I de stora dialektsyntaktiska projekten i Europa (som till exempel asis, sand och ScanDiaSyn) har man utvecklat sofistikerade metoder för dataelicitering (se Cornips & Poletto 2005, Heycock et al 2010; se också Auer & Schmidt 2010:kap. V). Både muntliga och skriftliga metoder har använts. I båda fal- len är ackommodering, det vill säga att informanten medvetet eller omedvetet anpassar sitt eget språk efter det språk som används i undersökningen, ett viktigt problem som måste hanteras.
När det gäller skriftlig elicitering, alltså i regel enkätundersökningar, kan bruket av standardspråk påverka informanternas bedömningar så att de inte redovisar den egna språkvarietetens ordföljdsmöjligheter, utan snarare standard- språkets. Ett mer dialektalt orienterat skriftspråk kan å andra sidan vara svårt att förstå för informanterna. I mina egna enkätundersökningar i Älvdalen har jag använt skriftlig älvdalska, men eftersom många älvdalingar inte är bekanta med denna typ av skrift så har det i flera fall blivit nödvändigt att läsa testme- ningarna högt. Men om man gör det uppstår risken att informanten påverkas av och bedömer uttalet och graden av forskarens älvdalska språkbehärskning i stället för testmeningens grammatiska status.2 Ett sätt att undvika dessa pro-
blem är att låta informanter intervjua varandra, vilket är en av de metoder som har använts i sand-projektet (Cornips & Poletto 2005:951). Inom ScanDia- Syn (i delprojektet Nordisk dialektkorpus) har vi under 2009–2011 intervjuat
henrik rosenkvist
ungefär 200 informanter (män/kvinnor och unga/gamla) på omkring 50 orter i Sverige och Finland, och liknande undersökningar har tidigare gjorts i övriga Norden (totalt har 892 informanter intervjuats, i skrivande stund). Metoden som användes var att vi spelade in dialekttalare från olika områden som fick läsa 177 testmeningar, och sedan har informanterna fått lyssna till inspelning- arna och bedömt testmeningarna. Ibland, när dialekten tydligt avviker från standardspråket, har inspelningen också utgjort en faktisk översättning från standardspråket till den lokala språkvarieteten. På så sätt har vi försökt undvika standardsvensk ackommodering.
Ett annat problem med enkätundersökningar är att bestämma hur informan- terna ska bedöma testmeningarna. Vissa meningar är entydigt grammatiska (1a) eller ogrammatiska (1b), men många meningar tycks vara halv-grammatiska (1c), i den meningen att talare kan ha olika uppfattningar och/eller att individuella talare kan vara osäkra. (En asterisk markerar att meningen är ogrammatisk.)
1. a. Många människor äter gröt på morgonen. b. *Morgonen många människor äter gröt på. c. ?Fram ställde hon grötfatet.
Att bedöma testmeningar på en binär skala är alltså otillfredsställande (se Bader & Häussler 2010), och därför har en femgradig skala använts inom ScanDiaSyn (men också andra skalor har testats). Dessutom har punkterna i grammatikali- tetsbedömningen definierats noga, så att informanterna ska känna till vad varje bedömning innebär. Till exempel motsvarar betyget 5 ”meningen överenstäm- mer helt med gängse språkbruk – så brukar man säga här i trakten” medan 1 innebär ”meningen överensstämmer inte alls med gängse språkbruk – så säger man aldrig här i trakten”. Vi har alltså undvikit sociolingvistiskt färgade omdö- men (som rätt/fel eller bra/dåligt) för att i görligaste mån få informanterna att bedöma det faktiska språkbruket på varje ort.
Trots noggranna metodologiska överväganden händer det att vissa infor- manter ger osammanhängande eller missvisande svar. Därför är det viktigt att nedteckna intryck från testsituationen som kan indikera att informanten inte till fullo har förstått sin uppgift, så att man i efterhand kan utesluta uppenbart vilseledande svar. Man bör också inkludera kalibreringsmeningar i enkätstu- dier, alltså testmeningar vars grammatikalitetsvärde är känt på förhand. Om en informant till exempel meddelar att en mening som På våren får björkarna nya blad är ogrammatisk, så kan man sluta sig till att denna informant nog inte är
forskning i svensk dialektsyntax
bedöma grammatikalitet kan man också använda meningar som ur ett semantiskt perspektiv är acceptabla, men ur syntaktisk synpunkt är omöjliga, och vice versa.
2. a. *Morgonen många människor äter gröt på. b. Påvens änka tvättar sin skugga med klister.
Meningen 2a är begriplig och semantiskt neutral, men syntaktiskt sett inkor- rekt, medan 2b är syntaktiskt korrekt men tämligen obegriplig innehållsmässigt sett. Om en viss informant ger ett lågt betyg till 2a och ett högt till 2b så kan man vara relativt säker på att i alla fall den informanten har förstått hur man ska bedöma testmeningarna.
Att metoden som används är väl genomtänkt är särskilt viktigt när man gör stora undersökningar med många inblandade informanter, som man kanske bara träffar en enda gång. Då är det också av största vikt att man samlar in bakgrundsdata om informanterna (kön, ålder, utbildning, eventuell geografisk mobilitet et cetera.) så att man i efterhand kan undersöka om ett visst språkdrag kanske beror på språksociologiska faktorer och inte på geografiska.
Henry (2005) argumenterar för att den effektivaste och avgjort mest tillförlitliga metoden är att dialektsyntaktikern arbetar med en relativt liten informantgrupp under lång tid. Då lär forskaren och informanterna känna varandra bra, och det blir dessutom möjligt att låta samma individ bedöma samma konstruktion flera gånger och ur flera olika perspektiv. Det tillvägagångssättet tillåter alltså att forskaren gradvis ringar in det syntaktiska fenomenet, så att det framträder med allt större skärpa. I min egen forskning om älvdalska har jag haft förmånen att få hjälp av älvdalingar i Skåne, som under några års tid kommit till Lund för att tala med oss forskare vid två eller tre tillfällen varje termin. På så sätt har vi kunnat formulera och testa allt mer specifika hypoteser om till exempel den älvdalska subjektsutelämningens syntaktiska egenskaper (se nedan). De omfat- tande dialektsyntaktiska kartläggningar som gjorts inom ScanDiaSyn bör således främst ses som inledande studier av den skandinaviska dialektsyntaxen. Om en forskare vill gå vidare med att studera till exempel negationsdubblering i nyländ- ska blir det nödvändigt med djupare studier under längre tid – det krävs många testmeningar, många undersökningsomgångar och i synnerhet hjälpsamma och kompetenta informanter för att man så småningom ska kunna nå fram till en klar bild av det språkdrag man vill studera. Men på köpet lär man upptäcka flera andra intressanta drag som behöver utforskas vidare.
henrik rosenkvist
I det följande ger jag exempel på tre olika dialektsyntaktiska frågor som jag själv har ägnat mig åt under de senaste åren. Dessa frågor anknyter dock inte till de stora forskningsfrågorna inom ScanDiaSyn och norms (vilka främst rör samskandinaviska fenomen som varierande bisatsordföljd och objektsskifte). Det är enbart i älvdalska (och i det närliggande Våmhusmålet) som vi finner subjektsutelämning av den typ som diskuteras först. På motsvarande sätt före- kommer hjälpverbet bö, som jag sedan behandlar, enbart i norra Sverige, och partikeln e, vilken utgör mitt tredje exempel, tycks bara finnas på spridda ställen i Sverige: Hälsingland, Uppland och Gotland.