Wadenstiernas text ter sig alltså som ett allmänpolitiskt inlägg där han framför allt tar avstånd ifrån politiska hållningar i tidens debatt han inte instämmer i. Enkelt uttryckt fastslår han vad alla måste hålla med om eftersom det är det enda förnuftiga och rätta. Han avslöjar inte i klartext vilket parti han ansluter sig till, tvärtom gör han det till en kurragömmalek i sin skrift på ett ganska tidstypiskt lekfullt sätt. Men han kritiserar ämnen i samtiden som mössorna ansågs vara ansvariga för, så den lekfulla opartiskheten kan nog snarare betraktas som ett slags manér som hörde tiden och debatten till.
Hur typisk är då Bref Ifrån en Opartisk svensk för tidens pamflettdebatt? På flera sätt kan man se pamfletten som en god illustration av tidens debattstrategier. Till skillnad från många andra angripande pamfletter i brevform var den dock inte ironisk och riktade sig inte till någon särskild tänkt mottagare. Om den argumenterat mer ironiskt och pekat ut motståndare tydligare hade den också sannolikt fått fler svar. Några svarsskrifter till Wadenstiernas text känner vi inte till. Den hade förmodligen också fått fler svar om den hållit sig till ett ämne och varit mer utförligt resonerande. Istället blir skriften något motsägelsefull: den pläderar för kallsinnighet och förnuft, men utvecklar varken sitt eget resonemang
anna wallberg gustafsson
eller motbevisar andras, utan vilar tryggt i sina preskriptiva grundsatser om hur världen bör vara beskaffad. Viktigt att komma ihåg är att många av tidens pam- fletter som var utformade som förslag och inte angrep andra var utförliga och resonerande. Dessa illustrerade tidens förnuftstro på ett mer rättvisande sätt. I denna pamflett är det tydligt att förnuft och kallsinnighet värderas högt, men att det förnuftiga handlar om att läsaren godtar hans preskriptiva värderande grundsatser snarare än övertygas av rationell argumentation. Men så är skriften heller inget förslag – utan ett svepande angrepp på icke namngivna politiska motståndare.
Precis som en knapp femtedel av tidens skrifter tematiserar Wadenstierna debatten i sig självt. Man hade bara haft tryckfrihet i några år och skribenterna var vaksamma över hur debatten utvecklade sig. De stundtals hätska partistri- digheterna i skrift blev föremål för en metadiskussion om partiagg, vilket ju också Wadenstiernas text är ett exempel på. Många av skribenterna invände mot partiandan och talade nedlåtande om partisaner, det vill säga partianhängare. Tydligast kommer motståndet till uttryck i texten Bref Från en Adelig Fru på Landet, til Lika godt Hwilken; samt dennes Swar:
Jag kan icke begripa, at någon förnuftig människja föriäfwar sig til et wist Parti, utan han antingen är egennyttig, och wäntar från någon äfwen egennyttig Parti-hufwudman sin lycka; eller ock är han så okunnig och slögtänkande, at han tarfwar tänka genom förmyndare och fullmägtig; eller änteligen så genom lat och wällustig, at han icke ids grunda igenom en förestäld sak, utan swarar sorglöst, ja, til den som skriker högast. (Kullin 1769)
I citatet är det inte bara motsättningar mellan partier som kritiseras, utan par- tier över huvud taget. Men oftast är det själva striderna som uppmärksammas i debatten, och framför allt är det effekterna av dem som diskuteras:
[…] om wår förskräckeliga Parti-anda icke på något sätt blifwer någorlunda dämpad, hwad blifwer det af oss olyckeliga Swea barn? Eller kan den på annat sätt heidas i sitt raseri än igenom denna grundsatsens antagande och wärkstäl- lighet? Guds ord säger oss uttryckligen at et Rike, som söndrar sig emot sig sielft kan icke blifwa ståndande, utan hus faller på hus. (Et angelägit Bref 1769) Partimotsättningarna kan alltså leda till att samhället raseras, att ”hus faller på hus”. Striderna sågs som potentiellt samhällsomstörtande, och det har natur-
en opartisk svensk tar parti
att göra. Smädandet var ju uttryckligen förbjudet i tryckfrihetsförordningen, men bara om det var explicit kunde det alltså fällas i tryckfrihetsrättegångar. Ändå uppfattades smädande i många fler skrifter än de som faktiskt fälldes: de implicita strategier för smädande som förekom väckte starka känslor. Många av skribenterna betonar sin plikt att reagera: ”en Patriot kan icke stillatigande åskåda Majestätets hädande, Menighetens förfördelande, Hederliga Medbor- gares försmädande” (En Swensk Patriots Bref 1769). Men samtidigt finns det skribenter som tonar ner effekterna och menar att de smädande skrifterna får det förakt som de är värda, såsom Schönberg, som menar att ”smädelsen genom sin grofhet icke sårar, och berömmet altid förlorar sin wärkan” (Schönberg 1769). I skildringar av den här tidens politiska debatt tar man ofta upp smädandet och underlåter lite orättvist att nämna de mer idealistiska tankarna om den konstruktiva debattens potential. För lika vanligt som att kommentera smädan- det i tidens metadebatt är det att tala om det som är idealet: opartiskhet, lugn och sanning. Att en lugn, opartisk och saklig diskussion kunde gagna riket var många överens om. I Carl Brunkmans skrift Plan Til et nyttigt Pennekrig emot Parti-Andans och Corruptionens Trouppe, som redan tidigare har nämnts ses det idealiska pennkrigandet också som ett sätt att förkorta riksdagarna:
Men som likwäl inga betydande saker utan twist kunna afgjöras, så wille jag råda mina kära Landsmän, som fådt den oskattbara Skrif- och Tryckfriheten, at, til förkortande af Riksdags arbetet och til besparing af Rikets omkåstnad, såsom ock, til winnande af större ljus och wisshet, med all sagtmodighet ige- nom Trycket, ordwäxla om de betydeligaste och benigaste saker, och söka at utreda och afgjöra dem så, at Riksens Höglofl. Ständer, wid och under sin instundande Sammankomst, må, utan särdeles tids utdrägt, kunna lägga wid dem sidsta handen, och låta det winna laga kraft, som finnes wara det bästa. Skribenterna ses här som ett slags privata utredare (jämför Svensson 1997, s. 72). Skrifterna sågs som en väg till sanning, genom dem kunde man nå san- ningar ”som man annars aldrig kunnat drömma om” (Brunkman 1769). Upp- lysandet sågs som en skyldighet, men måste alltså ske med lugn och saklighet. Arghet och bitterhet sågs som ett hinder för opartiskhet och sanning. Anders Schönberg säger att ”[i]ngen skulle högre önska, än jag det gör, at all bitterhet måtte wara så wäl banlyst ur Medborgares hjärtan, som ock ur deras skrifter” (Schönberg 1769).
Så när Wadenstierna i sin skrift argumenterar utifrån det han kallar axiom eller grundsanningar, när han använder sig av suntförnuftsauktoritet och
anna wallberg gustafsson
värderingar av vad som är mest förnuftigt, när han vädjar till opartiskhet och kallsinnigt övervägande och samtidigt använder sig av implicita angrepp mot andra politiska hållningar (företrädesvis mösspartiets) – då blir hans skrift en utmärkt illustration av tidens mångfacetterade politiska debatt. I en ung politisk debattkultur som ännu inte fått någon stabil form eller någon säker grund att stå på är han verkligen ”stadd imellan 2:ne Partie-eldar, rädd, at bränna sig wid någondera”.
Noter
1 Decharger betyder här ungefär ”skriftlig ansvarsbefrielse”.
2 Detta syftar troligen på år 1745, ett par år efter kriget mot Ryssland. År 1745 var ett år med många partistrider. Vid riksdagen 1746 vann hattarna en stor seger över mössorna.
Material
[Brunkman, Carl]. 1769. Plan till ett nyttigt pennekrig emot parti-andans och corruptionens trouppe. Uppsala: Johan Edman.
En Swensk Patriots Bref Til Författaren af Uplysningen för Swenska Folket, Om Anledningen, orsaken och afsigterna med Urtima Riksdagen 1769. 1769. Stockholm: Lars Salvius. Et angelägit Bref Til Herr Uplyst om 1769 års Riksdags-Manna-wal i Swerige Af Simplex Chris-
tianus. 1769. Stockholm: Lorens Ludvig Grefing.
[Kullin, Lars Julius?]. 1769. Bref Från en Adelig Fru på landet, til Lika godt Hwilken; samt dennes Swar. Göteborg: Erik Stakberg.
[Schönberg, Anders]. 1769. En Landtmans Betraktelser Wid En ny Skrift, kallad: Triumviratet på Momi Parnass, Tecknade efter Originalet. Stockholm: Peter Hesselberg.
Utdragprot. 1769 = Utdrag af Stockholms Norre Förstads Östra Kämners-Rätts Protocoll, hållit den 5:e September 1769. 1769. Stockholm: Wennberg & Nordström.
[Wadenstierna, Carl Erik]. 1769. Bref Ifrån En Opartisk Swensk. Stockholm: Lars Salvius.
Litteratur
Burius, Anders. 1984. Ömhet om friheten: Studier i frihetstidens censurpolitik. Diss. Uppsala: Univ. Chilton, Paul A. 2004. Analyzing political discourses: Theory and practice. London: Routledge. Chilton, Paul & Schäffner, Christina. 1997. Discourse and Politics. I: van Dijk, T. A. (ed.):
Discourse as social interaction: Discourse studies 2: A multidisciplinary introduction. London/ Thousand Oaks/ New Delhi: Sage, 206–230.
Claridge, Claudia. 2000. Pamphlets and early newspapers: Political interaction vs. news report- ing. I: Ungerer, F. (ed.): English media texts past and present: Language and textual structure. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins, 25–43.
Fryxell, Anders 1904. Berättelser ur svenska historien 41. Stockholm: Norstedt (orig. utg. 1872). Gustafsson, Anna. 1998. Politiska pamfletter i det fria ordets slyngelålder: En textanalys av fem
en opartisk svensk tar parti
Gustafsson, Anna. 2009. Pamfletter! En diskursiv praktik och dess strategier i tidig svensk politisk offentlighet. Diss.
Leeuwen, Theo van & Wodak, Ruth. 1999. Legitimizing immigration control: A discourse- historical analysis. Discourse Studies 1, 83–118.
Leeuwen, Theo van. 2007. Legitimation in discourse and communication, Discourse & Com- munication 1, 91–112.
Svensson, Jan. 1997. Fattigvårdens texter: En studie av den socialpolitiska diskursen i Sverige under 1700- och 1800-talet. (Svensk sakprosa nr 9.) Lund: Institutionen för nordiska språk. Vegesack, Thomas von. 1995. Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755–1830. Stock-