[…] the Hand, that busie instrument, is most talkative […] as if Man had another mouth or fountaine of discourse in his Hand.
John Bulwer, Chirologia, 1644
Inledning
När vi talar, gestikulerar vi vanligtvis också. Språkbrukare samordnar tal och gester på systematiska och icke-triviala sätt. Trots att gester är en normal del av vårt språkbruk, har de rönt förvånansvärt lite uppmärksamhet i studiet av vuxnas inlärning av ett andraspråk (L2). Traditionellt har gester setts som ”paralingvistiska” och därför utanför språkvetenskapens kärnområde. Denna syn har också inneburit att de inte betraktats som relevanta för studiet av vuxen språkinlärning. I den mån man diskuterat gester i inlärningssammanhang har det typiskt varit som kulturspecifika beteenden (till exempel franska gester, Wylie, 1977), som en pedagogisk praktik för att förbättra förståelse (Harris, 2003) eller i samband med bedömning av språkfärdighet (Jenkins & Parra, 2003). I de flesta fall har gester ansetts sakna teoretisk betydelse för studiet av L2-inlärning. Men samtida gestforskning ger vid handen att gester kan vara högst relevanta för inlärningsforskning. Gester betraktas numera inte (enbart) som paralingvistiska, utan som tätt knutna till språk och tal (Goldin-Meadow, 2003b; Kendon, 2004; McNeill, 1992). De anses också ha viktiga funktioner både för samtalspartners och för talare. Detta i sin tur innebär att gester blir relevanta för teoretiska diskussioner av både interaktiva och psykolingvistiska frågeställningar kring vuxen språkinlärning.
marianne gullberg
En snabbkurs i gestlära
Gester definieras typiskt som symboliska rörelser relaterade till det vi försöker uttrycka, rörelser som betraktas som kommunikativt relevanta av åskådare (Ken- don, 2004; McNeill, 1992). Denna definition utesluter praktiska handlingar men också självreglerande rörelser som att dra sig i örsnibben. Gester kan beskri- vas strukturellt i termer av vilken artikulator som rör sig (till exempel handen, huvudet), dess konfiguration (till exempel handens form), artikulationsställe (var i rummet gesten utförs), och rörelsens form och riktning. Rörelsen kan också analyseras i rörelsefaser som förberedelse, nucleus (engelska stroke), retraktion och håll (engelska hold) (Kendon, 1980; Kita, Van Gijn, & Van der Hulst, 1998). Gester kategoriseras ofta också semiotiskt (Kendon, 2004). Representerande gester anger någon aspekt av det omtalade genom ikonisk avbildning eller spatial närhet (ikoniska, metaforiska och deiktiska gester). Rytmiska gester (taktslag) skanderar och ger eftertryck, medan interaktiva gester hänvisar till någon del av samtalet i sig. Gester uppvisar också olika grader av konventionalisering. Helt konventionaliserade gester som Churchills berömda segergest (”V-tecknet”) utgör par av form-betydelse precis som ord (så kallade emblem, Ekman & Friesen, 1969). Kulturspecifika former av pekning och nickning är delvis konventiona- liserade (Maynard, 1990; Wilkins, 2003). Icke-konventionaliserade gester utan etablerade normer kallas ofta bara talrelaterade gester. Det är de rörelser vi utför spontant när vi talar och ofta inte är medvetna om.
Gester har traditionellt ansetts fylla främst kommunikativa funktioner för samtalspartnern som att främja förståelse (Riseborough, 1981) eller reglera turtagning i samtal (Duncan, 1972). Nyare forskning tyder dock på att gester också fyller kognitiva funktioner för talare själva som att underlätta planering av vad man tänker säga (Hostetter & Alibali, 2004) och att hitta ord (Krauss & Hadar, 1999). Interaktiva och kognitiva funktioner är förstås inte ömsesidigt uteslutande (Kendon, 1994).
Precis som tal påverkas gester av en rad psykosociala, kontextuella och kulturella faktorer. Kulturella normer bidrar till att skapa kulturspecifika gestrepertoarer. Talare från samma kulturella bakgrund gestikulerar anmärkningsvärt likartat när andra faktorer hålls konstanta. Kulturella normer för gesters form avspeg- las tydligast i kulturspecifika emblem (till exempel Morris, Collett, Marsh, & O’Shaughnessy, 1979), men även i andra gester som nickningar, huvudskak- ningar och pekning (Kendon, 2002; Maynard, 1990; Wilkins, 2003).
att ha språket i sin hand
Gester, språk och tal
Gester, språk och tal ses i allt högre grad som sammankopplade i produktion, förståelse och utveckling. Det finns mycket stöd för att modaliteterna utgör en integrerad ensemble (Kendon, 2004; McNeill, 1992). Gester är ett talarfeno- men – vi gestikulerar när vi talar, inte när vi är tysta. Gester fyller också språk- liga funktioner som att ge innehåll till deiktiska uttryck (den var så här stor!). Vidare är gester semantiskt och temporalt samordnade med tal, vilket innebär att modaliteterna uttrycker likartad betydelse samtidigt. Denna samordning är minutiös. En talare som säger Han tryckte in knappen kan till exempel lyfta sin hand medan hon säger han, hålla den stilla medan hon säger tryckte, för att sedan utföra själva gesten, en inåtgående rörelse, samtidigt som hon säger in. Gesten förebereds alltså och väntar sedan på att talet skall hinna ifatt så att tal och gest kan uttrycka samma betydelse samtidigt. Omvänt avbryts pågående gester om talet avbryts till exempel av stamning (Mayberry & Jaques, 2000). Denna minutiösa samordning tyder på att tal och gester planeras och bearbetas som en helhet.
Den bimodala samordningen får också tvärspråkliga konsekvenser. I den mån olika språk uttrycker olika betydelse, så varierar också gesters form och distribution systematiskt (Kita, 2009 för en översikt). En nederländsk talare gestikulerar till exempel annorlunda än en fransk talare när de talar om place- ring (till exempel att ställa en skål på bordet). Nederländare måste välja ett av två verb (zetten ’sätta/ställa’ eller leggen ’lägga’) beroende på föremålets form och orientering. Deras gester speglar föremålets relevans och uttrycker typiskt både föremålets form i en handkonfiguration och förflyttningens riktning. Fransmän däremot har bara ett verb, mettre ’placera’. Föremålet är irrelevant för detta verb och franska gester uttrycker också typiskt bara riktningen med öppen hand eller en pekning (Gullberg, 2011a). Talare av olika språk gestikulerar därmed olika inte bara av kulturella utan också av språkliga skäl. Gestrepertoarer är alltså också språkspecifika.
Gesters koppling till språk syns vidare i att de påverkar språkförståelse (Kelly, Barr, Breckinridge Church, & Lynch, 1999). Information som förmedlats enbart i gester kan återges i tal eller i gest vid återberättelser (Cassell, McNeill, & McCullough, 1999). Neurokognitiva studier tyder också på att hjärnan bearbetar tal och gester som en enhet och på samma sätt som tal (se artiklar i Özyürek & Kelly, 2007).
Gester och tal utvecklas också parallellt i barndomen. I de tidigaste sta- dierna av språkutveckling förebådar gester tal (Iverson & Goldin-Meadow, 2005), men när språkutvecklingen tar fart blir gestproduktionen mer komplex
marianne gullberg
och diversifierad i takt med att talet utvecklas (Jancovic, Devoe, & Wiener, 1975).
Sammantaget tyder forskningsrönen därmed på en tät koppling mellan tal, gester och språk. Även om man debatterar relationens natur, så är kopplingen i sig ställd bortom allt tvivel. Den robusta relationen mellan tal och gest och de systematiska tvärspråkliga och tvärkulturella gestrepertoarerna öppnar nya möjligheter för studiet av L2-inlärning. Gester kan ses som ett verktyg för att förstå inlärningsprocesser men också som en mekanism för inlärning.