Vid ett flertal tillfällen diskuterades om fotografering, skrivande eller filmande var mest användbart i dokumentationsarbetet. Två av pedago- gistorna var tydliga med vilka verktyg de föredrog. Jag uppfattade att det verktyg som de prioriterade var det verktyg de själva använt flitigt när de arbetade som förskollärare i barngrupp. Motivet att förespråka ett verk- tyg såg dock olika ut. Nedan följer exempel på samtal som angående verktygen.
Exempel 1.
På en av förskolorna finns en diskussion om vilket dokumentations- verktyg som ska användas vid observationstillfällena. Diskussionen förs mellan pedagogistan och förskollärarna i det arbetslag som deltar i pro- jektet. Pedagogistan menar att fotograferandet hade blivit för omfat- tande och hon saknade de skrivna observationerna. En av förskollärarna ser på skrivandet mer som ett komplement:
Jag jobbar mest med kameran faktiskt. Jag är inte så verbal känner jag. Jag tycker inte om att skriva. Alltså när jag ska göra nått snabbt så är jag inte där med pennan och skriver så. Utan jag hänger upp mitt minne och gör urval med kameran mest och sedan kompletterar jag det med anteckningar. Jag har alltid block och kamera med mig. Så ofta så skriver jag lite stödord och så också. Men det är bilderna som på nått sätt är ingång för mig. (Intervju, 2007-02-22)
Förskolläraren ser fotograferandet som det verktyg som bäst och snabb- bast kan fånga de situationer som hon vill observera. De kommunicerar på ett bättre sätt situationer som hon vill minnas än hennes skrivna ob- servationer. Men hon ser betydelsen i att använda olika dokumentat- ionsverktyg som kompletterar varandra. Pedagogistan däremot, som lärt sig hantverket genom observationer, menar att detta verktyg kommit i skymundan för allt fotograferande.
Exempel 2.
En annan pedagogista återkommer vid flera tillfällen till betydelsen av att filma olika situationer. Detta verktyg anser hon vara det förnämsta hjälpmedlet eftersom det också ger möjligheter att gå tillbaka till materi- alet upprepade gånger och på det sättet upptäcka nya aspekter. På en referensgruppsträff säger hon, när gruppen diskuterar olika doku- mentationsverktyg:
Jag tänker på att filma. Att plocka ut en filmad sekvens att förhålla sig till! Titta på och fundera kring. Filma är ju så nära verkligheten vi kan komma i att fånga någonting och ha här. För vi har ljuden, vi kan se blickarna […] Vi kan ha fokus på upptäckter, vi kan ha fokus på frågor vi ser uppstår, vi kan ha fokus på hur de gör med händerna. (Referensgrupp 2008-02- 11)
I ambitionen av att komma åt så mycket som möjligt i en situation anses filmsekvenser skapa bäst förutsättningar.
I nästa steg när observationsmaterialet iordningsställs för att bli kom- municerbart skapas nya reflektioner hos den förskollärare som gjort observationen, vilket en av förskollärna berättar om:
När vi sitter och skriver så får vi syn på saker som hänt som man kanske inte tänkte på precis när det hände. Det är lik- som en återkoppling till oss också medan vi gör dokumentat- ionen så kommer vi på saker som har hänt. Kanske ser saker på en bild när man framkallar att ’åh just det där bakom sitter han och pekar på det’. (Intervju, 2007-02–19)
Förskolläraren beskriver att den återkoppling till händelsen som materi- alet skapar gör att minnesbilden upplevs mer detaljerad. Dessutom ger materialet en möjlighet att upptäcka nya saker i situationen som inte uppmärksammades vid observationstillfället.
En kollega menar att, i nästa steg när observationen ska presenteras eller kommuniceras till andra, blir hennes tolkning av situationen den som presenteras vilket hon uttrycker på följande sätt:
Ja, man kan inte komma ifrån det att man själv också är hela tiden en tolkande person i det hela. Men dokumentation är väl också inte bara att man skriver utan att man gör den till- gänglig för andra. Genom att skriva rent eller göra samman- fattningar eller sätta upp på väggen eller skriva så andra kan läsa. (Intervju, 2007-02-19)
Här beskrivs hur den som gör sammanfattningarna eller sätter upp ett material på väggen redan har gjort en tolkning innan andra ges möjlighet att tolka eller analysera materialet. Materialet kan aldrig visa upp någon form av ”sanning” utan den som gör observationen och ser till att den blir kommunicerbar, har redan på förhand tolkat materialet. På detta sätt skapas berättelser utifrån hur den person som skriver rent, samman- fattar eller sätter upp materialet på väggen vill kommunicera doku- mentationen.
Diskussionen som förs vid olika tillfällen speglar ett ambivalent förhål- lande till hur processen från observationstillfället till den slutliga sam- manställningen ska uppfattas om den presenterade dokumentationen ska uppfattas som sann eller inte.
Återkommande beskrivs dock det processinriktade arbetssättet som berikande för arbetet, inte bara som en återkoppling av vad som hänt utan att det också gör att arbetet ges en mening. Detta beskrivs av en av förskollärarna på följande sätt:
Den gav mig en kick när jag började här ska jag säga. Det är vad den lockar fram, man får kickar av det själv. Man ser vad barnen håller på med. Annars trampar man bara på. Men att man får syn på andra saker. Och att man synliggör barnen också […] Förhållningssätt också. Alla är tillsammans, att man är medforskare att man verkligen har den sociala ge- menskapen. Att vi har ett utbyte av varandra. Inte bara bar- nen av oss utan vi av barnen. (Intervju, 2007-06-04)
Denna förskollärare menar också att arbetet med att prata om doku- mentationerna både tillsammans med barnen och tillsammans med kol- legor ger ett utbyte som upplevs som gemenskapsskapande. Utbytet av idéer och tankar som lockas fram mellan barn-barn och barn-vuxna och vuxna-vuxna gör att arbetet upplevs meningsfullt.