Den kritiska diskussionens regelverk

Ett omfattande regelverk existerar för att avgöra hur en kritisk diskussion ska fungera och vara konstituerad. Detta utgör ett ramverk för att lösa problem med tolkningen av den argumentativa diskursen. Det är viktigt att komma ihåg att det är frågan om en idealmodell, och alltså inte nödvändigtvis en applicerbar måttstock för alla tänkbara argumentationer.

• Regel 1: De inblandade parterna i argumentationen får inte verka hindrande från att låta alla deltagare i argumentationen framföra sina respektive ståndpunkter och argument för eller mot dessa.

• Regel 2: Har någon av parterna väl framlagt en ståndpunkt måste de sedan hålla fast vid och försvara denna.

• Regel 3: Ett ifrågasättande av en parts ståndpunkt måste anknyta till innebörden i den ståndpunkt som den ifrågasättande har antagit.

• Regel 4: Ett försvar av en parts ståndpunkt ska även det anknyta till innebörden i den försvarade ståndpunkten.

• Regel 5: Ingen part får använda falska premisser. De premisser som används av eller tillskrivs en part måste, åtminstone underförstått, ingå i dennas ståndpunkt.

• Regel 6: Felaktig användning av premisser är inte tillåtet. Alla premisser som det hänvisas till under diskussionen måste vara accepterade av samtliga parter som grundläggande för de respektive ståndpunkterna.

• Regel 7: Försvaret av en ståndpunkt kan inte betraktas som framgångsrikt om inte ett lämpligt argumentationsschema använts på ett regelmässigt sätt.

• Regel 8: Parterna är hänvisade till att enbart använda argument som är eller kan göras logiskt giltiga genom att premisser tydliggörs.

• Regel 9: Om någon part misslyckas med att försvara eller angripa en ståndpunkt, måste detta erkännas och den förlorande ståndpunkten överges. Dessutom måste den part vars argument befunnits verkningslösa erkänna detta och därmed giltigförklara den tidigare angripna ståndpunkten.

• Regel 10: Parterna är inte tillåtna att bruka oklara och tvetydiga formuleringar, utan hela tiden eftersträva största möjliga klarhet i argumentationen. Likaledes får inte parterna göra medvetet oklara eller tvetydiga tolkningar av motpartens argument.89

88 _{Eemeren, Grootendorst och Snoeck Henkemans (2002): Sid. 25.} 89

Detta var en genomgång av den kritiska diskussionens regelverk. Härefter följer en diskussion kring reglernas betydelse för den kritiska diskussionen.

En grundläggande premiss som hela regelverket är baserat på är att en argumentation i slutändan ska leda till enighet mellan argumentationsdeltagarna. Som tidigare nämnts är det fråga om en idealmodell, vilket innebär att den framställs schematiskt och statiskt. Utrymmet för avvikelser från modellens ideal är minimalt, på vissa punkter knappast existerande. Att en verkligt förekommande argumentation skulle följa denna ideala uppställning är antagligen inte särskilt troligt. Detta är den viktigaste invändningen mot modellen.

Något som också präglar hela regelverket är att det uppstår ett krav på klarhet i definitionerna. Även detta är antagligen en följd av att det rör sig om ett artificiellt skapat ideal. En

argumentation som strikt följer den kritiska diskussionens regler skulle av nödvändighet bli väldigt hårt strukturerad. Detta är ytterligare en omständighet som i någon mån talar mot modellens användbarhet.

De enskilda reglerna hänger ihop i en tät struktur där en regel förutsätter en annan. Det övergripande målet är att garantera regelverkets effektivitet. Den första regeln är således utformad för att garantera att ståndpunkter och argument tillåts. Det är en grundläggande förutsättning för att en argumentation över huvud taget ska kunna äga rum. Nästa regel garanterar rätten att försvara ståndpunkter gentemot kritik.90 Den är avsedd att förhindra opportunism och motverka vindflöjelmentalitet. Det är alltså inte tillåtet att byta åsikt eller ståndpunkt i en fråga alltefter hur opinionen förändras.

Den tredje och fjärde regeln kretsar kring att argumenten ska vara sakliga och giltiga. De ska anknyta till den linje som anslagits i ståndpunkten. Det är följaktligen inte tillåtet att plötsligt anspela på en annan fråga än den som just då avhandlas i diskussionen. Specifikt för den fjärde regeln är också att den förespråkar logisk argumentation som försvar av en ståndpunkt, och inte att utnyttja ethos eller pathos till exempel. Den femte regeln knyter också an till saklighet och giltighet i argumentationen. Alla premisser för argumentationen måste vara tydligt angivna från första stund. Inga överraskningar i form av nya premisser får utövas av argumentationsdeltagarna. Enligt den sjätte regeln får heller inga falska premisser användas som grund för argumentationen.91

Den sjunde regeln omfattar kravet på att argumentationen är strukturerad efter ett schema. Detta skapar en garanti för att de argumenterande håller sig inom de på förhand givna ramarna för diskussionen. Regel nummer åtta syftar till att hålla argumentationen logiskt giltig.92 På denna punkt framstår kanske arvet från Aristoteles syllogismer särskilt tydligt. Framläggandet av premisser leder fram till en slutsats. Regel nio och tio fungerar som ytterligare garantier för att argumentationen genomförs på ett, enligt den kritiska diskussionen, korrekt sätt. Klarhet och saklighet eftersträvas i argumentationen. Otydlighet och tvetydighet fördöms.93 Pragmadialektiken utgår från grundantagandet att det är möjligt att vinna en argumentation. Vidare anses förloraren av argumentationen vara skyldig att överge sina överbevisade ståndpunkter. I detta finns en enorm tilltro till människans förmåga att böja sig för logik. I verkliga livet finns givetvis inga garantier för att den som till synes förlorar en debatt eller en

90 _{Eemeren, Grootendorst och Snoeck Henkemans (1996): Sid. 284.} 91 _{Eemeren, Grootendorst och Snoeck Henkemans (1996): Sid. 285.} 92 _{Eemeren, Grootendorst och Snoeck Henkemans (1996): Sid. 285.} 93

diskussion böjer sig för den som vinner. Inom politiken torde ett sådant beteende vara i det närmaste omöjligt. En politiker som skulle försöka följa detta ideal skulle med största

sannolikhet kallas både vindflöjel och opportunist, vilket ironiskt nog ska undvikas genom en av reglerna för den kritiska diskussionen. En politiker anspelar inte i första hand på logiska argument, utan snarare på känslor, värderingar och normer. Det är kanske inte heller helt säkert att publiken i någon större utsträckning omfattar logiska tankebanor och resonemang. De är kanske mer benägna att hörsamma de känslo- och värderingsbaserade argumenten. Det kan poängteras att det i en debatt i första hand handlar om att övertyga publiken, åhörarna, om argumentationens giltighet. Mellan talaren/debattören och publiken kan en övertygelse ske. Det är nu tid att närmare granska själva fallasibegreppet.