Handledare: Tom O’dell
Av Fredrik Rakar
2000- 03-01
Malmö högskola
IMER 41-80p
Innehåll
INNEHÅLL... 2
INLEDNING... 3
MIN BAKGRUND OCH SYN PÅ IMER ... 3
PROJEKTIDÉNS UTVECKLING... 6
SYFTE... 8
UPPLÄGG... 8
MATERIAL... 10
METOD OCH TEORI... 11
ATT BYGGA ETT FOLKHEM ... 15
FOLKHEMMETS IDEOLOGISKA OCH HISTORISKA GRUND... 16
BOSTADENS ROLL I ARBETARRÖRELSENS POLITIK... 23
SOCIOLOGI, INGENJÖRSKAP OCH DEN NYA MÄNNISKAN... 27
DISKUSSION : FOLKHEMMET SOM ASSIMILERINGSPROJEKT... 34
BETONGDJUNGELBOKEN... 39
SEGREGATION OCH SEGMENTERING... 40
FÖRORTEN SOM ARENA OCH MOTBILD... 43
NYFATTIGDOM... 47
DISKUSSION: EN ETNIFIERAD FÖRORTSKLASS... 49
TIO PUNKTER FÖR ETT BÄTTRE LIV... 53
SYSTEMSKIFTE OCH POPULISM... 53
ETT NYTT MKB... 57
STRATEGIER FÖR ROSENGÅRD... 58
MKB:S TIO PUNKTER... 61
DISKUSSION: GAMLA LÖSNINGAR PÅ GAMLA PROBLEM... 64
SLUTDISKUSSION ... 68
LITTERATURLISTA... 72
ABSTRACT ... 75
Inledning
Min bakgrund och syn på IMER
Jag är invandrare. Från vad och varthän jag ska vandra har jag inte riktigt klurat ut än. Sverige är inte det enda land där jag har varit invandrare men det enda där jag riktigt fått känna mig som en. Jag har växt upp och gått i skola i Europa, Afrika och Sydamerika. Som vuxen har jag på olika platser tillhört olika samhällsskikt och klasser som t ex vit överklass, invandrad arbetarklass, företagare, socialbidragstagare, pappa-ledig, lärare och student. Uppbrott, migration, integration och etniska relationer är saker som oundvikligt har hamnat i mitt bagage.
Jag flyttade till Möllevången i Malmö 1990 för att studera arabiska vid Lunds Universitet, lagom i tid för att uppleva den tid av förändringar som systemskiftet i Malmö innebar och där min uppsats slutar. Denna uppsats avslutar på så sätt inte bara mina studier utan ger mig en chans att vetenskapligt reflektera över min hemstad sedan tio år, Malmö. Jag har naturligtvis inte studerat under alla dessa åren, utan varvat studierna med olika jobb i olika länder och faderskap. Det som 1998 fick mig att studera igen var IMER. Jag har som sagt haft skiftande erfarenheter som utlänning och jag ville på något sätt få en vetenskaplig ram för den informella kunskap jag dittills hade förvärvat.
IMER är för mig perspektiv. Inte nödvändigtvis ett perspektiv som tas fram ur bakfickan för att appliceras på andra discipliner, utan mer som ett sunt och ibland krävande synsätt på de företeelser och de strukturer som jag själv tar för givna genom den egna världsuppfattningen. Ifrågasättandet och ibland problematiserandet av skeenden och strukturer, som i bekvämlighetens namn har utgjort utgångspunkter för diskussioner, är ett sätt att uttrycka IMER- perspektivet på och kommer kanske inom dessa första famlande åren också symbolisera ämnets karaktär. Jag önskar dock att vi IMERanter kommer att gå vidare och spela en mycket mer konstruktiv roll i de samhällen vi väljer att delta i. Jag hoppas IMER formulerar nya fundament för den offentliga såväl som för den akademiska debatten. Vi skulle i mycket större utsträckning än idag kunna spela en roll som bas för kunskapsinhämtning inom detta område, till gagn både för politiker när de behöver underlag för sina beslut och för aktörer i den offentliga och akademiska debatten.
I Sverige är den offentliga debatten inom migrations- och etnicitetsfrågor fortfarande ganska ny och känslig, vilket kanske har bidragit till att sakfel och undermålig teoribildning fått grassera nästan obehindrat. Jag hoppas dock att det blir lika naturligt för det nya Integrationsverket att komma till IMER för att diskutera nya riktlinjer som för Banverket att ringa LTH, när de vill undersöka om det går att borra en tunnel genom Hallandsåsen, men förhoppningsvis med bättre resultat.
I denna uppsats vill jag försöka sammanfatta lite av den inriktning jag själv har valt inom IMER. Den ska förhoppningsvis spegla mina två år här på IMER och leda till en fördjupning i de resonemang som jag tycker är centrala för situationen i Sverige och Malmö. Jag väljer att fokusera på ganska grundläggande och kanske till synes enklare strukturella problemformuleringar då jag tycker att vi ibland genom allt teoretiserande kring ”möten mellan människor” har tappat kontakten med den verklighet som ändå finns därute, utanför Högskolans fyra väggar. Denna fokusering på strukturer kan ha sin grund i att den diskriminering eller främlingsfientlighet jag själv varit utsatt för har i Sverige nästan uteslutande varit av strukturell art. Låneansökan avslås, hyreskontrakt ges inte och jobb nekas p g a medborgarskap osv. Mina problem har naturligtvis varit en mild västanfläkt jämfört mot den orkan av problem andra invandrare har fått utstå, men de har givit mig en liten aning om den glasvägg som omfamnar insiders och stänger ute outsiders.
Jag tycker faktiskt att det blir lätt absurt om man inte tar hänsyn till strukturella frågor i en välfärdsstat av svenskt snitt. Immigranter som kommer till Sverige möts inte bara av människor eller en diffust definierad svenskhet i en för övrigt neutral socioekonomisk arena. De möter faktiskt ett ganska omfattande politiskt och ekonomiskt system som utformats under generationer och som idag bildar ett slags ramverk för möjliga levnadskarriärer. Vi kan inte låtsas som om välfärdens institutioner är neutrala och arbetar på ett ”objektivt” sätt. Samtidigt så inser jag faran i att fokusera för mycket på strukturernas ”kulturella bakgrund”. Jag ser inget värde i att i oändlighet försöka förklara vad myndigheters maktutövning egentligen ”kulturellt symboliserar” eller hur vi t ex ska förstå det agrara svenska 1800-tals samhället i speglingen av studielånesystemets uppbyggnad. Det räcker enligt mig att försöka definiera och peka på de delar i strukturen som diskrimminerar eller försvårar för människor att förverkliga sig själva eller kanske bara klara av sin vardag, enbart på grund av att de klassats som invandrare.
Men oavsett om vi väljer att kalla systemet för välfärdsstat, folkhem eller förmyndarstat, så kan vi nog vara överens om att det juridiska och civila samhället i Sverige, så som definierat av staten, är ganska omfattande och t o m tränger sig in i sfärer som i andra länder skulle anses som privata. Denna genomreglerade tillvaro behöver inte i sig vara fel eller grunda sig på grumliga, totalitära ideologier, men kan ”oavsiktligt” resa oöverstigliga hinder för de individer eller grupper som inte definieras av systemet som normala i vidare bemärkelse. Detta är välfärdsstatens Janusansikte; ett försök att skapa så stor trygghet som möjligt för de som är inne i systemet kan också betyda att det blir svårare för de som vill in och för de som är inne men inte passar in.
Det innebär också en mycket större svårighet att peka ut boven i segregerings- och marginaliseringsdramat och debatten kräver sannolikt en mycket mer delikat pedagogik när problemets grund inte kommer från någon uppenbarligen ond, yttre fiende, som vi med facklor i hand kan demonstrera emot, utan kan sökas i samma system som erbjuder medborgaren en social trygghet.
Den svenska versionen av folkhemmet spårade enligt mig ur någon gång i slutet av 1960-talet. Både de ekonomiska modellerna och de sociala visionerna har de senaste åren förvrängts till något slags medelklassreservat där statens roll inte längre är att ekonomiskt och socialt ge en hjälpande hand till de svaga grupperna i samhället, istället styrs den största delen av de gemensamma resurserna till att tillgodose den normerande medelklassens behov. Varje ifrågasättande av hur våra gemensamma resurser används ses av makteliten som ett angrepp på folkhemsidén och välfärden. Denna olyckliga politiska utveckling som enligt mig började manifestera sig i början av 70-talet ledde både till att den svenska ekonomin började få strukturella problem och till att invandrarna fick det allt svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. De hade under 70-talet blivit omdefinierade i statens invandringspolitik från människor som skulle ta del av det svenska samhället till invandrare/flyktingar som i så stor utsträckning som möjligt skulle bevara sin kultur för att underlätta ”hemfärd”.1 Boendesegregationen tog under denna tid också fart och cementerades genom miljonprojekten som genomfördes under samma period. Jag tror inte dessa problem är separata företeelser utan att de snarare intimt hänger ihop samt att de senaste årens ekonomiska och sociala politik har förstärkt effekterna av dessa.
1
Projektidéns utveckling
/../ Men ju mer vi satte oss in i uppgiften, desto tydligare blev missförhållandet mellan dess omfattning och vår förmåga.2
Titeln Helt, rent och snyggt är hämtad från Malmö Kommunala Bostadsföretags tiopunktsprogram för fastighetsbeståndet Rosengård. Jag kom i kontakt med tiopunktsprogrammet för första gången när jag tillsammans med Nadja Bäckström gjorde en fallstudie om Jobbakuten, på B-nivån. Under 1998 hade den reguljära Arbetsförmedlingen p g a en omorganisation flyttat från Rosengård till Hansacompaniet, ett exklusivt köpcentrum i centrala Malmö. Kort därefter så flyttade även Refugen, en ”specialarbetsförmedling” som inriktar sig på nyanlända invandrare/flyktingar, från Rosengård till Rådmansvången, också det ganska centralt i Malmö. MKB försökte fylla det vakuum Af lämnade efter sig genom att starta upp en egen arbetsförmedling, Jobbakuten.
Detta gav upphov till en stormig offentlig svekdebatt, där olika lokala socialdemokrater luftade sitt missnöje med att MKB, som egentligen var en del av ”rörelsen”, spelade i händerna på dem som vill underminera det svenska välfärdssamhället. Att det sedan visade sig att Jobbakuten bara ägnade sig åt att förmedla riktiga jobb och att de var ganska framgångsrika, fick mig och Nadja att börja inse systemets brister. När vi så beslutade att skriva vår B-uppsats kring Jobbakuten så ledde detta bland annat till en längre intervju med Stig Andersson, som till mångt och mycket ligger bakom tiopunktsprogrammet. Där förklarade han att Jobbakuten ingick i en större strategi för att få Rosengård på fötter igen.
Ursprungligen ville jag alltså göra ännu en fallstudie rakt upp och ner kring MKB:s tiopunkts program för Rosengård. Det hela skulle bli någon sorts ”utvärdering” ur ett ”IMER-perpektiv” av MKB:s strategier och utförande av programmet, liknande den vi hade gjort på Jobbakuten. Jag blev dock snabbt varse om att jag dels saknar vissa grundläggande ekonomiska verktyg för att utvärdera den ekonomiska sidan av projektet och dels de socionomiska för att utvärdera vad de boende och de utflyttade tyckte om projektet, dessutom så görs en hel del sådana studier kring tiopunktsprogrammet av bland andra SABO, KTH i Stockholm och internationellt genom EU:s ELSES-projekt.
2
Det hela hade riskerat att bli en uppsats kring temat : ”Visserligen har värdet på fastigheterna
gått upp och visserligen trivs de boende bättre, men alla fick inte plats i det nya Örtagård och vilken hänsyn har man tagit till de olika kulturena?” Denna inriktning kändes för förutsägbar
och direkt ointressant ju längre jag kom i forskarprocessen. Då väcktes idén till att vända på hela perspektivet. Varför fokuserade jag så hårt på ”invandrarna” och deras situation? Varför inte gå till botten och granska bakgrunden till fenomenet? Svaret på segregations- och marginaliseringsfrågor kan ju rimligtvis inte sökas hos dem som är utsatta för det då dessa per definition saknar makt för att definiera utanförskapet, utan måste sökas i det system som utsätter människor för utanförskap.
Det som blev avgörande för inriktningen av uppsatsen var att jag läste Fil Dr Irene Molinas avhandling Stadens Rasifiering (se litteraturlista). Den fick mig att börja fokusera på den svenska välfärdsstatens uppbyggnad och grund. Att denna inriktning var angelägen och viktig fick jag enligt mig bekräftat på ett i det närmaste kusligt sätt. Av en lycklig slump blev vi studenter på IMER 41-80p nämligen senare under hösten tillfrågade att läsa en artikel av Dr Molina i en ännu outgiven bok kring boendesegregation . Där tyckte jag mig finna en sammanfattning av precis det jag sysslade med:
Möjliga relationer mellan ideologiska diskurser som rashygienism, idén om samhället och staden som en organism/kropp, och till exempel synen på arbetarbostaden vid förra sekelskiftet och 1990-talets bostadspolitik och boendemönster är föga utforskade. Dessa relationer kan dock vara nyckelaspekter i förståelsen av mönster för etnisk boendesegregation i dagens svenska städer som historiska produkter. Arvet från socialhygienismen, som gav upphov till en bostadspolitik och en stadsplanering som delvis skulle förbättra och samhällsanpassa arbetarklassens och andra avvikande gruppers levnadsmönster, lever i viss mån ännu i den nutida svenska stadens geografi. Den roll som invandrare från och med 1960-talet kom att inta i det svenska samhället, efter det att folkhemmets grund var fastlagd och bostadspolitiken etablerad, kan på många sätt likställas med arbetarklassens gamla ställning. I vissa fall kan man i den integrationsretorik, som råder i dagens allmänna diskurs om De Andra, spåra kvarlevor sedan flera decennier tillbaka.3
Bättre än så kan jag inte själv sammanfatta det uppsatsen försöker diskutera.
3
Som resultat av detta och för att avgränsa uppsatsen till hanterbar storlek så valde jag att koncentrera mig på de ideologiska rötterna för MKB:s Helt, rent och snyggt –projekt och jämföra dessa med Folkhemsprojektet. Jag kommer alltså inte gå in djupare på hur det hela har fallit ut eller om det var moraliskt rätt att genomdriva programmet, utan koncentrera mig på dess ideologiska grund. Genom att sedan se programmet ur detta perspektiv kanske dess grund kan förstås som en del av ett större sammanhang och därmed säga oss något om det samhälle vi lever i. Förhoppningsvis kan då flera frågetecken rätas ut kring situationen för dagens underklass samtidigt som vi klarare kan se på den period som ligger mellan tiopunktprogrammet och Folkhemsbygget. Jag vill dock göra det väldigt tydligt att min uppsats inte är skriven utifrån en direkt fråga som skall försöka besvaras eller ett problem som skall hitta sin lösning. Den är bara ett försök att genom det filter min egen tolkning av verkligheten utgör klargöra och argumentera för ett samband mellan tankestrukturer på 1930-talet och 1990-1930-talet. Uppsatsen försöker alltså blottgöra en röd tråd som jag har tyckt mig se och vetenskapligt visa att detta sysätt är rimligt eller i alla fall möjligt.
Syfte
Jag vill genom att närma mig ett diskursanalytiskt synsätt studera och jämföra MKB:s tiopunktsprogram för Rosengård i Malmö med det tidiga Folkhemmets teoretiska och faktiska uppbyggnad. Detta inte för att på något sätt värdera eller polemisera mot Folkhemsbygget eller tiopunktsprogrammet, utan bara för att genom ett analytiskt förhållningssätt studera om dessa två projekt konstrueras kring liknande diskurser trots att tiopunktsprogrammet konstrueras efter det politiska ”systemskifte” som ägde rum 1991. Speciellt fokus läggs på den bakomliggande konstruktionen av ”förorten” som motbild till det ”normala samhället” och på hur bilden av De Andra kom att påverka byggandet av det svenska Folkhemmet.
Upplägg
Uppsatsen är uppbyggd av fyra delar där de första tre behandlar Folkhemmet, Förorten och Tiopunktsprogrammet i nämnd ordning. Delen kring ”förorten” är tänkt som en länk mellan Folkhemmet och Tiopunktsprogrammet då det första kan ses vara ett sätt för att förbättra arbetarklassens livssituation i samhället och det senare som ett försök att förbättra vad jag kallar förortsklassens livssituation. Dessa tre separata delar ska var för sig utmynna i en egen diskussion som sedan sammanvävs i Slutdiskussionen, del fyra.
I första delen tar jag upp vilka diskurser som är centrala i både det konkreta och teoretiska byggandet av folkhemmet. Den historiska såväl som den ideologiska bakgrunden för folkhemstanken granskas, för att sedan leda in på vad konstruktionen av de centrala diskurserna också rent konkret betydde för arbetarrörelsens politiska makt och legitimitet. Därefter följer en diskussion kring de nationalistiska och identitetsskapande delarna i folkhemstanken, som genom dess främsta yttring skötsamhetskulturen direkt anknyter till den andra delen av uppsatsen. Kan vi se Folkhemmet som ett nationellt assimileringsprojekt ägnat att få in den skötsamme arbetaren i borglighetens gemensamma finrum gestaltat av ”samhället”?
Den andra delen behandlar den diskursiva bilden av ”Förorten” och vem som ingår i denna diskurs. Den diskursiva bilden av förorten tjänar idag enligt mig tre syften :
a) att cementera dikotomin förorten – samhälle
b) stämpla, stigmatisera ”förorten” som ett problemområde c) ge den socioekonomiska marginaliseringen en etnisk prägel
Jag diskuterar i slutet av andra delen om gruppen ”förortsklass” håller på att bli etnifierad eller rasifierad, för att använda sig av fil Dr Irene Molinas terminologi4. Används etnicitet eller kulturell tillhörighet i den offentliga debatten som förklaringsmodell för det strukturella utanförskap ”förortsklassen” får utstå? Jag säger inte att alla som bor i ”förorterna” tillhör eller utgör samma klass, utan ämnar endast förklara framväxten av och definiera begreppet ”förortsklass” såsom jag använder det i mitt fortsatta arbete. Det blir då också möjligt att jämföra med det tidiga folkhemsteoretiska klassresonemanget.
Tredje delen tar direkt upp MKB:s tiopunktsprogram och går igenom det med bakgrund av det politiska systemskifte som Sverige genomgick under denna period. Jag börjar med en betraktelse kring bilden av valet 1991 som ett ”systemskifte” där Folkhemsmodellen slutligen får ge vika för ett mer marknadsmässigt synsätt på samhällsutvecklingen. Sedan ger jag en beskrivning och bakgrund av området Rosengård för att runda av med det socioekonomiska läget där i början av 1991. Systemskiftet ses egentligen ur ett mer allmänt svenskt politiskt perspektiv med fokus på vilka konsekvenser det hade i Malmö, i synnerhet för MKBs nya roll som fastighetsägare och hyresvärd. Diskussionen i slutet av tredje delen handlar om huruvida
4
tiopunktsprogrammet är att betrakta som ett nyliberalt projekt format av det ”systemskifte” som forskare så intensivt pratar om, eller om Folkhemsidealet har dammats av på nytt och återanvänts i en 90-tals tappning.
I slutdiskussionen hoppas jag kunna koppla ihop alla dessa delar för att visa en obruten tankekedja från Folkhemmet fram tills idag. Med det som avstamp hoppas jag att jag kan inspirera till vidare eftertanke kring de lösningar som är möjliga för de väldigt påtagliga ekonomiska och sociala problem ganska många människor utsätts för i Sverige idag , ibland bara på grund av att samhället har klassat dem som invandrare.
Material
IMER är flervetenskapligt och det innebär att jag har haft ett rejält smörgåsbord av teoretiker och teorier till mitt förfogande. Tyvärr så är det nästan omöjligt att gå riktigt på djupet i alla discipliner som tangerar IMER- forskningen, men genom att kombinera och sammanfoga olika forskartraditioner så kan en ny helhet bildas, med förhoppningsvis minst samma djup som de ursprungliga komponenterna.
De olika delarna av uppsatsen har krävt olika vetenskapsfält och material. I den första delen som beskriver byggandet av folkhemmet och framväxten av en ny ”svensk” nationell identitet så har böcker av historiker som Hirdman, Billing/Stigendal och Misgeld/Åmark/Molin fått samsas med etnologer, statsvetare och framförallt kulturgeografen Irene Molina, vars avhandling kan sägas ligga till grund för tanken bakom hela uppsatsen. Fil Dr Mikael Spång står bakom det för uppsatsen väldigt essentiella schematiska sysättet på konstruktionen av Folkhemstanken. Dessutom så presenteras mycket av arbetarrörelsens egna ekonomiska och sociologiska teoritolkningar genom bland andra Myrdal, Möller, Sträng och P A Hanson. Jag har grävt djupt i arbetarrörelsens arkiv invid Nobeltorget i Malmö och funnit många guldkorn från den väldigt offentliga och vetenskapliga debatt som under folkhemmets utveckling fördes kring frågor som integration, delaktighet, utanförskap och rättvisa. Denna debatt var i högsta grad levande och formade i mångt och mycket det välfärdsamhälle som Sverige utgjorde (utgör).
I delen som berör ”förorten” som social arena och motbild så samsas Stuart Hall med Ristilammi, Popoola, Arnstberg och statliga utredningar. Här tar jag också upp representationen av förortsklassen som ”den andre” och hur detta kan påverka de faktiska möjligheterna till delaktighet i samhället för de som kategoriseras under begreppet. Avsnittet avslutas med frågor och teorier kring etnifiering av förortsklassen, integration och assimilation ur ett socioekonomiskt perspektiv med utgångspunkt från dikotomin insider-outsiderklass.
När det gäller presentationen av MKB:s tiopunktsprogram så kommer nästan allt material från MKB, som har varit mycket tillmötesgående och hjälpsamma när det gäller fakta kring programmet. I detta ingår också en längre intervju och samtal med Stig Larsson, i mångt och mycket programmets upphovsman och genomdrivare, för att få en komplett bild av MKB:s syn på tiopunktsprogrammet. Anledningen till detta ganska okritiska materialinsamlande är att jag övergav idén att utvärdera programmets effekter till förmån för att undersöka dess ideologiska grunder (se syfte). Det blir då enligt mig mer intressant just hur MKB presenterar och motiverar programmet än hur det har ”fallit ut”. Kopplat till detta så finns också en diskussion kring det ”systemskifte” som möjliggjorde MKB:s nya roll som hyresvärd och själva genomdrivandet av programmet i böcker av Björn Fryklund m fl och Joakim Ollén.
Jag vill poängtera att information är en oerhört värdefull sak i dagens värld5 och precis som allt annat vi värdesätter högt här i livet så kommer den sällan av sig själv. Att gräva fram material blir nästan till ett måste, även om källan är välvilligt inställd. Sålunda fungerade inte mina ursprungliga, lite naiva försök att få fram bra forskningsmaterial genom att ringa till MKB och be dem lägga allt material som har att göra med tiopunktsprogrammet i ett kuvert adresserat till mig i receptionen. Kuvertet blev väldigt tunt och innehöll väldigt lite jag kunde använda. Vidare kontakter blev naturligtvis både nödvändiga och fruktsamma. Precis som vid guldvaskning är det viktigt att verkligen ställa sig vid kunskapsflodens strand och ”digga” in.
Metod och teori
Efter ha läst mycket av det material jag samlat in samt ett axplock av metodböcker insåg jag att de i mångt och mycket samlades runt Foucaults olika ”stadier” forskningsmässigt och att dessa skulle passa utmärkt för det arbete jag hade tänkt göra då den utveckling hans
5
metodologi genomgår från ”arkeologisk” diskursanalys, till genealogi reflekterar mitt eget angreppsätt i uppsatsens tre delar. Jag följer dock inte hans begreppsdefinitioner eller metoder slaviskt utan använder dem som ett utanpåverk för min uppsats. Detta främst för att han från att ha koncentrerat sina studier på diskurser kring ämnen som ”vansinnet”, ”kliniken” och ”fängelset”, diskurser han följer bakåt genom historien (arkeologi), sedan fokuserar successivt mer och mer på studiet av makt, som Foucault ser som något ingen kan inneha, utan bara kan utövas av och på någon. Studiet av makten bedrivs sedan genom den ursprungligt Nietzscheanska genealogin.
Denna ständiga fokusering på makt och utövandet av den, som Foucault har genomgående i sin diskursanalys, har jag försökt komma ifrån i min uppsats. Jag försöker istället ha en mer öppen attityd till diskursanalys eller som Kerstin Jacobsson skriver:
Där referenser till Foucault görs blir det en fråga om en begränsad tolkning av honom, då jag föredrar en analysmodell som innehåller mindre angivna antaganden om kunskap och makt6.
Utan att gå in för mycket på maktfrågan så jämför jag istället diskurserna under 30-talet och senare för att kunna ge ett annat perspektiv på tiopunktsprogrammet. Det som gör just Foucaults samhällssyn så akademiskt tilltalande och användbar, inte bara för min uppsats, utan för IMER generellt är dels hans fokusering på ”den andra”, på det som inte sägs eller den historia som inte anses höra till vårt gemensamma kulturarv och dels den betraktelse om kroppens disciplinering som central i framväxten av det kapitalistiska samhället7. För att förstå begreppet normal bör vi studera det ”onormalas” historia, för att förstå begreppet frisk de sjukas historia o s v8. Med denna utgångspunkt kan man sedan skriva ”samtidens historia” eller som Foucault själv förklarar i Övervakning och straff:
” I would like to write the history of the prison with all the political investments of the body it gathers together in it’s closed architecture. Why? Simply because I am interested in the past? No, if one means by that writing a history of the past in terms of the present. Yes, if one means writing the history of the present.” 9
6 Jacobsson (1997) s 39
7 Månsson (1995) s 336 8 McNay (1994) s 13 9
Detta innebär inte att jag försöker passa in ett nutida fenomen som tiopunktsprogrammet i ett äldre som folkhemsdiskursen erbjuder, utan jag följer snarare folkhemsdiskursens utveckling och påverkan på samhället eller individer genom dess inneboende maktutövning och speglar eller kontrasterar slutligen tiopunktsprogrammet i detta. Det finns enligt Foucault nämligen ingen logisk enhetlig eller meningsfull historia där det ena ger det andra med någon sorts inbyggd regelmässighet eller kausalitet. Historien utgörs av slump, misslyckanden och ständiga förskjutningar i maktförhållanden.Det som betyder något enligt Foucault är diskursen kring olika fenomen och analysen av vem som för tillfället hade makten att utforma den.
Vad är då en diskurs? Sven-Åke Lindgren beskriver begreppet så här:
Med diskurs avser Foucault en regelstyrd framställning av utsagor, begrepp, teser och teorier som sammantagna utgör en kedja av artikulerade föreställningar om någonting.10
En annan beskrivning som kanske ligger närmare mitt eget sätt att se diskurser på är Kerstin Jacobssons:
Jag försöker också rekonstruera centrala tankegångar eller resonemang: beskrivningar, kausala kopplingar och förklaringar. Tillsammans bildar orden, föreställningarna och utsagorna diskurser som ordnar och systematiserar vetandet./…/ Diskursen tillhandahåller ett perspektiv ur vilket fenomen kan förstås och klassificeras. Den innebär en systematisk organisering av kunskap så att vissa saker blir begripliga och andra inte; den ordnar vetandet enligt sin egen systematik.11
Dikursanalys som metod är alltså studiet av hur dessa framställningar hänger ihop och vad som ligger bakom dem. Jag använder mig av detta främst på de texter från folkhemmets uppbyggnad skrivna av Sträng, Hansson, Möller, Myrdal och andra tunga namn inom socialdemokratin. Jag vill bara gräva fram och visa på den logik och det tidsenliga ”vetande” som genomsyrar dessa texter, utan att värdera dem vetenskapligt i ljuset av dagens sociologiska och ekonomiska teorier. Detta för att vetandet och vetenskapen är intimt förknippad med maktutövning och vem som för tillfället styr vad som är accepterat som vetenskaplig sanning men framförallt också vad som inte är det. Vi kan enligt mig i en
10 Månsson (1995) s. 330
11
diskussion om det svenska samhället inte komma runt den grundläggande uppfattningen att staten har ett ansvar för oss medborgare och vår välfärd, en sanning som formulerades av dessa herrar genom Folkhemsdiskursen. En politisk diskussionen kan idag i det närmaste bara handla om hur stort detta ansvar ska vara och inom vilken sfär det ska utövas.
I Sverige formuleras och formas denna idé om en välfärdsstat till Folkhemmet av den framväxande socialdemokratin under 20-talet och 30-talet. Denna föreställning av hur den goda staten ska agera går sedan dess i min mening väldigt djupt i medborgarnas och politikernas sätt att se på statens roll. Vi kan tydligt se att även när SAP har varit i opposition eller koalition så ligger Folkhemsdiskursen kvar och svävar över politikens mål och utformning. Denna idémässiga dominans ser jag i min uppsats som ett tydligt exempel på en politiskt kulturell ”rotmetafor”12, en metafor som genomsyrar bilden av det tänkta samhället och som alla efterföljande politiska diskurser på något sätt måste förhålla sig till. Idén om samhället som ett hem för dess medborgare gör det också svårt att kritisera, då just bilden av ett hem ses som något positivt i en svenskt kontext. Det gör att den politiska debatten snarare fokuserar på utformningen eller problemen i detta hem, för vem vill polemisera mot att samhället ska vara ett hem?
Med detta som utgångspunkt kommer jag att gå in på att idén om Folkhemmet kan ses som hegemonisk i Sverige. Genom bland annat Billing & Stigendals Hegemonins Decennier så diskuteras denna hegemonins effekt på den rent fysiska uppbyggnaden av Folkhemmet. De kopplar hegemonibegreppet till Gramsci och ser på hegemoni som en process snarare än ett tillstånd. I kampen om kulturen så möts den hegemoniska ständigt av motkulturer samtidigt som den i sig inte är homogen och utan inre spänningar. Istället för att ständigt kämpa mot dessa antagonistiska tendenser så måste en hegemonisk kulturell/ideologisk ordning inkorporera så många konkurrerande synsätt som möjligt som kan inrymmas under en gemensam tankeram. Det blir således mer som ett verktyg eller en strategi för att etablera ett moraliskt och kunskapsmässigt ledarskap för att kunna definiera verkligheten och vad som är naturligt, och inte en patenterad evig sanning. Detta för att kunna ena så många som möjligt under den hegemoniska tanken och därmed legitimera sin maktutövning. 13
12 Ehn & Löfgren (1982) s 24 13
Att bygga ett folkhem
14
Folkhemmets glansperiod är utan tvekan de mycket expansiva åren strax före och efter Andra Världskriget, då många av de reformer som kom att förknippas med Folkhemstanken genomfördes. Den expanderande ekonomin och det stabila politiska klimatet växelverkade för att ge en nästan obruten tillväxt under hela decennier, en utveckling som senare kom att matchas av t ex NIC ländernas15 utveckling under 70- och 80-talet. Under senare delen av 1950-talet hade välfärden ökat så mycket att Folkhemmets socioekonomiskt enhetliga lösningar började att förlora mycket av sin attraktionskraft bland den växande medelklassen. Med avstamp i ATP-reformen så ersätts sakta men säkert det ganska modesta sociala skyddsnät Folkhemmet utgjorde av Tage Erlanders mer omfattande och för medelklassen mer tilltalande ”starka samhälle”. Försäkringsnivåerna las i paritet med inkomstnivåerna och transfereringssystemen anpassades till medelklass- nivå, allt för att bibehålla den kapitalstarka medelklassens lojalitet med det höga skattetrycket. Strategin fungerade bra och under 1960-talet så ökade tjänstemännens andel av SAP:s väljare märkbart och partiet fick i valen runt 50% av rösterna16. Under sjuttiotalet så ställs denna strategi inför nya svårigheter, men det har jag valt att inte gå in på här.
14 Gustavsson (1974) s 65
15 Newly Industrialised Countries; SydKorea, Taiwan, Hong Kong, Singapore etc 16
Folkhemmets ideologiska och historiska grund
Jag ser inte Folkhemmet som en fast, noga utstuderad, politiskt enhetlig konstruktion av ideologiskt snitt, utan snarare som ett nät spunnet av olika vitala trådar. Nätet var finmaskigt nog att fånga upp relativt små avantgardistiska tänkare samtidigt som det var stort nog för att innesluta nästan alla folkrörelser och samhällsklasser. Idémässigt är det en fusion av bland annat nationalism, bruksanda, patriarki, socialism, demokrati, nykterhetsrörelsen, skötsamhetsideal och kanske därför svårt att klart definiera i några rent politiskt- ideologiska termer. Dock kan vi peka på några genomgående teman i det mycket tidsenliga Folkhemmet. Gösta Esping-Andersen sammanfattar dem så här:
The instinct of solidarity in Sweden has it’s historical roots in the homogeneity, uniformity, localism, and, indeed, provincialism of Swedish society. It was never a culture tolerant of ”otherness”, differentiation, or privilege. The solidarity of the People’s Home was viable precisely because Sweden remained undifferentiated, because, it did not fully urbanise until after World War II, and because it remained quite isolated from the rest of the world./.../ The people’s Home represented a very basic kind of equality, one for the ”little people” This corresponded quite well to the kind of class structure that then prevailed. The solidarity upon which the Social Democratic coalition was forged was very much nurtured by popular resentments against anything associated with elitism and privilege; the privileged few could in any case be counted on to look out for themselves.17
Dessa kulturella trådar tvinnas ihop av SAP mitt under en statsbyggnadsprocess till att forma Folkhemstanken. Homogenitetstanken, nationstanken, modernitet och skötsamhetsideal fusioneras ihop och får därigenom starka ingredienser av socialhygienism och socialbiologi, en tidsenlig och tydligen vinnande modell för nationsskapande under denna tidsperiod. Vi får inte glömma att demokratin och den allmänna rösträtten (1921) var ganska ung och det gamla ståndstänkandet fortfarande fanns färskt i minnet hos många. Samtidigt hade produktionen förändrats i grunden och Sverige lämnat den agrara ekonomin för att bli ett industrisamhälle. För de nya, framväxande samhällsklasserna blev då en samlande nationstanke en möjlig väg till att få makten att utforma det nya samhällets institutioner.
17
I den framväxande konflikten mellan arbete och kapital, mellan arbetarrörelsen och bourgeoisien blev därför kampen om att få definiera det nya nationsbegreppet central i kampen om politisk och ekonomisk makt. Folkhemmets nationalistiska appell blir direkt avgörande för dess framgång som politisk strategi. Att få axla homogenitets och enhetlighetens mantel från den Lutherska statskyrkans och centralmaktens Sverige möjliggör för SAP att vinna brett folkligt stöd och i förlängningen att få omstöpa de politiska institutionerna som utgör staten i önskad form. Vi kan alltså se utformandet av folkhemsmodellens ideologiska komponenter som resultatet av en kamp mellan samhällsklasser över tolkningsföreträde till den nationella identiteten, själva nyckeln till makten över statsuppbyggnadsprocessen. 18
Folkhemsbegreppets ursprung kan spåras till framväxten av bourgeoisien och diskursen kring det goda hemmet parallellt med nationalstatens befästande efter de liberala åren i slutet på 1800-talet.19 Korsbefruktningen av dessa strömningar genom Europa och USA bildar grunden för idéer om olika utopiska folk- hem i en tidsenlig nationalistisk tappning. De tidiga utopisterna hade redan under 1800-talet som motreaktion mot det framväxande atomära industrisamhället förespråkat och ibland försökt förvärkliga olika sorters kollektiv, ofta starkt förankrade i småskalig agrar produktion och med en idealiserad bild av den medeltida bondebyn. Av dessa är det enligt Hjalmar Branting och Axel Danielsson främst Fourier, Saint-Simon, Bellamy och Owen som präglar den tidiga socialistiska rörelsen i Sverige. Tidstypiskt nog så letar sig dessa föreställningar fram till detta då underutvecklade hörn av Europa först ca ett halvt sekel efter de fått sitt genombrott på kontinenten. 20
Det främsta avtrycket dessa utopister lämnar efter sig i det svenska folkhemmet är enligt professor Yvonne Hirdman den förskjutning av statens roll som reglerare av det ”stora livet”, så som produktion och offentliga funktioner, till att också ha befogenhet att reglera det ”lilla livet”, den traditionellt privata sfären med sexualitet, barnafödande, ätande o s v. Individen måste inordnas, disciplineras och en gång för alla böja sig för det ”rationella” systemet eller den enda sanna ”allmänna viljan”21. Som jag ser det så uttolkades denna allmänna vilja av de folkvalda politikerna som alltid kunde legitimeras av folkviljan och motivera sina beslut med någon av de nya vetenskaperna: nationalekonomi och sociologi. Detta stämmer väl med
18
Intervju med fil dr Mikael Spång
19 Hirdman 1989 s 81 20 Ibid ss 25
Foucaults syn på disciplineringen av människorna genom det kontrollerade vetandet, genom makten att definiera vad som är vetenskap. Utanför Sverige ser jag de tydligaste samtidiga exemplen av dessa tankegångar i de totalitära system som växer sig starka under 1920- och 30-talet, det Leninist-marxistiska i Sovjetunionen, det fascistiska i Italien samt det tusenåriga Tredje riket i Tyskland.
I Sverige rensas mycket av detta rent utopiska tankegods sakta men säkert ut från det framväxande socialdemokratiska partiets partiprogram, tillsammans med mer bokstavstrogna socialister och anarkister under Hjalmar Brantings år som partiordförande. Denna process mot realpolitik inleds med 1911 års partikongress där två viktiga avgörande beslut tas:
- Partiet ska inte bara koncentrera sig på industriarbetarna utan också inkludera andra löntagare och småbönder, alla utsatta för kapitalets godtycke
- Statligt ägande är inte med nödvändighet det bästa för kampen och dess uttalade mål22
Detta öppnar också vägen för den blandekonomi eller ”svenska modellen” som ekonomiskt kommer att känneteckna Folkhemmet internationellt och det samarbete mellan SAP och Bondeförbundet som har präglat svensk politik fram till våra dagar. Det innebär också det slutgiltiga brottet med de tidiga utopisterna och en tydlig profilering åt det demokratiska hållet. Som en effekt av bland annat detta blir den delningen av det socialdemokratiska partiet som sker på våren 1917, då de mer revolutionära elementen bland socialisterna bildar kommunistpartiet, oundviklig.
Efter första världskriget och den efterföljande ekonomiska krisen och med ganska svaga valresultat under 20-talet, så definieras tanken om ett folkhem allt tydligare av den växande socialdemokratin genom Per Albin Hanssons bok Sverige åt svenskarna – svenskarna åt
Sverige (1926). Med bl a denna bok rycker Socialdemokraterna initiativet till att definiera den
nationella identiteten ur händerna på de konservativa, som dittills hade haft detta som sin huvudparoll. Bo Stråth citeras av Billing & Stigendahl:
21 Ibid s 30
22
Efter att ha varit omstritt och ambivalent i båda länderna vid sekelskiftet var det i Sverige den politiska vänstern som till slut skaffade sig tolkningsrätten med folkhemmet som kronan på verket, medan det i Tyskland blev ett vapen i nazisternas kamp.23
Som begrepp fick det ändå bland allmänheten störst genomslagskraft i Per Albins berömda ”Folkhemstal” 1928 :
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andra, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker inte ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle det betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrande och utplundrade.24
I ett slag så befäste nu SAP bilden av nationen som ett hem där grundvalen är gemensamhet och samkänsla. Här vill jag som en parentes bara inflika att en gemensamhet och samkänsla som direkt eller indirekt definieras av tillhörigheten till en nation måste kallas vid sitt rätta namn: Nationalism. Denna nationalistiska folkhemsidé ersätter alltså de mer radikalt utopiska inslag i socialdemokratin som tidigare rensats ut av Branting och ger partiet genom att appellera till nationell samling en bredare bas att växa på. ”Folket” ersätter den ”proletära klassen” som partiets metaforiska målgrupp. Denna strategi visade sig först och främst framgångsrik i koalition med bondeförbundet 1933-36, då småbrukare och lantarbetare inkluderades i ”folket”, men också decennier senare, när den växande skaran tjänstemän och andra traditionellt medelklassdefinierade yrkeskategorier fångas upp som målgrupp för den socialdemokratiska politiken25.
Partiet var dock ännu inte moget för detta steg mot att vara ett parti för nationell samling och tanken kanske aldrig föresvävade de tidiga socialisterna att SAP skulle bli till en samlande rörelse inte bara för ”arbetarna”, utan också för tjänstemän och byråkrater. Inför valet 1929 återgick man således till en mer dogmatisk socialistisk och klassmedveten hållning, vilket resulterade i ett överraskande dåligt valresultat (historiskt endast matchat av 1990-talets val). Detta dåliga valresultat öppnade vägen inom partiet för Per-Albin Hanssons Folkhemslinje,
23 Stråth i Billing & Stigendal (1994) s 140 24 Billing &Stigendal (1994) s. 252 25
under hela tiden ivrigt förespråkat av honom och den efterträdande chefsredaktören Rickard Lindström genom partiorganet Ny Tid.26
Genom ett breddande av partiets ”ansvarsområde” från att enbart ha koncentrerat sig på arbetarklassens behov till att innefatta hela ”folket”, öppnas också vägen för en annan oerhört central del av den ideologiska konstruktionen av folkhemmet: samhället som en organisk enhet. Denna förställning växte fram i de biologiska vetenskapernas fotspår under 1800-talets slut och kan ses som del av en världsbild snarare än en ideologisk betingad metafor. Precis som vilken mänsklig kropp som helst måste samhället bli disciplinerat och hygieniskt för att överhuvudtaget kunna överleva. Det måste enligt detta synsätt också vara ständigt på sin vakt för att inte angripas av parasiter eller bakterier, i samhället manifesterade av ”de andra”. Detta synsätt, som i praktiken utmynnar i socialhygienism och en patologisering av de från normen avvikande i samhället, utgör själva grunden för det moderniseringsprojekt som inkorporeras i Folkhemmet och lägger den ”vetenskapliga” grunden för begreppet ”den nya människan”27. I Sverige kommer denna samhällssyn rent konkret att manifesteras av det statliga rasbiologiska institutet, invigt 1923 och det steriliseringsprogram som följde i dess fotspår.
Socialhygienismen tog näring inte bara från ett organiskt synsätt på samhället utan också från den nya moralism som växte fram kring sekelskiftet. Moralismen åt sig in i arbetarklassen både uppifrån och inifrån. Inifrån växte sig denna moralism stark i det vakuum av traditioner och normer som hade uppstått under den omfattande migration som proletariatet hade genomlidigt. Migrationen var inte bara den omfattande inflyttningen till industristäderna utan också långt innan, när den första moderniseringsvågen i början av 1800-talet sköljde över jordbruket och ett stort kringflyttande jordbruksproletariat skapades. Denna i en mening rotlösa samhällsklass söker sig till de snabbt växande folkrörelserna. År 1920 var frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen i stort sätt lika stora, med ca 300 000 medlemmar var, alltså då nästan var fjärde vuxen svensk. I dessa rörelser frodas det en ganska klar moralistisk hållning som med tukt och förmaningar vidareförs till medlemmarna28. 26 Karlsson (1993) s 290 27 Ibid s 20 28 Ambjörnsson (1998) s 235
Uppifrån kom moralismen att manifesteras av de (små)borgliga ideal proletariatet mötte när de flyttade in till industrialismens städer. Industriell produktion krävde en helt annan disciplinering kring klockan, arbetsformerna i fabriken och i mycket större arbetskollektiv än i den tidiga, småskaliga agrara produktionen. Etnologen Gösta Arvastson beskriver det så här:
Ingenjörers och affärsmäns krav på skötsamhet, ordning och disciplin blev en samhällsordning och översattes i vällingklockor och fabriksvisslor, som inrutade tiden i nya kategorier. Fantasifulla arbetarkaserner ritades av företagsledare vid denna tid. Verkstadsregler och ordningsföreskrifter berättade att arbetarna krävde tillsyn.29
Hemmen var naturligtvis inte heller fredade utan sågs som centrala för samhällets kollektiva hälsa. Redan på 1800-talet hade många ur borgarklassen med inspiration från England och Tyskland insett att arbetarhemmen måste bli föremål för deras omsorg om samhället skulle överleva och produktionen säkras. En förlaga till detta fanns ju i det gamla brukssamhället, där brukspatronen månade om de anställdas väl och ve på ett utstuderat patriarkaliskt sätt. Filantropin blev högsta mode och kopplades genom bostadsbyggande till moralismen. Arbetarbostäder byggdes av borgare som t ex grosshandlare Robert Dickson i Göteborg och kravet för att få hyreskontrakt var naturligtvis ett skötsamt leverne och lagliga giftemål. Det var inte bara en fråga om ren filantropi, utan som bostadsreformatorn Oscar Ekman uttryckte det 1866:
Goda och dugliga arbetare bli för köpmännen goda konsumenter och komma ej att belasta
fattigvården.30
Det var i denna krock mellan ett nybildat, nyinflyttat proletariat som hade tappat sin kulturella förankring i bondesamhället och bourgeoisien med en hegemonisk företrädesrätt att definiera svenskhet och normalitet, som skötsamhetsidealet uppstod och kom att internaliseras genom folkrörelserna. Ellen Key föreskrev de stora massorna vad som kunde anses som god smak och hur viktigt denna estetik var i uppfostrande syfte, medan IOGT förmanade sina medlemmar att disciplinera sig för att uppnå (och förtjäna) demokratisk frihet. Att bostaden är central för dessa strävanden poängteras av den liberale riksdagsmannen Hagbard Isberg i en debattbok om fattigvården i Malmö 1911:
29 Arvatsson i Frykman m fl (1991) s 184 30
Kroppsarbetarens trefnad och behållning af sitt hemlif, detta oafbrutna fostrande och etiskt stärkande inflytande på samtliga familjemedlemmar, möjligheterna för barnen att erhålla god vård och att bli kroppsligt och själsligt sunda och kraftiga medborgare, möjligheten för hustrun att göra sig gällande som en vårdare af goda seder och ett centrum för kärleken till hemmet och slutligen, möjligheten för husfadern att finna den oumbärliga dagliga hvilan och vederkvickelsen i skötet af sin familj i stället för på krogen- alla dessa för nationens inre lif så oändligt betydelsefulla imponderabilier äro på det intimaste sätt afhängiga af bostadens beskaffenhet och läge… 31
Denna syn på bostaden hade sin motsvarighet inom den socialdemokratiska rörelsen, för även om partiet fram till 1933 års budget inte ägnade så mycket energi åt bostadsfrågan så fanns det eldsjälar och en gräsrotsrörelse som sakta men säkert växte sig allt starkare och som såg potentialen i bostadsfrågan. Drivande här är bland andra Gustav Steffen som hade tillbringat mycket tid i Weimarrepublikens Tyskland, där rätten till en bra bostad faktiskt var inskriven i författningen. Han motionerade framgångsrikt i riksdagen 1911 för att man skulle tillsätta en ny bostadskommission. Den ledde till en rad åtgärder och ungefär samtidigt så bildades de första hyresgästföreningarna i Sverige. Dessa kom att få en central roll för Folkhemmets framtida uppbyggnad. Ur Hyresgästföreningen Stockholm bildades nämligen HSB Stockholm 1923 och den kollektiva bostadsägandeformen var därmed introducerad i Sverige32. Bland grundarna fanns arkitekt Sven Wallander som jämte Gunnar Myrdal och Uno Åhrén kan sägas ha haft störst inflytande på boendepolitikens utformning under 1930-talet och framåt.
I bostaden konvergerar alltså de ideologiska strömningar av socialhygienism och socialbiologi med modernitet och socialism. Den blir ett viktigt verktyg för att uppnå dels den levnadsstandardshöjning som utlovats, men också essentiell för att utforma och vidmakthålla den nya homogeniteten som det moderna nationsbygget kräver. Det finns starka inslag av disciplinering av massan sammanblandat med väldigt realpolitisk nytta och nationalekonomi. Detta utgör enligt mig grunden för den svenska folkhemsmodellen och därför anser jag att det är möjligt att åskådliggöra folkhemmets ideologiska grund i bostadspolitiken, då den rent fysiskt manifesterar de tankestrukturer som ligger till grund för folkhemsbygget.
31 Isberg (1911) s 5
32
Bostadens roll i arbetarrörelsens politik
Bostaden har spelat en fundamental roll för Folkhemsbygget dels genom att stå som metaforisk modell för Folkhemmet och dels genom att det konkreta bostadsbyggandet var en central del av SAP:s ekonomiska/sociala politik. Att förbättra bostadsstandarden var ett väldigt påtagligt sätt för partiet att infria sina löften om ett bättre liv för alla i det nya Folkhemmet. Detta kombinerat med att det fram till miljonprojektets dagar ansågs råda konstant bostadsbrist i Sverige, och att det därför blev till en valfråga i nästan varje val fram till 1969, ger bostaden en särställning i svensk politik. Men också för den alltmer socialt inriktade Folkhemsstaten så blir boendet till en viktig fråga. Enligt de tidiga Folkhemspolitikerna skulle det vara möjligt att bygga bort de sociala problem som fanns i samhället och som enligt dem hade sin grund i fattigdom. Mer om detta i nästa kapitel.
Övergången från ”klassparti” till ”folkparti” manifesterades tydligast med den berömda ”kohandeln” 1933, då SAP för första gången fick igenom ett krispaket med stöd av ett borgerligt parti, Bondeförbundet. Krispaketet var av Keynesianskt snitt och starkt influerat av Roosevelts New Deal. Själva konstruktionen av budgeten var oerhört modern och hade Gunnar Myrdals signum på sig. Villy Bergström beskriver den så här:
This budget policy has been considered the first conscious implementation of Keynesian economic policy in the world.33
Regeringen skulle genom offensiv statlig investering öka konsumtionen och få hjulen att snurra igen, en modell för konjunkturutjämning som kom att användas i Sverige fram till början av 90-talet, då den borgliga fyrklövern skulle spara Sverige ur krisen. Denna uppgörelse var från början stark kritiserad både inom de två partierna, men framförallt av de andra borgerliga partierna. Att de följande åren rent ekonomiskt innebar en högkonjunktur och på så vis tillmäter den Keynesianska modellen framgång behöver inte nödvändigtvis vara en korrekt tolkning av den ekonomiska historien. Faktum var att NaziTysklands omfattande rustning och expansiva finans- och utrikespolitik fick den svenska exportindustrins hjul att snurra rejält.34
33 Bergström i Misgeld mfl (1992) s 143 34
Det största hotet mot denna uppgörelse var förutom intern kritik inom de båda partierna, den uppseglande och segslitna byggstrejken 1933-34. Då dessa två företeelser råkade utspela sig samtidigt, så kopplades de genom historiens slump ihop. Regeringen sattes av sina nya samarbetspartners på prov hur hårt fram de skulle gå mot de ”egna” leden och inom SAP så ifrågasattes partiets klassolidaritet på gräsrotsnivå. Socialdemokraterna fick nu välja om byggarbetarnas eller ”folkets” intressen skulle sättas i första hand. Folkhemslinjen vann till slut och följdes 1934 av utrensningar inom partiet.35 ”Illojala” debattörer som hade krävt en mer klassolidarisk linje fick lämna plats åt det nya samförståndets män (nästan uteslutande män) och Per-Albin Hanssons position, inte bara som partiordförande och statsminister utan också som landsfader, stärktes.
Avgörande för Folkhemmets modernistiska inriktning var att man under byggstrejken hade använt sig av modernistiska argument för att kritisera byggarbetarna. De hade framställts som ett bakåtsträvande och förgubbat skrå som vägrade att anamma modern produktionsteknik. De stod genom detta i vägen för ett mer kostnadseffektivt bostadsbyggande och var därmed osolidariska med andra arbetare som var i stort behov av billigare och bättre bostäder.36När sedan byggarbetarna i ett samarbete mellan LO och SAP under ett lockouthot av SAF tvingats till att skriva under ett sämre avtal än det som ledde till konflikten, så blev det plötsligt upp till bevis för regeringen när det gällde det storslagna modernistiska bostadsbyggande som byggarbetarna enligt Regeringen genom sin bakåtsträvande skråmentalitet hade blockerat.
I Keynes anda satsades det efter detta på att få igång bostadsbyggandet och på så vis skapa en mängd nya arbetstillfällen och samtidigt komma ur den svekdebatt som förts under byggstrejkens nio månader. Nya bostäder skulle byggas och byggsektorn var med en hög grad av arbetsintensitet idealisk för den Keynesianskt präglade budgeten. Socialministern Gustav Möller förklarade inför valet 1936 ingående hur hjulen skulle börja snurra:
Rymligare och bättre bostäder åt familjen betyda emellertid icke blott ökade arbetsmöjligheter för all slags byggnadsindustri och för alla materialleverantörer till husbyggnader. Det betyder också att ett par hundra tusen nya rum skola möbleras och förses med annan utrustning, tapeter, fönster, gardiner och mattor, lampor, små prydnadssaker o. s.
35 Karlsson (1993) s 250
36
v.; verkningarna sträcka sig till en mängd olika områden, allt ägnat att ge arbete och försörjning åt ett större antal medborgare i skilda yrken.37
Satsningarna på bostadsbyggandet blev dock aldrig så stora som förväntats och inte så modernistiska som kanske befarats. Förutom de Myrdalska ”barnrikehusen” som började uppföras 1936 så gick den ”nya stadsplaneringen” trots förbättrad konjunktur väldigt trögt. Till och med i Göteborg, där Uno Åhrén, en av förgrundsgestalterna för det funktionalistiska byggandet i Folkhemmet, var stadsarkitekt så uppfördes endast ett fåtal moderna arbetarbostäder. Dessa blev inte till någon succé bland de tilltänkta hyresgästerna och var dessutom varken billigare eller bättre än de traditionella ”landshövdingehusen”. Kanske var folket inte heller redo för dessa stramt funktionalistiska hus med minimala ytor och som saknade estetiska "krusiduller".38
Genom koalitionen med Bondeförbundet hade det mesta av bostadspengarna istället koncentrerats på att förbättra lantarbetarnas bostäder. Detta satsande på en traditionellt sätt icke-socialistisk väljargrupp förstärkte ytterligare den omsvängning som partiet genomgått från arbetarparti till ”folkparti”, men det skapade också utrymme för att ta strålkastarljuset från den problematiserade arbetarfamiljen och dess boende för att kunna visa upp en social grupp som har det ännu värre. Gustav Möller summerade under den följande valkampanjen:
Kampen mot arbetslösheten födde ett stort bostadsprogram. Intet ont som ej har något gott med sig. Utan den djupgående krisen hade säkerligen den svenska riksdagen vägrat att satsa de 113,5 miljoner kronor, som anslagits till olika bostadsändamål under budgetåren 1933-1937, varav 77,5 miljoner kommit landsbygdens folk tillgodo och 36 miljoner städernas, de senare dock endast som lån.39
Vi kan av siffrorna tydligt se att de största satsningarna och åtgärderna fokuserades på landsbygden. Efter författaren Lubbe Nordströms reportagebok ”Lort Sverige” (1938) var det inte längre någon tvekan om var de riktiga problemen i folkhemmet bodde. Lubbe visade upp Folkhemmets baksida, den ”omoderna” landsbygden, de magra levnadsförhållandena och den
37 Möller (1936) s 11
38 Karlsson (1993) s 206 39
absoluta frånvaron av civilisation.40 Arbetarrörelsen kunde andas ut och skjuta över problemstämpeln till en annan social grupp i samhället och på så vis manifestera sin nyvunna tillhörighet i samhället. De skötsamma arbetarna kunde i regeringsställning definieras in under ”Vi” begreppet då en ännu mer utsatt grupp, landbygdens proletärer, fick manifestera ”de andra” i Folkhemmet.41
Det som politiskt istället för ett omfattande modernistiskt stadsbyggande skulle prägla SAP:s 30-tal var den oerhört kraftfulla politiska symbios mellan ett nytt, folkligt, socialdemokratiskt parti med landsfadern Per-Albin Hansson i spetsen och det intellektuella, ”vetenskapliga”, socialhygieniska modernistiska samhällsprojekt med Myrdals, Åhrén, Wallander och andra högutbildade ”sociala ingenjörer” som frontfigurer. Att denna oerhört dynamiska period var avgörande för hur Folkhemmet utformades och för hur dagens svenska samhälle ser ut påpekas av Klaus Misgeld i Creating Social Democracy:
[The] decade of the 1930s stands out as a period in which politics were really important, especially in contrast to the proceeding decade of political impotence. Per Albin Hansson’s first government demonstrated a forcefulness and resolution previously unseen. What happened then has been described in many ways: as the historical compromise between labour and capital; as the integration of the working class into industrial society; as the victory of parliamentary democracy over dictatorship. However, of almost equal import was that the power and strength of will evinced by the new government fostered new belief in the possibilities of politics to change social reality.42
Det nya samhället skulle byggas upp och av olika samspelande faktorer eller av historisk nödvändighet så blev bostaden till den centrala skärningspunkten i detta samhällsbygge. Här möttes krispaketets Keynesianism, byggstrejkens utfästelser, socialhygienismen med dess sociala ingenjörer, Fordismens masskonsumtion och en ny tro på möjlig fredlig politisk omdaning av samhället. Den sammanbindande faktorn var en modernistisk människosyn som fick direkt synbara konsekvenser för samhället i form av bostadsbyggande och stadsplanering.
40 Frykman i Ethnologia Scandinavica (1981) s 41 41 Frykman i Ethnologia Scandinavica (1981) s 38 42
Modernismens ideologer som av socialminister Gustav Möller från början mer eller mindre hade avfärdats som överklassintellektuella, fick genom finansminister Wigforss förbarmande göra en bostadsundersökning i Göteborg. Resultaten låg inte i linjen med förväntningarna och utredningen fick inte någon reell genomslagskraft i den förda politiken. Annat var det efter att byggstrejken hade satts igång, plötsligt insåg Möller bostadsbyggandets potential och den stora avgörande Bostadssociala utredningen tillsattes med Gunnar Myrdal, Uno Åhrén, Sven Wallander, Olle Engkvist, Alf Johansson, Bertil Nyström och Ivar Österström i spetsen.43 Denna utredning kan ses som intåget av den mycket inflytelserika grupp debattörer som sammansvetsades under utredningstiden. Efter detta blev Sverige sig aldrig mer likt.
Sociologi, ingenjörskap och den nya människan
Parallellt med den politiska utvecklingen av det socialdemokratiska partiet som beskrivs i föregående del av uppsatsen, så kom en modernistisk samhällssyn att växa fram och bli tongivande bland en rad intellektuella. Den hade som förut nämnts egentligen sin grund i ett biologiskt betraktande av samhället som bland vetenskapsmän och intellektuella slog igenom redan någon gång i slutet av 1800-talet. Samhället sågs som en organism eller en kropp som parallellt med den mänskliga kroppens läkarvetenskap hade fått nya vetenskapliga discipliner som kunde diagnostisera och kurera vad som kunde ses som patologiska brister: Nationalekonomin och Sociologin. Båda dessa kombinerades med en nygammal moral som också kan härledas till 1800-talet men som kläddes i ”vetenskapliga” ordalag i stället för bigotteri44och genomsyrade hela det modernistiska Folkhemsprojektet.
Helt klart var emellertid att det skulle krävas stora insatser för att ro iland det modernitetsprojekt ”avantgardet” förespråkade. Det nya samhället krävde också den ”nya människan” för att kunna fungera. Per-Markku Ristilammi uttrycker sig i sin avhandling liknande:
Gemensamt för utopisterna var att de ansåg att lösningen på de sociala problemen låg i att omforma den fysiska miljön. Det yttersta målet var ett nytt samhälle, med helt andra sociala
43 Karlsson (1993) s 197
44
relationer än vad som fanns i samtiden. Skapandet av nya fysiska miljöer tänktes alltså leda till skapandet av nya sociala relationer och därmed också nya människor45.
Tanken om ”den nya människan”, det definitiva brottet med djurvärlden, det primitiva, är kanske parallellt med alla tekniska landvinningar det moderna samhällets tydligaste kännetecken och mytbild. Den moderna människan ses som rationell, standardiserad, hälsosam och framförallt utbytbar, en kugge i samhällsmaskineriet. Den ska konsumera de rätta sakerna, vara produktiv, delaktig i demokratin och hela tiden ha samhällets bästa för ögonen. Genom individuell disciplinering nås kollektivt välstånd.
Modernismen eller snarare funktionalismen och dess krav på en ny människa gjorde ett väldigt konkret intåg i den svenska samhällsutvecklingen. Under Stockholmsmässan 1930 så gavs ett utställningsmanifest ut av ideologerna bakom utställningen: acceptera! Detta innehöll inte bara en beskrivning av de hus som fanns på utställningen, utan också :
…en besvärjelse över det nya samhället, samhället med den moderna människan, den rationella människan.46
Manifestet hade skrivits av en grupp ganska unga arkitekter som enligt prof. Hirdman tillsammans med den nationalekonomiska klubben, makarna Myrdal och andra, bildade ett avantgarde av modernism och funktionalism i Sverige under denna period. Hon citerar ett brev av Alva Myrdal från 1932:
..young radical people who want to be free to criticise anything- they don’t care about their careers- but who are not going to be just intellectualls making a show, but keeping together as a group because they want to be constructive./ / They form in Sweden the avantgarde of constructive social radicalism and are very far from sterile aesthetics…47
Sammansmältningen av dessa grupper, kombinerat med behovet av en stark statlig inblandning i bostadsbyggandet i och med de nya moderna byggteknikens behov av massproducering, födde fram en helt ny kategori samhällsdebattörer och politiker, som var
45 Ristilammi 1994 s 45
46 Ristilammi (1994) s 48 47
intellektuella, radikala och ”moderna”: De sociala ingenjörerna. I och med denna fusion så vävdes Folkhemmet samman med modernistiska idéer och ett funktionalistiskt husbyggande, manifesterat i den stora bostadssociala utredningen i början av 1930-talet. Enligt Johan Rådberg så var denna utvecklingsoptimism och rationalitet en symbios som passade både politiker och funktionalister:
Funktionalismen vann i nästa steg legitimitet genom att alliera sig med de politiska krafter som stod för modernisering av samhället- i Sverige det socialdemokratiska partiet. Alliansen byggde på en gemensam syn på hur moderniseringen skulle ske. Både arkitekter och politiker såg som sitt mål att utplåna 1800-talets miljöer, vilka uppfattades som uttryck för ett orättfärdigt samhällssystem.// Det funktionalistiska stadsbyggandet kunde således hämta sin legitimitet från två olika håll: det kunde göra anspråk på att vara objektivt, vetenskapligt och på samma gång politiskt >>progressivt<<. Det var en oslagbar kombination.48
Idéen om hur det nya bostadshuset skulle se ut hämtades från andra avantgardister inom arkitekturen, främst Le Corbusier. Hans vision kring ”bostadshuset en maskin att bo i”49 passade som hand i handske för de sociala ingenjörerna i Sverige. Le Corbusiers ideal var den då nya atlantångaren, med sin absoluta funktionalism och rationalitet som kännetecken. Le Corbusier beskriver atlantångarens förstaklasshytt som ideala modellen för framtidens bostad:
Den är knapp till ytan, sparsamt möblerad, men den är försedd med alla moderna bekvämligheter- toalett, dusch, ventilation, stora fönster. På dessa femton kvadratmeter finns allt den moderna människan kan behöva. Hytterna är standardiserade och upprepar sig i långa horisontella rader; vertikalt är de staplade på varandra i tio våningars höjd.50
Detta ideal ledde till att de sociala ingenjörerna i Sverige skissade på väldigt kompakta lägenheter om ca 40-45 kvm för en familj bestående av två vuxna och två barn. Alla rum kunde vara väldigt små, speciellt köken, då den nya människan skulle tillbringa den mesta av sin tid ute i samhället och dess allmänna platser. Den arbetande ”kamratfamiljen” hade inget behov av att sitta hemma och kura i köket, utan skulle med lust deltaga i samhällets kollektiva aktiviteter, vare sig det gäller arbete, fritid, skola eller barnomsorg. En mer Foucaultiansk
48 Rådberg (1997) s 18
49 Rådberg (1997) s 11 50
tolkning skulle vara att dessa gemensamma aktiviteter också skapar nya arenor för övervakning och disciplinering. Inom folkrörelserna sågs detta dessutom som politiskt viktigt:
En bebyggelse skall inte bara vara en samling bostadshus, där folk kan dväljas när de äter, sover, ägnar sig åt hemarbete, idkar familjeliv eller tar emot ett begränsat antal vänner och bekanta./../ Det bör finnas lokaler, där man kan träffa mer eller mindre likasinnade grannar för dryftning av gemensamma angelägenheter eller av allmänna problem./../Det fackliga, ekonomiska, politiska och kulturella föreningsliv, som hela vår demokrati ytterst bygger på, både i städerna och på landet, hämmas i sin utveckling på grund av lokalbrist. Vår demokrati är inte färdig än. Den måste på alla sätt fördjupas och fullständigas.51
Det byggdes aldrig någon större mängd av dessa rent funktionalistiska hus, främst beroende på att många av de storslagna projekt som fötts fram under 1930-talet fick läggas på is under kriget. När kriget var över så hade den största entusiasmen för det rena funktionalistiska samhället lagts sig, kanske en effekt av att nazisternas illgärningar blev till allmänt beskådande. Istället var det de bostadskooperativa bolagen, HSB och nystartade (1944) Riksbyggen som tog initiativet i bostadsdebatten. Tillsammans med den nyskapade kommunala allmännyttan så byggdes det nya Sverige upp, lite mer jordnära och lite mindre utopisk, men ändock modernt. Byggtekniken hade på allvar kommit ifatt de funktionalistiska drömmarna, men kanske gjorde det stora folkrörelseinslaget att de aldrig förverkligades fullt ut. Socialhygienistiska argument satte dock fortfarande bostaden i en central plats när det gällde samhällets åtgärdsmöjligheter. Gunnar Myrdal förklarar:
En höjd bostadsstandard är av den allra största betydelse för de enskilda människornas hälsa och lycka och därmed även för samhällelig harmoni. Gäller det att stegra vår konsumtion, bör bostaden få komma i allra första rummet.52
Genom att kombinera ihop konsumtion med sociala reformer kunde de tidiga modernisterna få gehör för sitt förkunnande. Det nya Sverige skulle ju konsumera sig ur den rådande ekonomiska krisen. Men konsumtionen fick inte ske hur som helst. Den bostadssociala utredningen hade till författarnas förvåning rent empiriskt visat att många arbetare föredrog sina gamla bostäder framför de nya funkishusen i exempelvis Göteborg. Folket måste därför
51 Hyresgästernas riksförbund (1945) s 18 52
uppfostras till att bo bättre, det räcker inte med att bara bygga nytt. Gunnar Myrdal hade redan 1932 förespråkat denna linje:
(Vi måste) gradvis vänja människorna att bo praktiskt, uppfostra dem till en från deras egen synpunkt riktigt inställd bostadsefterfrågan. Konsumtionen behöver faktiskt styras i konsumenternas eget intresse. Människor måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de komma att uppskatta det slagets konsumtion och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder.53
Här möts Folkhemmets sociala visioner med Fordismens masskonsumtion. Det var ju inte bara konsumtion av boendet som skulle styras in i rätt banor. Även vardagen måste disciplineras in i det nya levnadsmönstret. Den för samhället nödvändiga konsumtionen måste bejakas men samtidigt tyglas in i det socialhygienistiska projekt som de sociala ingenjörerna arbetade fram. Redan Henry Ford hade insett detta och t o m engagerat socialarbetare för att kontrollera att arbetarnas levnadssätt och därmed konsumtion var ”sund”. Fordismen kom därför av Gramsci att sättas i spetsen av det enligt honom största och mest genomgående försöket att skapa en nya människa genom ett nytt sätt att arbeta och konsumera.54 Detta projekt anammades i Sverige med de sociala ingenjörerna som uttolkare och ”zwingherrar”55. Myrdal hade dock av kamraten av Åhrén kritiserats för just den ”von oben” mentalitet ovanstående citat indikerar. I ett personligt brev till Myrdal så skriver han:
Jag saknar hos dig det hänsynsfulla ställningstagandet – i stället för en vetenskaplig betraktelse av de ekonomiska förloppen, ungefär som en forskningsresande ser på en negerby.56
I och med den stora standardökningen på nybyggda bostäder och insikten om att det verkligen gick att bygga bra bostäder till överkomliga priser (naturligtvis också med en hög grad av statlig subventionering) så inriktades mycket av debatten på statsplanering som medel för ”sanering” av de svenska städerna. De sociala ingenjörerna hade efter kriget vuxit ur rollen som bostadsarkitekter och gav sig istället hän till att rensa städerna från undermålig och
53 Hirdman (1989) s 123
54 Billing & stigendal (1994) s 212 55 Hirdman (1989) s 57
56
