I den allmänna politiska debatten dyker med jämna mellanrum begreppet ”2/3 samhället” upp. Med det menar man att samhället delas upp i 1/3 fattiga och 2/3 rika eller tvärt om. Det används som argument mot alla möjliga diffusa företeelser som globalisering, IT-samhället, nyliberalism och EU-integration. I grunden så manifesterar 2/3 samhället nog snarare en motbild till vad den svenska välfärdsstatens anses stå för och blir då som begrepp ytterst användbart som argument i en debatt. För vem vill ha ett 2/3 samhälle i motsats till ett egalitärt välfärdssamhälle? Den politiska diskursen omöjliggör en sådan ståndpunkt inom ramarna för en politisk debatt i Sverige. Det tragikomiska är dock att just i Sverige, i ”förorten” så kan vi faktiskt enligt SOU 1997: 118 Delade Städer se verkliga, statistiskt belagda tendenser till ett strukturellt utanförskap, per definition en ingrediens i 2/3 samhället. I sin slutsats så pekar rapporten på framväxten av en insider- och outsider klass:
95 Popoola (2000) s 42
96
Det verkar som om vi fått ett förfinat klassamhälle. Förenklat skulle man kunna konstatera att det är frågan om två klasser, å ena sidan en outsider-klass och å andra sidan alla de andra (vars gemensamma nämnare är att de är etablerade på arbetsmarknaden) som utgör välfärdens kärnklass. Outsiderklassen utgörs av de som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden eller har blivit utsorterade från denna. Här är framförallt ungdomar, invandrare, ensamma mammor, långtidssjukskrivna och personer som har sociala problem och som försörjer sig på socialbidrag överrepresenterade. Att det är fråga om en outsider- klass vittnar inte minst detta att den svenska välfärdspolitiska debatten i början av 1990-talet i hög grad har handlat om effekter av förändringar för de som är inne i de etablerade välfärdssystemen.97
Samma slutsats kan vi också hitta i boken : I krusbärslandets storstäder, där Bevelander, Rojas och Carlsson också nämner ett strukturellt utanförskap främst bland ”invandrare”98. Dessa tendenser till socioekonomisk utslagning leder till en nyfattigdom som inte bara kan mätas i inkomstnivåer utan genom den reglerande välfärdsstaten också i beskurna valmöjligheter att påverka sin vardagssituation. Vanmakten ligger sedan till grund för ett identitetsbildande för dem som växer upp i denna strukturella marginalisering. Det skapas en ”förortsklass” som till skillnad från tidigare underklasser inte bara uppvisar ett ekonomiskt avstånd till övriga utan genom segregationen också ett större geografiskt avstånd än tidigare. Men denna klass har inte uppstått genom sin plats i produktionen utan som en motbild av den ”normala” medborgaren.
Genom att granska vilka grupper som utgör ”förortsklassen” så kan vi i Foucaults anda göra oss en bild av det normala samhället. Om ”förortsklassen” utgörs av ungdomar, ensamstående mammor, långtidsjukskrivna, förtidspensionerade, invandrare och missbrukare så kan vi anta att normen i välfärdsamhället utgörs av friska, etniskt svenska, medelålders medborgare, med kärnfamiljen intakt och utan drogproblem. Denna bild stämmer väl överens med Folkhemmets gamla skötsamhetsideal fast med ytterligare ett tillägg: etnicitet. Att vara icke-europeisk invandrare tycks per se vara ett kriterium för marginalisering, oavsett om familjen är ”skötsam” eller icke.
97 SOU 1997:118 s 77
98
Fil dr I Molina visar i sin avhandling Stadens rasifiering på den utgallring av personer av utom-europeiskt ursprung som manifesteras genom boendesegregationen. Hon påpekar att utomeuropeiska invandrare i större grad än andra grupper fått ta på sig rollen som De Andra i Folkhemmet. Hon kopplar också denna bild till boendet:
Nuvarande miljonprogramområden med hög andel personer med utomeuropeisk bakgrund, som står som syndabockar för boendesegregationen, kan motsvara arbetarbostadsområden från seklets början i den mening att såväl områdena som invånarna stämplas som problem.99
Denna process utgår dels från en öppen och dold diskriminering på arbetsmarknaden och dels från en ökande rasifiering av välfärdsstaten. Det tycks vara så att fördelningspolitiken och de sociala skyddsnäten utformades under en tid av relativ homogen etnisk sammansättning inom nationalstaten. När invandringen ökar av utomeuropeer så saknas stöd för att även dessa grupper ska omfattas av den allmänna solidariteten och utjämningspolitiken vattnas sakta ur100. Välfärdsstaten blir allt mer inriktad på att tillgodose insiderklassens behov då det politiska systemet styrs av denna grupp genom intresseorganisationer som fackförbund, föreningsliv, företagarorganisationer osv. Därmed så bibehålls också lojaliteten gentemot det ganska omfattande skattesystemet och de styrande politiska partierna. Denna strategi av välfärdsstatens medelklassorientering prisas t o m av ledande statsvetare som Esping- Andersen för att vara ett genidrag speciellt i Sverige för att bredda väljarbasen.101
Ur ett statligt perspektiv så kan etnifieringen eller rasifieringen av förortsklassen också fylla en annan funktion. Genom att låta problemet med boendesegregation och utestängning från arbetsmarknaden glida över till en fråga om kulturkrockar, så fråntar sig majoritetssamhället ansvaret för situationens uppkomst. Skulden skjuts över på ”invandrarna” och problemet blir på så sätt ”deras” problem. Magnus Berg angriper detta ”bekväma” synsätt som grundar sig på en föreställning av kulturell absolutism när det gäller den turkiska gruppen:
Det finns kulturella särdrag i den turkiska gruppen- genuskontraktet, religiositeten, bildningsmotståndet och så vidare- som bidrar till att vidmakthålla den marginaliserade positionen. Så länge dessa särdrag definieras som kultur, och därmed görs oberörbara,
99 Molina (1997) s 93
100 Ibid s 59 101
slipper samhället att ta krafttag mot marginaliseringen. Samhället slipper också att bemöta krav från de turkar som definierar kultur på annat sätt.102
Denna strategi kan alltså också användas av krafter inom den aktuella gruppen för att genom föreställningen av en statisk gemensamhet befästa sin position inom gruppen. Magnus Berg skildrar bland annat detta i den turkiska kolonins utveckling i Biskopsgården. Ett annat påtagligt exempel skildras av B Lindqvist i boken Drömmar och vardag i exil, där hon beskriver den chilenska kolonin i Holmas uppgång och fall. Centralt i den strid kring uttolkningen av vad som är den egna kulturen är ett mönster av kamp för dominans över den ”egna” gruppen. I de studerade chilenarnas fall var projektet av politisk snarare än av etnisk karaktär och det var framför allt den revolutionära andan som skulle bibehållas för att kunna föra kampen vidare och för att eventuellt kunna återvända till ett befriat Chile.103
Vi som studerar ”problemet” ska inte heller glömma bort vår roll i detta spel. Det finns en uppsjö av forskare som med statliga anslag hamrar in bilden av kulturens och etnicitetens roll för de marginaliserade grupperna, som bygger hela sin karriär på detta. Detta perspektiv är för mig som att räkna baklänges. Marginaliseringen är inte etnisk. Marginaliseringen är socioekonomisk men kan ha rasistiska grunder och påverkar då främst alla de olika ”etniska” grupper som råkar vara utomeuropeiska. Orsaken till denna rasifiering eller etnifiering måste sökas hos den diskriminerande majoritetsbefolkningen och inte hos den diskriminerade parten.
102 Arnstberg (1997) s 129
103