Från den sista förhistoriska perioden före medeltiden har bevarats flera tusen bildframställningar som visar människofigurer. Ibland kan människofigurerna stå för sig själva, men de flesta finns på olika bruksföremål såsom spännen, hängsmycken, mynt eller till och med stenmonument. Vi har endast ett fåtal bilder på organiskt material som trä eller textilier, eftersom dessa förmultnar snabbt och således inte har bevarats, men troligen fanns det under vendel- och vikingatiden1 en stor mängd bilder tillverkade i organiskt material.
Bilderna från dessa århundraden innan kristendomen infördes anses allmänt vara bland de främsta källorna till religionshistorien. Man tolkar nämligen fram- ställningarna vanligtvis som gudabilder, eller åtminstone tror man att de haft vissa kopplingar till förkristen mytologi och kosmologi. I ett sådant perspektiv är den innehållsmässiga tolkningen – den så kallade ikonografiska tolkningen – helt central: vi måste veta vem bilden visar för att kunna dra slutsatser om religion och kult.
Att det dock inte alltid är lätt med den ikonografiska tolkningen framgår av det kända exemplet med den lilla figurinen från Rällinge (fig. 1). Den har ömsom tolkats som fruktbarhetsguden Frej på grund av fallosen,2 ömsom som guden
Tor som blåser i sitt skägg för att framkalla gynnsamma vindar för vikingarnas sjöfärder.3 Därtill är Rällingefigurinen bara sju centimeter lång, och arkeologer
har funnit liknande små figurer, som var avsedda som spelpjäser, som ”kungen” i vikingaspelet Hnefatafl.4 Vilken tolkning passar nu Rällingefigurinen bäst?
Eller kan den ha varit både gudafigur och spelpjäs?5 Det är svårt att avgöra.
I det här bidraget, som är en sammanfattning av centrala delar av min dok- torsavhandling,6 vill jag flytta fokuset bort från den ikonografiska tolkningen
och istället utforska hur bilderna användes under tiden fram till tusenårsskiftet, precis innan kristendomen slog rot. Som arkeolog är jag intresserad av de mate-
michaela helmbrecht riella aspekterna, det vill säga hur bilderna använ- des i praktiken. Vilka föremål finns bilderna på? Vilka funktioner hade de? Finns det en kronologisk utveckling i användningen av bilder från andra hälften av 500-talet till tiden omkring 1000 e.Kr.?
När det gäller bildframställningar från vendel- och vikingatiden så har man i forskningen oftast fokuserat på enskilda föremål av högt konstnärligt eller ikonografiskt värde. I min undersökning är jag istället mer intresserad av hur bilder användes i allmänhet. Med andra ord: det är snarare det bak- omliggande regelverket än specifika (undantags-) fall som jag kartlägger. Detta sätt att närma mig bilderna är inspirerat av semiotiken – ett veten- skapligt teori- och metodramverk som kartlägger tecknens betydelse och användning, och allmänna kommunikationsregler.
Ursprungligen var semiotiken en teori för ana- lyser av språk och grammatik. Efterhand har man dock insett att kommunikation människor emel- lan inte bara sker genom språk. Därför har olika
grenar av semiotik utvecklats, bland annat bildsemiotiken. Därifrån har jag hämtat skiljandet mellan bildernas primära och sekundära ikonicitet vad gäller bildernas innebörd.7 Primär ikonicitet avser huvudsakligen en kontextoberoende
läsning av bilden, till exempel ”en korsfäst man”, medan sekundär ikonicitet avser innebörden av en bild i ett visst sammanhang, och en benämning eller identifikation (till exempel ”Jesus Kristus”).
Det är förhållandevis lätt att beskriva de vendel- och vikingatida bildernas primära ikonicitet, till exempel ”kvinna med dryckeshorn” eller ”man i kamp”. Men det är omöjligt att fastställa de flesta bildernas sekundära ikonicitet med någorlunda säkerhet. Oftast finns det flera tolkningsmöjligheter. Orsaken till detta är att vi inte har några skriftliga källor från Norden som skrevs ned under vendel- och vikingatiden, utan alla skriftliga berättelser kom till antingen i andra områden som redan var kristna, eller mycket senare under medeltiden. Under århundraden fram till omkring 1000 e.Kr. traderades kunskap huvudsakligen genom muntliga berättelser.
Fig. 1. Figur från Rällinge: Tor, Frej eller en spelbricka? (Foto: M. Helmbrecht.)
om människobilder och bildernas bruk under vendel- och vikingatid
Om bilduppfattningar i muntliga kulturer
I muntliga kulturer är bilder den enda möjligheten att lagra information utan- för och oberoende av minnet.8 Bilder kan bevara centrala delar av berättelser
under en lång tid. Men en bild är inte ett neutralt lagringsmedium som talar bokstavligen till betraktaren, utan den utgör grunden för en ny tolkning: en bild måste läsas och översättas till ord. Därmed utvecklas automatiskt en ny version av den gamla berättelsen, beroende på den specifika situationen. Den nya versionen kan avvika från tidigare tolkningar. Det finns ju inte en kodifie- rad – den ordagranna översättningen är nedskriven, allmänt gällande – sanning, utan vad som accepteras som sanning är beroende på situationen.9
I kulturer som baseras på muntlig tradition är ord inte bara beteckningar för föremål eller företeelser, utan de har en egen kraft i det att de uttalas. Ord är händelser, och kan påverka realiteten eller till och med verkställa någonting.10
Än i dag vore till exempel en vigsel eller ett dop inte fullbordade utan att präs- ten uttalade de passande vigsel- eller doporden. Denna tankegång om ordens performativa kraft kan möjligtvis även överföras till bilder i muntliga kultu- rer. Kanske hade man helt andra uppfattningar om bilder under vendel- och vikingatiden än vad vi har idag?
I kulturer som bygger på muntlig tradition, tillskrivs bilder ofta en viss inne- boende kraft.11 Vi vet att i många antika kulturer i medelhavsområdet kunde
bilder ha en relation av samverkan eller partiell identitet med det som repre- senterades.12 Ett exempel på detta är föreställningen att gudarna kunde ta sin
boning i själva avbildningen.13 Bildframställningen är alltså både en avbildning
och själva guden. Det gör bilden oerhört kraftfull och även farlig.
Kultbilder användes hos många kulturer under antiken. Föreställningarna kring gudabilderna och de tillhörande ritualerna har bevarats i ett stort antal olika texter.14 I Egypten kunde bilder till och med helt ersätta vissa ritualer, som hade
avgörande kosmologisk betydelse. Bilden garanterade att ritualen var perfekt (i ordets dubbla mening: genomfört och felfri) och fortsatte att verka i evighet.15
I många kulturer – i vissa sammanhang även i västvärldens post-upplysta kul- turer – går det att manipulera någon eller någonting genom att manipulera dess avbild. Man tänker då att bilden och det avbildade har en relation av ömsesidig påverkan eller till och med partiell identitet. Oftast kallas sådana manipulationer bildmagi. I en världsbild där det representerande (det vill säga bilden) och det representerade kan bilda en relation av ömsesidig påverkan, kan magi uppfattas som en kommunikativ handling mellan människor och universum. Här når vi även gränserna till en semiotisk metod. Om det finns en permanent ömsesidig verkan mellan tolkaren, bilden och det avbildade, betyder det att det inte går
michaela helmbrecht
att skilja skarpt mellan bilden och det som representeras, och en bild kan inte längre hanteras som tecken på något annat.