argumenterar mot partistridigheter och pläderar för sunt förnuft och objektiv kyla. Skriften trycktes av Lars Salvius år 1769 och är enligt uppgift skriven av Carl Erik Wadenstierna. Vid riksdagen 1765–1766 var denne protokollsekrete-
en opartisk svensk tar parti
utskottet. Han hade också såsom hattpolitiker varit aktiv i debatten om över- flödet (1767) under eget namn (Vegesack 1995, s. 43).
Bref Ifrån en Opartisk Swensk publicerades anonymt. Under denna period publicerades så gott som alla politiska texter anonymt, vilket kan tolkas dels som en kvarleva från en tid med censur, dels som en garant för skribenternas säker- het – tryckfriheten var trots allt inte helt fri. Om skriften blev åtalad behövde boktryckaren lämna ut namnet på författaren (se Gustafsson 2009, s. 27ff; jämför också Burius 1984, s. 80). Det fanns röster som menade att anonymiteten till och med främjade en saklig debatt, såsom Carl Brunkman, som i sin Plan Til et nyttigt Pennekrig försvarade den anonyma debatten för att man genom denna kan ”strida och disputera med all den fördel, som pennan har öfwer tungan, utan at Antagonisterna känna hwaran, eller få tilfälle at blanda personelt hat i sina tänkesäts uptäckande” (Brunkman 1769). Anonymiteten skulle alltså göra det möjligt att vara objektiv och sakorienterad, tänkte man sig.
Wadenstiernas skrift kom ut i samband med riksdagen 1769 som är det enskilda år med störst antal pamfletter under hela 1700-talet (se Gustafsson 1998, s. 20). En förklaring till detta är sannolikt att den tid som föregick riks- dagen 1769 var en dramatisk tid på flera sätt. Året före hade hattarna försökt tvinga mössregeringen att inkalla riksdagen. Den ymniga kritiken i skrift mot mössregeringen fick enligt Anders Fryxell dessa att utmäta straff för lastbart klander av riksdagens åtgärder (Fryxell 1872, s. 236f). Wadenstierna var, också enligt Fryxell, en av de hattförfattare som lejdes av hattarna för att med hjälp av sina skrifter försöka påskynda inkallandet av riksdagen (Fryxell, 1872, s. 234). Med tanke på detta är valet av rubrik för pamfletten som här diskuteras möjligen något överraskande. Men det visar sig vara en av poängerna i skriften att författaren inte explicit uttalar sina sympatier, utan istället för ett resonemang med hjälp av det han kallar grundsanningar, med stor tilltro till att sunt förnuft leder läsaren till de rätta åsikterna. Så avslutar författaren också sin skrift med orden: ”Min Wän! sådane blifwa, i kårthet sagt, Resultaten af mina tankar, sedan jag med kallsinnighet dessa ganska wigtiga ämnen hos mig sjelf har öfwerlagt. Döm nu sjelf, om jag är Hatt eller Mössa.”
Skriften kan utan överdrift beskrivas som ett angrepp på flera av tidens politiska aktörer och skribenter. Den är utformad som ett brev och har hälsningsfras och direkt tilltal, men ingen avskedsfras eller datering. Att skriva politiska pamflet- ter i brevform var helt vedertaget vid denna tid: så många som en tredjedel av pamfletterna år 1769 var skrivna i mer eller mindre utförd brevform. Detta kan dels kopplas till brevets historia som ett tillgängligt format för politiska pamflet- ter (se Gustafsson 2009, s. 78f; jämför även Claridge 2000), men det kan också
anna wallberg gustafsson
kopplas till den interaktiva karaktären i tidens debatt. Man läste och svarade på varandras texter. Ungefär hälften av pamfletterna som kom ut 1769 är svar på någon annans skrift, och en majoritet av svarsskrifterna skrevs i brevform. På detta sätt uppstod kedjor av skrifter rörande en viss fråga. Wadenstiernas skrift är dock inte svar på någon specifik skrift, utan tycks rikta sig till alla deltagare i den politiska debatten.
Pamfletterna som skrevs i brevform har ofta en lekfull, fiktiv och ironisk karaktär. Här skiljer sig dock Wadenstiernas text något – ironisk är den nämligen inte, vilket vi strax ska se. Men ett inslag av kurragömma finns det ändå, med det lite lekfullt formulerade ”Döm nu sjelf, om jag är Hatt eller Mössa”. De flesta brevpamfletterna innehåller ett tilltal till en person, en fiktiv eller verklig mottagare, oftast en annan författare i debatten. Antingen gick man in i ett slags rollspel, och svarade den fiktive avsändaren av en annan skrift, eller så riktade man sig explicit till författaren av en annan skrift. Inte heller här är Wadenstiernas skrift helt typisk: här finns ett tilltal till ett ”du”, men detta du är snarast ett slags schablonmottagare.
”Min K[äre] Wän! Du kallar mig kallsinnig. Jag blyges ej för det namnet, när det tages i rätt bemärkelse”. Så inleder Wadenstierna – ganska personligt och fångande. I inledningen förklarar han sedan vilken sorts kallsinnighet som är syndig och dålig och vilken som är god: den kallsinnighet han förespråkar är den att ”med ett kallt, det är ouprört eller oöveriladt sinne, tänka på de saker, som förekomma”. Att hålla huvudet kallt, förnuftet opåverkat och att inte lyssna till rykten, det är alltså vad den goda kallsinnigheten innebär. Waden- stierna förklarar sin ödmjukhet och vördnad för Kungen, rådet och ständerna, och konstaterar att det nu varit så mycket oväsen och ”Alarm-Trummor” så att ingen orkar lyssna mer. ”Alle dylike Politiske ropare, äro Partiernes wänner; men Nationens fiender”.
Wadenstierna uppmärksammar och kritiserar den aggressiva tonen i partiskrif- terna i debatten. Själv, säger han, så låter han dem tänka som kan och skriker och smädar inte, han granskar de olika argumenten och avgör – kallsinnigt – vilket parti han vill stödja. Han var inte den enda som kritiserade den aggressiva tonen i debatten – ett citat från en annan författare har fått inleda denna artikel ovan. Framför allt tycks många ha reagerat på skrifter med smädande inslag, med alltför starka värderingar, men också bildspråk, ironi och mer implicita debattstrategier kunde uppröra läsarna.
en opartisk svensk tar parti