Tillsammans med några svenska, danska och norska forskare var jag för några år sedan inblandad i ett projekt som syftade till att kartlägga vissa strukturer inom den skandinaviska filmen under främst åren 2002–2006.19 På min lott föll
bland annat att försöka utläsa något om aktiviteten inom produktionssektorn i Sverige. Som ett led i detta kalkylerade jag hur många filmer enskilda bolag hade medverkat i som huvudproducent under perioden ifråga, ett tidsspann då den årliga produktionen tenderade att omfatta 35–40 filmer som fick bio- grafpremiär.20 Resultatet av mina mödor gav vid handen att endast två bolag
förmått stå som huvudproducent för åtta filmer, eller något mindre än två fil- mer per år. Vidare hade endast tretton bolag klarat av att göra så mycket som fyra titlar under de fem åren vilket betyder att dessa var de enda som nästan kom upp i ett medelvärde av en producerad film om året. Dessa siffror kan i sin tur ställas mot vad som kanske kan beskrivas som den mindre aktiva delen av produktionssegmentet. Hela 124 bolag gjorde således tre filmer eller mindre under de fem åren i fråga och av dessa var det 101 som bara gjorde en film.21
Nu är det naturligtvis så att dessa siffror kan ifrågasättas och ställas i per- spektiv. Underhållningsbranschen i allmänhet och filmbranschen i synnerhet är områden som formats av intrikat juridik och präglas av rättsliga komplika- tioner som medför att sektorn framstår som icke-transparent. Man kan också ha i åtanke att produktionssektorn i exempelvis Hollywood alltsedan det andra världskriget och det så kallade Paramountbeslutet, präglats av alltfler, i olika grad oberoende företag, snarare än av de distribuerande studiorna.22 Det är
olof hedling
i för- och eftertextsekvenser i filmer gjorda under de senaste tre, fyra decen- nierna och sedan jämföra dessa med motsvarande avsnitt i Hollywoodfilmer gjorda före 1950. Följaktligen är det förmodligen så att, precis som inom den europeiska och skandinaviska produktionssektorn, bidrar dessa mindre bolag till en tilltagande del av den aggregerade produktionen. För att gå tillbaka till den svenska situationen kan man också notera att vissa av företagen är verksamma som leverantörer av televisions- och annat mediematerial, något som alltså inte är synligt i de angivna siffrorna. Det skulle också betyda att många aktörer är betydligt mer aktiva än vad man först kunde förmoda. För att sammanfatta, de siffror jag till en början uppfattade som ett tecken på att den svenska film- produktionsbranschen var tärd, fragmenterad och med förvånansvärt få starka aktörer, kanske ändå inte var så svaga i alla fall.
Emellertid, då rapporten ifråga presenterades i slutet av 2010, visade det sig att en annan person granskat snarlika omständigheter i både Sverige, Danmark och Norge. Och i den granskningen bekräftades vad jag misstänkt men alltså tvekat inför, nämligen att den skandinaviska produktionssektorn var bräcklig och att många verksamma gavs relativt få möjligheter att ägna sig åt sin profession. Granskningens upphovsman var Henning Camre, tidigare chef för Den Danske Filmskole, The National Film and Television School i London och för Det Danske Filminstitut. För dagen representerade Camre tankesmedjan ThinkTank… on European Film and Film Policy, ett initiativ han själv tagit och som sedan 2006 hållit en rad rådsmöten och producerat en serie rapporter kring situationen för europeisk film och inte minst de huvudsakligen nationella, offentliga system som den ekonomiskt bärs upp av. Camre kallade sin under- sökning ”Production Frequencies in Scandinavia” och förmedlade den som en powerpointpresentation.23 En rad av de enskilda diagrammen från prestationen
har lagts ut på tankesmedjans hemsida med en kort kommentar bifogad, annars förblir undersökningen opublicerad. Vad Camre gjort var att räkna på hur ofta regissörer, producenter, manuskriptförfattare och produktionsbolag i de två länderna på den skandinaviska halvön plus i Danmark varit aktiva inom spel- filmsproduktion under perioden 2002–2010. Och som sagt, undersökningen bekräftade mina egna misstankar. Genom att det studerade tidsspannet var längre än det som varit i fokus för den skandinaviska studie i vilken jag ingått antyddes också att de låga aktivitetsfrekvenserna inte var en tidsmässig tillfäl- lighet. Snarare rörde det sig om ett slags sakernas tillstånd.
Vad gällde produktionsbolag och det relativa antal filmer de stod bakom överensstämde Camres siffror väl med mina egna. Tre bolag hade under de nio
som att bestiga mount everest
produktioner som färdigställts. Vad gäller de bolag som i sin tur endast gjort en film var så var de hela 118 stycken. Ifråga om enskilda personer som betitlas producenter hade 15 personer varit inblandade i mer än fem filmer medan 129 stycken bara gjort en film. På samma sätt hade sju regissörer hunnit med fyra filmer eller fler under de nio åren medan 100 personer med denna centrala titel inom filmproduktionen gjort en film allena. I fråga om våra grannländer var siffrorna snarlika om än den danska produktionssektorn framstod som något starkare, med några centralt placerade aktörer som varit inblandade i fler pro- jekt än motsvarigheterna i grannländerna. Camre hade tillika räknat på hur ofta manuskripförfattare fått se sina alster filmatiserade i Norge och Danmark. Siffrorna var likartade de som gällde regissörerna. Med tanke på de mycket små variationer som förekom inom de andra undersökta professionerna inom de tre länderna finns det därför ingen anledning att tro annat än att det också i Sverige existerar en allt överskuggande majoritet av manuskriptförfattare som fått se endast ett arbete bli filmatiserat under ett knappt decennium. Med alla dessa siffror gällande olika yrkeskategorier i åtanke tycks det inte speciellt djärvt att hävda att den svenska filmbranschen är fylld av, får man förmoda, högt kvali- ficerade och begåvade människor som endast undantagsmässigt har möjlighet att ägna sig åt verksamhet som faktiskt resulterar i film.
Camre kommenterade kort sin undersökning i termer av att det uppenbart är mycket svårt för en allt överskuggande majoritet av dessa individer att bygga något som liknar en karriär. Lite ambivalent kommenterade han också kort att ett utmärkande drag för branschen var att den bestod av en avsevärd mängd ”engångsbesökare”.24 Om man till detta lägger en central slutkonklusion av en
kulturgeografisk studie om filmproduktionsbranschen i Sverige, nämligen att den är en ”knapp och svår sektor ifråga om fasta inkomster”, tycks karakteris- tiken av sektorn som generellt kärv och med enorma nivåskillnaden mellan några få drivna, mycket efterfrågade aktörer och ett stort svårdefinierat, inte särskilt växtkraftigt kollektiv att ytterligare bekräftas.25 Återigen kan man ha i
tanke hur exceptionella exemplen med Yellow Bird, Män som hatar kvinnor och den strävsamma framställningen av ständigt nya Wallanderfilmer faktiskt är.