Delfråga 1: Varför behövs överhuvudtaget regler på området?

5.2.1 Syftet med regleringen

Syftet med dagens reglering av riskhantering är, som nämndes i avsnitt 3.5, att förbättra allmänhetens förtroende för företags rapportering och redovisning, samt att förenkla gränsöverskridande investeringar genom att möjliggöra en effektiv handel.²⁰⁴ De gemensamma regler om bolagsstyrningsrapportering, revisionsutskott och intern kontroll som finns i dag i Sverige och andra europeiska länder, har förmodligen potential att uppfylla detta syfte. Förväntningarna är att rapporterings- och kontrollmekanismerna ska bidra till ökad transparens, vilket fungerar förtroendehöjande, och till mer likartade regler, vilket underlättar gränsöverskridande handel. Däremot är syftet enligt mig något enögt, och missar en stor del av anledningen till varför rutiner för riskhantering i dag är nödvändigt för börsbolag.

Mitt förslag är att syftet till de svenska reglerna omformuleras och vidgas till att även framhålla 1) vikten av en god bolagsstyrning samt 2) det starka aktieägarskydd som spelar in när det kommer till dessa frågor.²⁰⁵ Om riskhanteringen förbättras inom bolagen, förbättras även bolagsstyrningen det eftersom företagsledningens beslutsunderlag blir mer fullständigt. Detta är viktigt för näringslivet som helhet och kommer leda till mer framgångsrika företag. Även aktieägarna har ett intresse av att                                                                                                                

204 Eklund, K. & Stattin, D., Aktiebolagsrätt och aktiemarknadsrätt, s. 39.

205 Att lyckas ändra hela EU:s syftesbild känns relativt svårupppnåeligt, så jag nöjer mig med en svensk komplettering.

(64/83)

bolagsstyrningen fungerar på bästa sätt. I synnerhet när det kommer till riskhanteringen, där jag inte anser att deras intresse betonas tillräckligt idag. I stället ges intrycket av att reglerna är till för att skydda samhället och allmänheten.²⁰⁶ Mer om detta i nästa avsnitt.

5.2.2 Behovet av regler

Det finns ett par argument som talar emot obligatoriska krav på riskhantering. Det främsta är att byråkrati och onödiga pålagor bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt för bolagen. Det har varit en prioritering från politiskt håll länge, och anses allmänt vara förnuftigt och rätt.²⁰⁷ För mig som värnar det fria företagandet och tycker det är viktigt att marknaden inte störs mer än nödvändigt, kan det därför vara svårt att motivera ett obligatoriskt krav på riskhantering för aktiemarknadsbolag som inte är systemkritiska.

Om riskhanteringsreglerna enbart hade gällt de systemkritiska företagen, som verkligen hotar medborgarnas och hela samhällets stabilitet vid eventuell konkurs, hade en lagreglering ur ett samhällsperspektiv varit rimligt. I dagsläget omfattas dock alla aktiemarknadsföretag av riskhanteringsreglerna, oavsett systemhotande roll eller ej. Det kan diskuteras varför distinktionen i lagstiftningen görs mellan ickefinansiell och finansiell risk, och inte mellan systemhotande och icke-systemhotande företag. Är det så att lagstiftaren anser att även andra företag än de systemkritiska har ett ”högre samhälleligt syfte”, som att exempelvis bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter, eller är detta bara en oövertänkt miss eller ett medvetet målande med breda penseldrag för att slippa gränsdragningsproblem?²⁰⁸ Visserligen är det övergripande syftet med aktiebolagsrätten att bidra till ett ökat välstånd i samhället, men detta bör i sig inte vara tillräckligt för att ålägga betungande detaljkrav på de enskilda bolagen. I korthet kan                                                                                                                

206 ”Snarare får man intryck av att den diskussion som förts kring styrningen av finansiella företag, bland annat i Kommissionens grönbok om bolagsstyrning inom finanssektorn, spillt över på börsbolag generellt. Exempelvis anförs i ett inledande avsnitt i Grönboken att bolagsstyrning är ett sätt att komma till rätta med ”excessive risk-taking”, vilket känns igen från diskussionen kring finansiella företag men känns främmande i samband med börsbolag i största allmänhet. Kollegiet ifrågasätter starkt huruvida en undermålig riskhantering i ett begränsat antal finansiella företag motiverar nya kostsamma regler för alla europeiska börsbolag.” Kollegiets yttrande över EU-Kommissionens grönbok om bolagsstyrning, s. 1.

207 T.ex. RiR 2004:23 – Riksrevisionens granskning om regelförenklingar för företag s. 15-17, SOU 2009:34 om förenklingar i ABL m.m., och PM från Regeringskansliet om Bättre villkor för företagande och konkurrens från 8 september 2008. Även från europeiskt håll finns initiativ, ex. Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla, som syftar till att minska den administrativa bördan och förbättra företagsklimatet, särskilt för små och medelstora företag, s. 22.

208 Den stora filosofiska och moraliska diskussionen om statens rättigheter och företagens skyldigheter behöver tyvärr utelämnas i denna del. För den intresserade kan rekommenderas ex. Hayek, F.A., Frihetens grundvalar, särskilt s. 148-152 om bl.a. företagares risktagande och s.168-170 om privat äganderätt, samt vad som i övrigt skrivs om gränserna för statens maktutövande.

ifrågasättas om bolag ens har rätt att lägga pengar på åtgärder som ej kan ses ligga i bolagets intresse, bara för att påstötningar görs från politiskt eller fackligt håll.²⁰⁹ Detta konstaterande bör kunna involvera även riskhanteringsåtgärder.²¹⁰

En annat argument mot lagstadgade krav på riskhantering är att om riskhantering är viktigt för bolagen kommer de i enlighet med de fria marknadsmekanismerna själva att prioritera detta. Detta resonemang verkar dock i dagsläget ha sina brister, huvudsakligen på grund av de intressekonflikter som finns inbyggda i aktiebolaget.

Dessa konflikter uppstår lätt mellan de olika parterna när deras intressesfärer kolliderar. Motsättningar kan till exempel uppkomma mellan majoritetsägare och minoritetsägare, den operativa ledningen och styrelsen, borgenärer och aktieägare eller nuvarande och framtida aktieägare.²¹¹ Dessa intressekonflikter kan innebära stora risker för bolaget och måste därför hanteras. Lagstiftningen har hanterat intressekonflikterna genom att ABL har fått olika skyddsregler. ABL är i huvudsak skriven för att ta tillvara aktieägarnas intressen, men för att nå en balanserad och välfungerande bolagsrätt finns exempelvis även regler för att skydda borgenärer och kreditgivare.²¹² Det finns även minoritetsskyddande bestämmelser för att stoppa majoritetsvälde.²¹³ Intressekonflikten som i denna uppsats är mest aktuell är den mellan aktieägarna och företagsledningen, närmare bestämt styrelsen. Specialiseringen gällande uppdrag och uppgifter är önskvärd och nödvändig, men det ger också upphov till slitningar i och med att de olika intressenterna har olika tidsperspektiv och mål. Detta kallas även agentproblematiken och leder till att agenten (styrelsen) inte nödvändigtvis fattar det beslut som är rätt för principalen (aktieägarna) och därmed för bolaget.²¹⁴ För att komma undan detta måste agenterna övervakas, vilket ger upphov till agentkostnader för principalen.²¹⁵

För att bli mer konkret: Ägarna i börsnoterade bolag är oftast inte inne i den dagliga verksamheten, och kan därför vara i ett informationsunderläge jämfört med andra bolagsorgan. För att undvika att styrelsen, medvetet eller omedvetet, fattar beslut                                                                                                                

209 Skog, R., Rodhes aktiebolagsrätt, s. 106f. Rolf Skog hävdar nej, och att det kanske till och med skulle kunna ses som en otillåten värdeöverföring.

210 Även om en torrare motivering kan lyda att det ligger i bolagets intresse att följa lagar och regler som finns uppställda, och att bolaget därmed bör följa riskhanteringskrav även om de vid en första anblick kan ses som onödiga.

211 Bergström & Samuelsson, Aktiebolagets grundproblem, s. 17.

212 Jfr exempelvis den tydligt aktieägarskyddande 1 kap. 3 § och de borgenärsskyddande reglerna om värdeöverföringar i 17-20 kap. ABL eller reglerna om kapitalbrist i 25 kap. 13-20 §§ ABL.

213 T.ex. 7 kap. 13 § 2 st. om att ägare till en tiondel av aktierna kan kalla till extra bolagsstämma och 29 kap. 7 § om att ägare till en tiondel av aktierna kan väcka skadeståndstalan.

214 Eklund, K., & Stattin, D., Aktiebolagsrätt och aktiemarknadsrätt, s. 162.

215 Agentproblematiken anses ha högt förklaringsvärde i bolagsstyrningssammanhang. Keisu, J., &

Stattin, D., Bolagsorgan och bolagsstyrning, s. 43f.

(66/83)

baserade på sitt egenintresse, men som inte är optimala för bolaget, är det dock viktigt att ägarna får goda underrättelser om läget i företaget. Av denna anledning kan jag motivera tvingande krav på riskhantering, så länge de inte detaljstyr hur riskhanteringen ska utformas. Detta ligger också väl i linje med den svenska bolagsstyrningstraditionen med aktiva, starka ägare.²¹⁶

Företrädare från branschen konstaterar dessutom att det är värt att ha en god riskhantering även om det till en början kostar pengar, då ett välfungerande system i längden gör att bolag kan undvika onödiga utgifter och skapa konkurrensfördelar.

Dessutom får nog anses att strukturerad riskhantering ingår i att vara ett seriöst företag i dag. Bolag med ambitioner behöver arbeta professionellt och kvalitetsinriktat, och för att lyckas med det krävs god koll på den interna styrningen och kontrollen.²¹⁷ Det kan därför antas att ett krav på riskhanteringsrutiner inte är särskilt betungande för börsbolagen, i och med att de förmodligen redan har ett sådant arbete och nu bara förväntas rapportera om det.