Att presentera ett tolkat material

En författare som påbörjar en roman kan i bakhuvudet ha en huvudinriktning som han söker utveckla under arbetets gång. Även en intervjuundersökning kan betraktas som en historia som forskaren vill berätta, där historiens huvudpunkter hålls i minnet redan från början (Kvale, 1997:182).

Under lång tid brottades jag med frågan om hur allt det material som jag hade samlat in under flera år skulle kunna användas i relation till den ur- sprungliga uppgiften att studera effekterna av det genomförda skolutveck- lingsprojektet. När jag så småningom kom att sätta projektets processer istället för dess effekter i centrum för vad avhandlingen skulle handla om växte också nya tankar fram om att projektets händelseförlopp skulle kunna berättas som en historia.36 _{Anledningen till detta var att jag redan tidigare}

3

366 _{Kvale (1997) pekar på att genom att använda berättelseformen för att presentera} ett resultat utnyttjas narrativa strukturer och funktioner för att återberätta i publik form vad som berättats i intervjuer. Han anför vidare att ett narrativt förhållnings-

upplevt att många uttalanden både i brev och intervjuer var berättade med en intensitet som jag uppfattade ”lyste igenom” även när orden var skrivna och inte talade. Brevinnehållet var, som nämnts, torftigare än intervjuutsa- gorna, men ändå fanns många livfulla beskrivningar i breven. När väl idén om att låta avhandlingens resultatdel ha en mer berättande form om vad det var för processer som skolutvecklingsprojektet initierade, startade ett arbe- te som liknar det som Kvale (1997) beskriver ovan vad gäller romanförfat- tare. Jag hade en idé i bakhuvudet, som inte var helt klar, men där det fanns en utvecklingspotential till en historia om hur skolutvecklingsprojektet i Falkgymnasiet skulle kunna förstås. Materialet var detsamma som legat till grund för de tidigare försöken att skriva om skolutvecklingsarbetet, kom- pletterat med uppföljande intervjuer. Därtill fanns en hel del beskrivningar i breven från den första kulturanalysen, bl.a. om skolans historia, som inte använts, men också citat som valts bort utifrån den kategoriseringsgrund som kulturanalysmodellen tillhandahöll. Jag började bygga min historia.

Både när det gäller romaner och berättelser utifrån forskning ”kan ge- stalterna anta ett eget liv under skrivandet, utvecklas enligt helt andra linjer än de av författaren avsedda och följa en egen strukturell logik” (Kvale, 1997:182). Det var något av den upplevelse jag hade när jag arbetade med texten. Den historia jag berättar växte fram i ett växelspel mellan utskrif- terna av de uppföljande intervjuerna, omläsning av bearbetat material, ny- läsning av tidigare obearbetat material och idéer om rubriker som tändes under denna process. Till slut hade jag ett skelett till en historia som inled- ningsvis huvudsakligen bestod av rubriker och citat, kompletterad med några analysfragment här och var. Vid ett antal genomläsningar av detta skelett växte min historia om skolutvecklingsprojektet i Falkgymnasiet fram, i form av en hermeneutisk process mellan mig och texten. Att histo- rien kunde skrivas på det sättet bottnar i min långvariga relation med Falk- gymnasiet. Min forskarroll var inte officiellt etnologens, men mitt arbets- sätt liknade i flera avseenden hur dessa arbetar. Ehn & Klein (1994) be- skriver hur vetenskapliga texter kommer till i ett etnologiskt perspektiv.

För etnologens del skrivs det redan första dagen av fältarbetet, inte bara i anteckningsboken utan även i medvetandet. Intryck- en ”textualiseras” i upplevelseögonblicket. Observatören gör ”mentala anteckningar” på osynligt papper. Man talar med sig

förhållningssätt också tillåter forskaren att föregripa den publika historia som skall berättas. Detta hindrar forskaren från att ”gå förlorad i en djungel av utskrifter” (Kvale, 1997:168). Utifrån att ha studerat ett flerårigt projekt ser jag det narrativa förhållningssättet som en möjlighet att undvika att drunkna i mängden material, i mängden intryck och därmed i mängden sorteringsmöjligheter. Jag tänker inte yt- terligare fördjupa mig i en diskussion om den narrativa forskningstraditionen. Jag har inte genomfört min studie inom denna tradition, men ändå valt att presentera resultatet utifrån ett narrativt förhållningssätt då jag successivt kom att uppfatta det som ett möjligt, och lämpligt, sätt att hantera det material jag hade.

själv som om man skrev, ”läser” vad man tänkt, ändrar och stryker ut. Att pröva formuleringar i huvudet är ett sätt att för- bereda sig för själva nedskrivandet, samtidigt som det är en del av forskarens distans till den verklighet som både ska fångas och omskapas i texten (Ehn & Klein, 1994:39).

När jag läste denna beskrivning av etnologernas tillvägagångssätt blev det tydligt att det var så jag omedvetet hade gått tillväga. Det var därför jag nu, flera år efter projektstarten, hade en huvudriktning till en berättelse i mitt huvud.

När det sedan gäller hur vetenskapliga texter skapas talar Czarniawska- Joerges (1992) om tre olika röster som framträder när en studerad verk- samhet skall presenteras i en analyserad och tolkad version. Den ena rösten benämner hon ”intersubjektiv” och avser då när författaren försöker återge vad andra forskare har sagt och som återfinns i publicerade dokument. Den andra rösten kallar hon för ”andras subjektiva” röst och denna röst framträ- der när informanterna i den egna studien citeras. Den tredje rösten är fors- karens egna subjektiva röst. I den framkommer forskarens egna fundering- ar, tankar och värderingar i relation till det som studeras. I det här fallet kommer min röst fram bl.a. i form av mina beskrivningar och tolkningar som jag gör med utgångspunkt i min förförståelse, i den information jag fått genom de brev som personalen skrivit, de intervjuer som genomförts och utifrån rollen som deltagande observatör. Forskarens egen röst är dock problematisk såtillvida att det inte i alla forskarkretsar är helt accepterat att forskaren får uttrycka egna tankar men, skriver Czarniawska-Joerges (1992:23):

I själva verket är inte den tredje rösten så egendomlig. Den finns med i alla vetenskapliga rapporter, ofta gömd mellan två citat från stora auktoriteter inom området. Det anses nämligen inte vara legitimt att säga vad man själv tänker utan att ”bevisa det” genom att citera någon annan.

Forskarens egen röst är i de fall deltagande observation använts således även påverkad av egna upplevelser av den studerade verksamheten, inte enbart av intervjupersoners utsagor. Vilken inverkan kan detta tänkas ha på det resultat som presenteras? I ett socialkonstruktivistiskt perspektiv är en väsentlig utgångspunkt att det är människors upplevelser av det som händer som är av betydelse för hur de kommer att agera (Thomas & Swaine Tho- mas, 1928). Genom att delta i en verksamhet som observatör under en längre period kan forskaren komplettera brev- och intervjuutsagor med att också se hur aktörerna agerar. Det får antas bidra till en ökad förståelse av den verksamhet/det fall som studeras. Utifrån Kvales (1997) diskussion om att rädslan för att forskaren skall ställa ledande frågor härrör ur en tro på att en sanning finns att vaska fram i en intervju, vill jag påstå att rädslan för

”den tredje rösten”, forskarens röst, härstammar från samma tankegångar. Den deltagande observationen som metod vore emellertid meningslös om inte också forskarens röst fick ett utrymme när resultatet skall presenteras. Genom att jag både har varit en deltagande observatör och är den som skri- ver forskningsrapporten ingår min deltagande observatörsroll i den berät- telse jag har skapat. Det är min forskarröst som skapar och presenterar be- rättelsen och därmed ställer jag mig i tolkningsprocessen på en nivå ovan- för min roll som skolutvecklare. I berättelsen ingår därmed min roll i skolutvecklingsprojektet i den beskrivning, tolkning och analys jag gör inom ramen för forskningsprojektet. I berättelsen om projektet uttalar jag mig aldrig i rollen som skolutvecklare utan det är hela tiden min forskarröst som talar, även när jag talar om mig själv. Med Molander kan ovanstående tankegångar uttryckas som att:

Vetenskapliga resultat är mänskliga produkter, det är enskilda människor som studerar kyrkböcker eller arbetar i laboratorier, enskilda människor som funderar och till slut skriver rapporter (Molander, 1993:28).

Den färdiga texten är således en konstruktion som utvecklas ur en process där forskaren valt ut olika aspekter av verkligheten vilka först behandlats som data för att sedan återskapas i analytisk form. Det resultat som presen- teras är ett möjligt sätt att beskriva det sociala fenomen som studerats (Mu- linari, 1997).