör genomföras. Valet från Sigrells sida att använda fallasibegreppet motiveras av det diskursiva sammanhanget som hans analysmaterial befinner sig i. Han frigör heller inte argumentationen från dess diskurs, utan betonar istället starkt diskursens betydelse.110

De budskap som fallasierna avser att analysera kan vara underförstådda. I någon mån gäller detta alla fallasier, då de ju inte är uppenbara i texten, och många gånger oplanerade av talaren eller debattören. De kan ofta förefalla vara rationella och svåremotsagda. En fallasi är, strikt definitionsmässigt i enlighet med pragmadialektiken, ett brott mot den kritiska

diskussionens normer. Villkoren för bedömning av fallasierna är inte fullständigt givna. Den aktuella diskursen, eller för all del den retoriska situationen, skapar villkoren för analysen. Sigrells främsta förtjänst som kan relateras till min avhandling är att han uppmärksammar svårigheterna med att sätta etiketter på fallasierna. Enligt honom är det lätt att använda irrelevant argumentering som en slags räddningslucka där nästan allt kan infogas. En annan upptäckt av intresse från Sigrells sida är att han uppmärksammar underförståddheter i argumentationen.

Toulminmodellen kan användas för att skönja strukturer i en argumentation, medan fallasier kan användas för att se brotten mot dessa strukturer. För att placera dessa teorier om

argumentation i ett specifikt retoriskt sammanhang krävs ytterligare en teoretisk komponent, den retoriska situationen. Denna ska nu presenteras och relateras till debatter, vilket ju är undersökningsobjektet för denna avhandling.