Deltagande observation – Att ”forska i fält ”

Ehn & Klein (1994) anser att frågan om hur forskarens egna värderingar och perspektiv skall hanteras i samhälls- och kulturforskning är en ständigt aktuell fråga. De talar med hänvisning till Devereux (1967) om att mötet mellan fältforskaren och de som skall ”beforskas” kan vara en ångestfylld upplevelse.

I fält möter vi människor som inte låter sig tämjas som ”forsk- ningsobjekt”. De bryter igenom våra frågor och definitioner

och ställer anspråk. I ytterlighetsfallen väcker de hat eller kär- lek. Forskning blir då en genomgripande livserfarenhet, ett ’kulturmöte’ med oanade följder (Ehn & Klein, 1994:14).

Detta, påpekar Ehn & Klein (1994), är dock något som vanligen inte finns med i de färdigskrivna rapporter som presenteras. Genom olika sätt att formulera forskningsproblem och insamlingsmetoder avskiljs ”lidelser och grubbel” från ämnet som studerats (Ehn & Klein, 1994:14). Forskaren som person förpassas därmed till periferin så att den eventuella ”skada” forska- ren tillfogat undersökningen genom sin personlighet i varje fall inte syns i den skrivna rapporten. Att de personliga upplevelserna av forskningsarbete oftast anses som något som skall hållas skilt från den färdiga ”produkten”, trots att det sedan länge är känt att ”objektiv” forskning inte är möjlig att genomföra, är anledningen till att jag i det här avsnittet istället vill lyfta fram forskarens personliga betydelse i mötet med ”fältet”. Jag upplevde i många stycken min roll som deltagande observatör som problematisk. Av- sikten är inte att mina ”lidelser och grubbel” skall vara i fokus, men jag tänker inte heller ”sticka under stol” med att datainsamlingen på många sätt var komplicerad och att det har påverkat mig i det praktiska fältarbetet och med avseende på vad avhandlingen kom att handla om, liksom hur jag tol- kat mitt material och hur jag har valt att presentera det i text. Ingen forsk- ning är neutral, men fältforskning innebär att längre relationer mellan fors- karen och de som ”beforskas” etableras och därmed uppstår ett särskilt problemområde som forskaren måste hantera och förhålla sig till.

Deltagande observation som metod har sina rötter i antropologin och etnografin och utvecklades i syfte att mera i detalj studera hela samhällen eller vissa avgränsade delar av ett samhälle. Deltagande observation kan handla om att totalt eller partiellt delta i det samhälle eller den grupp som studeras. I det här fallet var det frågan om partiell delaktighet. Syftet är att dela vardagslivet med dem som studeras för att få en bättre förståelse för varför människorna i det aktuella sammanhanget beter sig som de gör. I metoden ligger också en implicit föreställning att forskaren både vill, kan och måste bli accepterad av de individer/grupper som skall ingå i studien för att så långt det är möjligt få tillgång till det liv som dessa lever (Bell, 2000, se även t.ex. Malinowski, 1922; Whyte, 1943; Ehn & Löfgren, 1996; Kullberg, 2004). Ett problem avseende möjligheten att bli accepterad i sko- lans värld beskrivs av Sarason (1980) som har pekat på att lärare ofta har dåliga erfarenheter av utomstående som besökt eller studerat deras skolor. Ofta har dessa sedan gjort uttalanden om skolorna som lärare uppfattat som negativa. Detta gör att många lärare är skeptiska mot utomstående betrakta- re.

När det gäller fältforskning talar Tiller (2002:85) om fältforskarens le- gitima perifera position. Fältforskaren önskar sig en perifer position inom det fält hon/han studerar, men det är viktigt att denna position kommer att uppfattas som legitim av skolans personal. Att nå en sådan position är inte

givet. Det gäller, säger Tiller (2002) att närma sig fältet ”försynt”, att suc- cessivt få sin roll att bli legitim. Det motstånd mot projektet som fanns in- nebar att jag, genom att närma mig fältet försynt, så småningom acceptera- des i min roll av några, men långt ifrån av alla.

Sandström & Ekholm (1984:67) har beskrivit hur de upplevde sina rol- ler i ett flerårigt forskningsprojekt som ”att vara utan vedertagen roll”. Jag känner igen mig i deras beskrivning. Då forskarrollen inte är en normalt fö- rekommande roll i skolans värld blir det naturligt att skolans personal på olika sätt försöker skapa någon form av förståelse för vilken funktion fors- karen har. När osäkerhet om funktionen råder inbjuder detta till spekulatio- ner, vilket i sin tur är en utmärkt grogrund för bildandet av myter, som t.ex. att forskaren är förvaltningsnivåns förlängda arm (Sandström & Ekholm, 1984). De beskriver också delar av den problematik som kan omge den som är utan vedertagen roll. Att lärare blir misstänksamma är en sådan aspekt. Det kan bli socialt obehagligt att vara praktiknära forskare och det är då en rent mänsklig bedrift att försöka underlätta sin situation. Sand- ström & Ekholm (1984) upptäckte främst två tendenser i sitt eget agerande som ”svar” på de svårigheter de mötte. Den ena kallade de för ”att söka sig till oaserna” (Sandström & Ekholm, 1984:68). De märkte snabbt att det var lättare att få kontakt med vissa lärare medan andra höll en större distans. Det blir lätt så att man uppehåller sig i oaserna för att göra sin tillvaro mindre obekväm. Denna tendens var särskilt stark under perioder då iakt- tagelsearbetet i skolorna kändes extra tungt. En risk med detta beteende är att forskaren därmed missar aspekter i skolans verksamhet som de annars skulle ha sett. Den andra tendensen var ”den rena flykten” (Sandström & Ekholm, 1984:68). Ett flyktbeteende kan här ta sig uttryck som att forska- ren skapar skäl för att inte besöka skolan eller intalar sig att det just vid det här tillfället räcker med ett kort besök. På så sätt kan man lugna sitt samve- te för stunden, man var ju i alla fall där. Jag har i min roll som deltagande observatör intagit båda dessa roller omväxlande. Genom att mitt samarbete med medlemmarna i Utvecklingsgruppen utvecklades positivt var det fram- för allt med dessa personer jag kom att få en närmare kontakt. Då det tidigt i projektet blev tydligt att det fanns en sådan skepsis mot projektet kom det till viss del att få en hämmande effekt på mitt agerande under projekttiden, vilket också hade betydelse för vilken information som jag kunde få till- gång till.

Den deltagande observatörens problematik diskuteras också av Mulina- ri (1997)34 _{som pekar på att vid deltagande observation blir forskaren en}

3

344 _{Mulinaris perspektiv är kvinnoforskning, men jag menar att hennes tankegångar} är giltiga även för deltagande observation i allmänhet. Mitt deltagande i Falkgym- nasiet var inte ett fältarbete i den meningen som Mulinari beskriver, utifrån sina erfarenheter av ett långvarigt fältarbete där hon bodde och levde med ett antal ni- caraguanska kvinnor. Med hjälp av Mulinaris erfarenheter är det den vänskap och de känslomässiga band som, även i forskningsarbete, oundvikligen skapas vid långvariga relationer, som jag vill lyfta fram.

del av det sammanhang som studeras. Jag kan också känna igen mig i hen- nes tankar om att forska i fält. Mulinari (1997) anser vidare att det är vik- tigt att lyfta fram positionalitet och belägenhet på ett sätt som tydliggör att forskarnas röster är sprungna ur en värld skapad av mänskliga faktorer. Nyckeln till en förståelse av maktrelationer ligger i vetskapen om vem som talar, vem som förmedlar anspråken på befintliga kunskaper, eller att pro- ducera ny kunskap. Hon lyfter fram att enligt den metodologiska myten in- hämtas information vid fältarbeten via hängivna informanter som tålmodigt besvarar frågor och beskriver händelser. Mulinari (1997) upplevde att ett sådant förhållande mellan henne som forskare och informanterna endast upprätthölls under en kort inledande period. När informanterna lärt känna henne blev det informanterna som styrde samtalen och genom att de visste skälet till att hon vistades hos dem, rapporterade de sådant som de trodde skulle intressera henne. Ju mer tiden gick och ju bättre de lärde känna var- andra desto mer upplevde hon att hon fick sin information mer som vän än som forskare. Denna beskrivning av hur förhållandet mellan forskare och de som studeras kan utvecklas liknar det som så småningom uppstod mel- lan mig och medlemmarna i Utvecklingsgruppen. För de människor som i olika sammanhang kommer att ”studeras” är det de grundläggande mänsk- liga koderna, inte forskandet i sig, som styr om man kommer att accepteras som forskare eller inte, det handlar helt enkelt om ifall de tycker om en el- ler inte (Mulinari, (1997). Och för att komplicera det hela, några kommer att tycka om en och andra inte.

Att få tillgång till material vid fältarbete

När genomförandet av den första kulturanalysen påbörjades startade också på allvar min roll som deltagande observatör. Jag hade redan tidigare del- tagit i informationsmöten som hållits inför och i samband med projektstar- ten. Under tiden som datainsamlingen av breven pågick startades nu arbetet i Utvecklingsgruppen och där innehade jag både en observerande och en aktiv roll. Under projekttiden deltog jag även i olika former av möten, både större samlingar där gymnasierektorn informerade personalen, i personal- möten i smågrupper och i några av de föreläsningar som anordnades inom utvecklingsprogrammets ram. Jag vistades också tid efter annan i skolans personalrum, i rektors rum och besökte då och då de olika programlagens lärarrum, och jag kunde därmed ta del av något av allt det som utspelade sig i denna skolas verksamhet. Jag förde som deltagande observatör löpan- de minnesanteckningar, vanligen i slutet av dagen, vid de tillfällen jag vis- tades i Falkgymnasiet. Jag hade dock aldrig anteckningsblock med mig när jag rörde mig i skolans lokaler, då jag uppfattade att det skulle skapa ett större avstånd mellan mig och skolans personal utifrån att jag hade en fors- kande uppgift som kanske kunde uppfattas som ”kontrollerande”. När jag deltog i mötena i Utvecklingsgruppen förde jag emellertid anteckningar medan dessa möten pågick. Det var något vi kommit överens om i gruppen och jag använde också delar av dessa anteckningar som minnesanteckning-

ar som lämnades ut till hela skolans personal. Dessa anteckningar kan ses som om motsvarande anteckningar förts vid intervjuer istället för att an- vända bandspelare. Deltagande observationer pågick således från årsskiftet 2000/2001 t.o.m. slutet av 2004. Fram till och med höstterminen 2003 var jag i Falkgymnasiet i genomsnitt fyra dagar per månad och fungerade då, förutom att jag vistades i skolans lokaler, aktivt som samtalsinspiratör i pe- dagogiska samtal i Utvecklingsgruppen. Under år 2004 var jag i Falkgym- nasiet en till två dagar i månaden, men intog då successivt en alltmer peri- fer roll som medlem i Utvecklingsgruppen, vilken vid denna tidpunkt be- stod av programlagsledarna, som var de som skulle fungera som pedago- giska ”motorer” i skolan efter det att projektet avslutats.

Deltagarna i Utvecklingsgruppen har jag, på ett liknande sätt som Czarniawska-Joerges (1992:16), använt som det som hon kallar ”sages- män”. Dessa var i hennes fall personer som fick i uppdrag att observera sig själva och sedan berätta för henne om händelser de varit med om i organi- sationen. Det blir en form av kompromisslösning utifrån antagandet att en organisation bäst kan förstås om den studeras genom fullständig deltagande observation, en metod som Czarniawska-Joerges (1992) framhåller är både tids- och kostnadskrävande och därför oftast omöjlig att genomföra i prak- tiken. Genom våra möten i Utvecklingsgruppen blev deltagarna i denna en form av ”sagesmän” för mig, dock utan att ha det som en uttalad uppgift. Utifrån den pedagogiska forskningslitteratur som vi läste och i samband med det utvecklingsarbete som bedrevs, berättade de för mig om händelser i sin egen vardagsverksamhet. Genom att de representerade olika program- lag i skolan så fick jag insikt i de olika programmens verksamhet. Också det som lärare i lärarrummet berättade för mig om sitt lärararbete och hän- delser i skolans verksamhet gjorde att flera av de övriga lärarna, och även icke-undervisande personal, också blev en form av ”sagesmän”. Genom dessa berättelser fick jag tillgång till händelser där jag själv inte var närva- rande. Det blir förstås andrahandsuppgifter, men i ett socialkonstruktivis- tiskt perspektiv är det viktiga för en organisation hur dess medlemmar upp- lever sitt arbete och olika situationer, då det är dessa som i en mening är organisationen och vad som försiggår i denna. Det finns i detta perspektiv ingen objektiv verklighet att tillgå. Det är personernas upplevelser som styr/påverkar deras tankar och handlingar. Även de händelser som berättas på detta vis utgör fragment av det liv som utspelas i organisationen, vilka kan ses som pusselbitar i ett metodiskt datainsamlande.