Den digitala klyftan

Vardagliga tjänster och ärenden som tidigare utförts analogt eller vid fysiska möten existerar och utförs numera i stor grad digitalt. Dessa nya innovationer som digitaliseringen och ny teknik erbjuder ger människor och företag nya möjligheter men skapar begränsningar för de som upplever digitalt utanförskap. (Gyberg, 2009) Som en konsekvens av individers attityder och påverkan av digitaliseringen uppstod därför under 1990-talet den digitala klyftan. Den digitala klyftan skildrar således avståndet mellan individer som använder ny teknik och individer som inte har tillgång till, eller inte använder, ny teknik. (Hage, 2015) Exempelvis kan det handla om skildringen mellan rika och fattiga eller mellan hög- och lågutbildade, men dessa klassiska digitala klyftor finns till stor del inte längre kvar. En av de digitala klyftor som däremot fortfarande uppmärksammas är skildringen mellan den yngre och äldre generationen. (Internetstiftelsen, 2013) Faktorer som skildrar

generationerna och dess användning av ny teknik är bland annat graden av självförtroende, där äldre oftast har lägre självförtroendet vad gäller ny teknik och anpassar sig därmed inte lika snabbt till

den. Den lägre graden av självförtroende grundar sig dels i att den äldre generationen inte hade tillgång till internet vid sin uppväxt och därmed inte införskaffade kunskap om tekniken. Den äldre generationen förklaras också som den sista gruppen i det sociala systemet och är den sista gruppen att ta till sig ny information såsom innovativa lösningar. Gruppen definieras genom sin motvilja och misstänksamhet till att testa nya saker då de är mer traditionella. Denna grupp tenderar även att ha mindre kontakt med omvärlden på grund av nya innovationer vilket är det motsatta till den yngre gruppen som inte har samma svårigheter och begränsningar gällande detta. (Hage, 2015)

Konsekvenserna av den digitala klyftan kan exempelvis vara att äldre individer inte kan delta i aktiviteter gällande teknik och internet i samma grad som yngre individer kan (Boulton-Lewis, Buys, Lovie-Kitchin, Barnett & David, 2007; Jan A.G.M. van Dijk, 2016). Den digitala klyftan har däremot minskat under den senaste åren eftersom äldre personer använder internet i betydligt större grad idag än för några år sedan (Boulton-Lewis et al., 2007).

3.3.1

Digital immigrants

Digital immigrants är de individer som föddes före omkring 1960-talet. Denna generation föddes

således före spridningen av den digitala tekniken och är därför inte uppväxta med digitaliseringen och internet. (Zur & Zur, 2012) På grund av detta är digital immigrants, specifikt den äldre skaran av dessa, generellt rädda för att använda teknik och de upplever oftast svårigheter vid anpassning till ny teknik. Motsatsen till digital immigrants är digital natives, vilka är de individer som istället har växt upp med digitaliseringen och har därför interagerat med tekniken sedan barndomen. Eftersom de har lärt sig att anpassa sig till tekniken vet de också hur den används. (Prensky, 2001) Enligt Prensky (2001) och Zur och Zur (2012) bearbetar digital natives information på ett annat sätt än digital immigrants. Digital natives hjärnor är mer aktivt engagerade vid interaktion med teknik än vad de exempelvis är med en analog aktivitet (Prensky, 20012). Digital natives behandlar exempelvis information snabbt och uppskattar digital ”multitasking” medan digital immigrants generellt behandlar information långsamt och arbetar på en sak i taget. Problematiken vid interaktion med teknik för de äldre grundar sig dels i att de alltid har kvar en del av det som har varit innan tekniken implementeras i samhället. (Zur & Zur, 2012) Att digital immigrants lever kvar i hur det var förr kallar Prensky (2001) för ”accent”. De flesta äldre digital immigrants föredrar att läsa en manual för att lära sig ett program istället för att anta att programmet ska göra det åt dem. De föredrar även att söka information på andra sätt än via internet och att skriva ut material i pappersform snarare än att läsa det från en dator. Därav kallas denna generation stundtals även för

pappersgenerationen. Digital immigrants är inte heller socialiserade på samma sätt som digital natives, vilket skapar en slags språkbarriär. Exempelvis kan digital immigrants uppleva svårigheter med de nya tekniska och internationella termerna som uppkommit i takt med digitaliseringen. Även om digital immigrants har lärt sig att anpassa sig till samhället gör de det i olika grad. (Prensky, 2001)

Digital immigrants kan enligt Zur och Zur (2012) delas upp i följande olika segment utifrån deras attityder och inställningar till teknik:

• Undvikarna. Denna grupp föredrar en relativt teknikfri livsstil och undviker därför modern

teknik. De har inte mobiltelefoner eller ett e-postkonto. Sociala medier är för

överväldigande för individerna som ingår i denna grupp och de ser heller inte värdet i dessa digitala tjänster.

• De motvilligt anpassade. De motvilligt anpassade inser att teknik är en del av dagens värld

och därför accepterar de teknik och försöker även att engagera sig med den. De har en mobiltelefon men skickar inte meddelande. De använder ibland Google, kontrollerar sina e- postmeddelanden och använder banktjänster på internet. Gruppen upplever däremot stundtals svårigheter vid användandet av teknik. De definieras genom sin försiktiga inställning till digital teknik snarare än genom sin vilja att använda teknik.

• De entusiastiskt anpassade. Denna grupp av digital immigrants har potential att hänga med

i svängarna med digital natives. De attraheras av teknik och deras yrkesroller kan vara allt från högteknologiska chefer och programmerare till affärsmän. Denna grupp ser värdet av teknik och gör sitt bästa för att utnyttja det. De använder olika typer av sociala medier, kontrollerar regelbundet sina e-postmeddelanden och är inte rädda för att testa och använda ny teknik. (Zur & Zur, 2012)