Den inrikespolitiska kontexten

Socialdemokraterna hade under lång tid dominerat den svenska politiska scenen. Framåt slutet av 1960-talet började detta ändras, trots socialdemokraternas framgångar i valet 1968. Under den socialdemokratiska tiden vid regeringsmakten hade ekonomin varit stark och tillväxten ökat. Ekonomin hade således blivit en rätt omöjlig politisk fråga för de borgerliga att profilera sig i. Det var uppenbart att ekonomin inte kunde bli mycket bättre, även om reformer

genomfördes. Inför valet 1970 försökte de borgerliga därför att profilera sig i andra frågor. För centerpartiet innebar detta en inriktning på främst miljö- och regionalfrågor. Centern ökade också något i valet, och blev det största borgerliga partiet, medan socialdemokraterna backade. Trots betoningen av andra frågor, var det ändå ekonomin som präglade den svenska politiken efter valet. Sveriges industrisektor höll på att bli för liten, ett problem som alla partier försökte utforma en lösning på.144

Den hårdaste politiska striden stod dock om den så kallade fjärde AP-fonden, vilken skulle förvalta pensionspengar. Den fjärde fonden hade till skillnad från de andra fonderna möjlighet att köpa aktier från den öppna marknaden. Motivet bakom fonden var bland annat att industrin behövde riskvilligt kapital och att löntagarna behövde ett ökat inflytande över kapitalet. Svaret blev dessa så kallade löntagarfonder, som kom att bli en följetong i svensk politik framgent. Borgarna såg emellertid löntagarfonder i allmänhet, och den fjärde fonden i synnerhet, som ett medel för ökat statligt inflytande över ekonomin och den fria

företagsamheten. Socialdemokraterna ansåg å sin sida att fonden var ett viktigt instrument för att förändra den ekonomiska maktstrukturen i samhället. AP-fonden godkändes visserligen av riksdagen men blev i den kommande valrörelsen 1970 ett hatobjekt för borgarna och för dem ett bevis för socialdemokraternas socialiseringsiver.145

Inför valet 1973 var styrkeförhållandena mellan de borgerliga partierna på ena sidan och socialdemokraterna, mer eller mindre uppbackade av kommunisterna, på den andra, oerhört jämna. De borgerliga partierna blev exakt lika stora som socialdemokraterna och

kommunisterna tillsammans. Resultatet blev en så kallad jämviktsrikdag, där

socialdemokraterna angreps från både vänster och höger.146 Perioden 1973-76 var Haga- överenskommelsernas år. Regeringen försökte förhandla med alla, men de var oftast för svaga för att nå några resultat.147

Inför valrörelsen 1976 kunde de borgerliga partierna känna en större tillförsikt än på länge. Socialdemokraternas opinionssiffror dalade och de så kallade ”affärerna” var talrika. I

valrörelsen figurerade också ett par av dåtidens mest kända och respekterade svenskar. Ingmar Bergman lämnade landet misstänkt för skattefusk, medan självaste Astrid Lindgren pekade på orimligheter i skattesystemet, den så kallade ”Pomperipossa-skatten”. Affärerna rörde inte direkt socialdemokraterna, men det av dem till stora delar konstruerade skattesystemet. Affärerna kom också att prägla det politiska klimatet, främst under våren 1976.148

144 _{Hadenius, Stig (2003): Modern svensk politisk historia – konflikt och samförstånd. Hjalmarson & Högberg,}

Stockholm. Sid. 151 f.

145

Hadenius (2003): Sid. 153.

146 _{Hadenius (2003): Sid. 153.; Esaiasson, Peter (1990): Svenska valkampanjer 1866-1988. Allmänna förlaget,}

Stockholm. Sid. 264.

147 _{Hadenius (2003): Sid. 161.} 148

Under 1960-talet var kärnkraftsfrågan149 ett i första hand teknologiskt, och i viss mån även ekonomiskt problem. Det handlade främst om drift och förvaring av kärnavfall. Under 1970- talet utvecklades kärnkraftsfrågan till att även omfatta en moralisk och en ekologisk

dimension. Oljekrisen 1973-74 bidrog till att intresset för kärnkraft som energiform ökade. Den lågkonjunktur som blev en följd av oljekrisen ledde till en minskad ökningstakt av energikonsumtionen. Därmed blev heller inte efterfrågan på kärnkraft lika stor som

förutspått.150 Ett annat problem för kärnkraftsförespråkarna var att miljörörelsen växte sig allt starkare, och började hitta kanaler att föra fram sitt budskap genom. Miljörörelsen började också utforma en mer allomfattande kritik av det moderna samhället. Hela

samhällsutvecklingen angreps.151

Kärnkraftsfrågan kan inte inordnas under någon traditionell politisk höger-vänsterskala. Vid tiden för valet 1976 hade moderaterna, socialdemokraterna och folkpartiet tagit ställning för kärnkraften, som ett led i att garantera energiförsörjning och ekonomisk tillväxt. Mot dessa stod ett ekologiskt block dominerat av centern och vänsterpartiet kommunisterna som ansåg att tillväxten kanske inte kunde få kosta det pris den gjorde för miljön.152 För centerpartiet blev kärnkraften en stor fråga som ett led i att hävda två ideologiska huvudlinjer.

Miljöengagemanget och decentraliseringstanken blev centerns utgångspunkter från vilka de formade sina angrepp på den socialdemokratiska politiken. Centerns omsvängning i

kärnkraftsfrågan skedde under 1972 och 1973.153

Fram till 1971 hade det rått konsensus kring den svenska energipolitiken. Kärnkraften skulle gynnas och ett stort antal reaktorer skulle byggas. Denna enighet bröts av centerpartiet som motsatte sig utbyggandet av kärnkraften. År 1975 togs ett riksdagsbeslut om en energiplan som skulle gälla till 1985, som bland annat innefattade planer på byggandet av tretton nya kärnreaktorer. Socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet ställde sig bakom detta beslut, även om folkpartiet helst bara ville ha elva nya reaktorer. Centerpartiet och

vänsterpartiet kommunisterna krävde i stället en avvecklingsplan för de kärnkraftverk som redan var i drift.154

Under Gunnar Hedlund hade centern företrätt en mer nyanserad syn på kärnkraften. Hans efterträdare, Thorbjörn Fälldin, var emellertid betydligt mer kategorisk i sitt motstånd och uttryckte bland annat att inga kärnkraftsreaktorer skulle laddas om han valdes till

regeringschef. All kärnkraft skulle i så fall vara avvecklad fram till 1985. Valrörelsen kring denna fråga var mellan socialdemokraterna och centerpartiet oerhört laddad. Olof Palme anklagade centern för lögn, med deras påstående att kärnkraften inte skulle behövas om isoleringen av bostäder blev bättre. Skiljelinjen i frågan gick främst mellan

149 _{Den svenska kärnkraftspolitiken har behandlats i ett stort antal böcker. Följande titlar är användbara för den}

som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet: Lindquist, Per (1997): Det klyvbara ämnet. Diskursiva ordningar i

svensk kärnkraftspolitik 1972-1980. Sociologiska institutionen, Lunds universitet.; Vedung, Evert (1979): Kärnkraften och regeringen Fälldins fall. Rabén & Sjögren, Stockholm.; Johansson, Folke & Westerståhl,

Jörgen (1998): Kärnkraftsavvecklingen – ett politiskt haveri. SNS Förlag, Stockholm.; Holmberg, Sören, Westerståhl, Jörgen och Branzén, Karl (1977): Väljarna och kärnkraften. Liberförlag, Stockholm.

150 _{Holmberg, Sören, Westerståhl, Jörgen och Branzén, Karl (1977): Väljarna och kärnkraften. Liberförlag,}

Stockholm. Sid. 18 ff.

151 _{Lindquist, Per (1997): Det klyvbara ämnet. Diskursiva ordningar i svensk kärnkraftspolitik 1972-1980.}

Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Sid. 103 ff.

152 _{Holmberg, Westerståhl och Branzén (1977): Sid. 27.}

153 _{Lindquist (1997): Sid. 110 ff; Vedung, Evert (1979): Kärnkraften och regeringen Fälldins fall. Rabén &}

Sjögren, Stockholm. Sid. 14.

154

socialdemokraterna och centern. Däremot hamnade de skilda åsikter i frågan som förekom mellan de tre borgerliga partierna i skymundan.155

Exigence har ovan definierats som någonting som tvingar fram förändring.

Samhällsutvecklingen i stort skulle kunna ses som exigence, enligt detta synsätt. Det svenska samhället genomgick en rad förändringar under 1970-talet. Den svenska ekonomin

påverkades av världsekonomin, i samband med energikrisen. Energikrisen blir alltså en

exigence för de svenska politikerna. De förhållningssätt gentemot den internationella

ekonomin, som presenterades av de båda politiska blocken varierade. För moderaterna och de andra borgerliga partierna var den främsta åtgärden att föra in mer riskvilligt kapital i den svenska industrin. För socialdemokraterna var det snarare löntagarnas ökade inflytande över kapitalet som stod i centrum, med löntagarfonderna som en bärande idé. Palme måste ändå ta hänsyn till näringslivet, även han, samtidigt som han måste bevaka arbetarnas och

tjänstemännens intressen. Han måste givetvis också försöka göra sitt förslag så svårt att kritisera som möjligt. Kärnkraftsfrågan fungerar på samma sätt som ekonomiproblematiken, och kan även den ytterst kopplas till energikrisen. Fälldins engagemang i frågan tvingar Palme att agera. Hänsyn måste i frågan också tas till den växande oron hos befolkningen, den framväxande miljörörelsen och industrins energibehov. Detta var den situation som förelåg inför valet 1976. En specifik omständighet som förtjänar extra uppmärksamhet är det nya socialdemokratiska partiprogram som skapades inför denna valrörelse.