Djurplågeribrottet

3.2.1 Djurplågeribrottets lydelse

Djurplågeribrottet faller under den allmänna straffrätten, dvs. är ett brott enligt brottsbalken, och är ett brott mot allmän ordning enligt de bestämmelser som återfinns i 16 kap. brottsbalken. Straffbestäm- melsen om djurplågeri finns i 16 kap. 13 § brottsbalken och har följ- ande lydelse.

Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom miss- handel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbör- ligen utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år.

Djurplågeribrottet – allmän bakgrund... SOU 2020:7

40

3.2.2 Kort historik

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt år 1857 genom förord- ningen (1857:61) angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade uppenbar grymhet straffas med böter. Förordningen var alltså inte tillämplig beträffande andra djur än tamdjur. Stadgandet upptogs oförändrat i 18 kap. 16 § i 1864 års strafflag. År 1900 fick paragrafen ett tillägg enligt vilket straffet, om omständigheterna var synnerligen försvårande, skulle kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader. För att misshandel av varje slag av djur skulle vara straff- belagd ersattes år 1907 uttrycket ”egna eller andras kreatur” med ordet ”djur”.

Efter senare ändringar upptog bestämmelsen fram till år 1945 som brottsbeskrivning att någon i behandling av djur visat uppenbar grymhet genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annor- ledes. År 1944 fick bestämmelsen en lydelse med innebörden att djuret genom agerandet skulle ha utsatts för otillbörligt lidande som förutsättning för straffansvar.

Samtidigt med att lagen om djurskydd trädde i kraft 1945 erhöll bestämmelsen mot djurplågeri, då i 11 kap. 13 § strafflagen, den av- fattning den hade då strafflagen år 1964 upphörde att gälla.

När strafflagen år 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes djurplågeribestämmelsen i sak oförändrad till 16 kap. 13 § brotts- balken. Enligt detta stadgande förelåg djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande. Straffet var böter eller fängelse i högst två år. I sammanhanget kan nämnas att stadgandet i strafflagen inte angav begränsningen av fängelsestraffet till två år. En sådan begränsning följde emellertid av allmänna regler.

Djurplågeribestämmelsen ändrades 1965 i fråga om uttrycket ”otill- börligt lidande”. I paragrafens dåvarande lydelse anknöts otillbör- ligheten till effekten, dvs. djurets lidande. Med lagändringen krävdes för straffbarhet i stället att djur otillbörligen har utsatts för lidande. Det var således inte längre lidandet som måste framstå som otill- börligt för att straffbarhet skulle föreligga. I stället var avsikten att straffansvar skulle kunna inträda så snart ett djur har utsatts för lidande genom handling eller underlåtenhet som inte kan anses berättigad av

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – allmän bakgrund...

ett godtagbart intresse att förfara med djuret på det sätt som skett, dvs. ett otillbörligt handlande.

För straffbarhet krävdes tidigare att gärningen hade begåtts upp- såtligen. Bestämmelsen utvidgades 1973 till att omfatta även gärningar som begås av grov oaktsamhet.

3.2.3 Straffbara gärningar

Enligt straffstadgandet i dess nuvarande lydelse begås djurplågeri genom misshandel, överansträngning, eller vanvård eller på annat sätt. Uppräkningen är inte uttömmande och således kan även andra gärningar än de som anges i lagtexten utgöra djurplågeri.

Djurplågeri kan alltså begås genom handling, dvs. fysiskt våld eller andra former av övergrepp. Brottet kan också begås genom vanvård, t.ex. genom att underlåta att ge djur tillräckligt med foder eller vatten. Vanvård kan också föreligga vid underlåtenhet att tillkalla veterinär vid sjukdom eller skada hos djuret eller vid dröjsmål att avliva ett sjukt eller skadat djur. För att straffansvar i fråga om van- vård eller annan underlåtenhet ska aktualiseras krävs att gärnings- mannen har en garantställning i förhållande till djuret, t.ex. i egen- skap av ägare eller skötare.

Uttrycket misshandel används som ett led i bestämmelsen om djurplågeri. Det är dock inte klarlagt i vilken utsträckning rekvisiten i 3 kap. 5 § brottsbalken (straffbestämmelsen för misshandel) kan tillämpas också för att avgöra vad som är misshandel av djur enligt 16 kap. 13 § brottsbalken.1

I förarbetena till den nu gällande djurskyddslagen uttalade reger- ingen att med överansträngning bör rimligen förstås att djuret pressas att utföra aktiviteter på ett sådant sätt eller i en sådan omfattning att det orsakar djuret fysiskt eller psykiskt lidande.2 _{Begreppet över-}

strängning torde ha samma betydelse i fråga om djurplågeribestäm- melsen.

1 _{Prop. 2017/18:147 s. 119.} 2 _{Prop. 2017/18:147 s. 120.}

Djurplågeribrottet – allmän bakgrund... SOU 2020:7

42

3.2.4 Djurs lidande en förutsättning för straffansvar

Brott kan delas upp i olika kategorier; effektbrott, konkreta respek- tive abstrakta farebrott och handlingsbrott. I fråga om effektbrott krävs att gärningsmannens agerande haft en viss effekt för att för- anleda straffansvar samt att gärningen har ett sådant samband med den uppkomna effekten att det föreligger en adekvat kausalitet. Det kan också uttryckas som att effekten är resultat av ett otillåtet risk- tagande från gärningsmannens sida, att det föreligger s.k. gärnings- culpa.3 _{Mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken (där effekten är att annan}

berövas livet) och misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken (där effekten är att det uppstår kroppsskada, sjukdom eller smärta) är exempel på effektbrott. För vissa brott krävs inte att effekten har inträffat utan endast att det har förelegat en fara/sannolikhet för att effekten skulle ha inträffat. När ordet ”fara” används i en straff- bestämmelse, innebär det i allmänhet att det uppställs krav på kon- kret fara. Vid abstrakt fara krävs inte att det har uppstått fara för ett konkret angivet intresse; det räcker med att det visas en genom- snittlig eller typisk farlighet i handlingssättet. Framkallande av fara för annan enligt 3 kap. 9 § brottsbalken (där den fara som ska fram- kallas är fara för att svår kroppskada ska inträffa eller fara för att dödsfall ska inträffa) är ett exempel på brott som kan beskrivas som ett konkret farebrott, medan t.ex. olaga spridning av efterbildning enligt 16 kap. 11 § brottsbalken (att sprida något som lätt kan för- växlas med gällande sedel, mynt eller offentligt värdemärke) kan be- tecknas som abstrakt farebrott. För handlingsbrott är gärningsper- sonens handlande som sådant tillräckligt för att föranleda straffansvar. Rattfylleri enligt 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (där handlandet är att föra ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i blodet uppgår till ett visst värde) är ett exempel på brott som kan karaktäriseras som handlingsbrott.

För straffbarhet krävs enligt djurplågeriparagrafens lydelse att djur har utsatts för lidande. Djurplågeribrottet är således ett effektbrott; en brottsförutsättning är att lidande (dvs. den relevanta effekten) har uppkommit. Däremot är det i och för sig utan betydelse på vilket sätt gärningsmannen har orsakat djuret lidandet annat än att det ska ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och inneburit ett otillåtet

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – allmän bakgrund...

risktagande i förhållande till den uppkomna effekten. Gärningen ska dock ha skett otillbörligen, se mer om detta uttryck nedan. Det är således tillräckligt för ansvar att ett lidande faktiskt har tillfogats djuret.

Lagtexten innehåller ingen närmare definition av begreppet lid- ande. Användningen av detta ord torde dock enligt förarbetena avse att lidandet inte har varit av endast obetydlig intensitet och varaktig- het. Någon ytterligare gradering av lidandet eller bedömning av dess varaktighet behöver inte göras för att fastställa om rekvisitet lidande ska anses uppfyllt.4 _{Ett lättare slag med ridspö kan t.ex. enligt för-}

arbetena inte anses innebära lidande även om det medför smärta. Är ett obehag varaktigt, kan dock lidande anses vara för handen även om det momentana obehaget är ganska ringa.5 _{Vidare innefattar be-}

greppet lidande – utöver fysiska smärtor och skador – även psykiskt lidande, som t.ex. ångest.6

3.2.5 Otillbörlighetsrekvisitet

Kravet på otillbörlighet har ställts eftersom lagstiftaren ansett att inte alla handlingar som orsakar djur lidande bör straffas som djur- plågeri. Handlingar som förorsakar djur lidande måste i viss utsträck- ning tolereras av hänsyn till legitima intressen, t.ex. vissa forsknings- ändamål. Uttrycket otillbörligen syftar på att det därför kan vara straffritt att utsätta djur för lidande.

I djurplågeribestämmelsens tidigare lydelse anknöt, som nämnts ovan, otillbörligheten till effekten, dvs. djurets lidande. Gärningen skulle för straffbarhet enligt förarbetena ha otvetydigt överskridit gränsen för det tillåtna. Detta innebar att lidandet skulle graderas för att fastställa om det uppfyllde kriteriet för straffbarhet. Denna gra- dering visade sig föranleda svårigheter i praktiken och ledde till en alltför restriktiv tillämpning av straffbestämmelsen. Vidare ansågs det ur språklig synpunkt inte tillfredsställande att använda ordet otill- börligt för att utmärka graden av lidande. För att motverka den allt- för restriktiva tillämpning paragrafen hade fått och för att på ett tyd-

4 _{Prop. 1972:122 s. 10.} 5 _{Prop. 1944:43 s. 39.}

6 _{Se diskussion om vad som utgör lidande i djurskyddslagens mening, prop. 1987/88:93 s. 50 f.}

och prop. 2017/18:147 s. 78. Resonemanget gör sig även gällande i fråga om lidande enligt djur- plågeribestämmelsen.

Djurplågeribrottet – allmän bakgrund... SOU 2020:7

44

ligare sätt uttrycka att det kunde finnas godtagbara intressen som motiv för att utsätta djur för lidande, fick paragrafen genom 1965 års lagändring den lydelse den nu har.7

Det är således inte längre lidandet som måste framstå som otill- börligt för att straffbarhet ska föreligga. I stället kan straffansvar in- träda så snart ett djur har utsatts för lidande genom handling eller underlåtenhet som inte kan anses berättigad av ett godtagbart intresse att förfara med djuret på det sätt som skett. Kan gärningen inte ursäktas eller motiveras av ett dylikt legitimt intresse torde den alltså få anses ha skett otillbörligen.8 _{Genom att byta ut uttrycket ”otill-}

börligt lidande” mot ”otillbörligen utsätter djur för lidande” har av- sikten varit att framhålla att ett förfarande endast undantagsvis är tillåtet om det utsätter ett djur för lidande.9

3.2.6 Subjektiva rekvisit

Såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma gärningar är straffbara som djurplågeri. I fråga om uppsåtliga gärningar är samtliga uppsåtsformer tillämpliga, dvs. såväl avsiktsuppsåt som insiktsuppsåt och likgiltig- hetsuppsåt.

I förarbetena till lagstiftningen som straffbelade även grov oakt- samhet ges som ett exempel på ett uppenbart fall av grov oaktsamhet att ett djur till följd av vanvård eller annan försummelse har utsatts för sådant lidande genom skada eller sjukdom att det dött eller nöd- slaktas. Vidare anförs att även om en vårdslös behandling inte har fått så svåra följder kan den å andra sidan ha drabbat ett så stort antal djur under en så relativt lång tid att handlingssättet därigenom fram- står som grovt oaktsamt. I förarbetena framhålls även följande.10

Vad beträffar den föreslagna lagändringens inverkan på andra områden av djurhållning torde till en början kunna konstateras att straffrättsliga ingripanden bör kunna göras i större utsträckning än hittills t.ex. när djur har förorsakats lidande genom att de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen eller till denna anslutande författningar har åsidosatts. Större krav bör därvid kunna ställas på den som yrkesmässigt eller eljest mera varaktigt handhar djur. Därmed är dock inte sagt att den som är okunnig eller ovan att sköta djur inte skulle kunna straffas enligt djur-

7 _{Prop. 1965:138 s. 18 och prop. 1972:122 s. 12.} 8 _{Prop. 1972:122 s. 12.}

9 _{Bäcklund A. m.fl., Brottsbalken, en kommentar (version den 17 april 2019, Zeteo), kommen-}

taren till 16 kap. 13 § brottsbalken.

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – allmän bakgrund...

plågeriparagrafen i dess föreslagna vidgade lydelse. Det bör i stället kunna krävas att den som är okunnig om djurskötsel eller ovan att hand- ha djur inte försätter sig i situationer som han, enligt vad han bör förstå, inte har förutsättningar att bemästra utan risk för att tillfoga djur lid- ande. Detta äger naturligtvis tillämpning när någon utsätter djur för lid- ande genom att söka avliva det på oskickligt sätt. Vidare bör framhållas att djurplågeriparagrafen är tillämplig och att straff för djurplågeri som skett av grov oaktsamhet kan komma i fråga även om särskilda djur- skyddsföreskrifter inte har åsidosatts. I sådana fall får i stället hand- lingssättet hos erfarna och omdömesgilla personer tas till utgångspunkt vid bedömningen av frågan om straffbar oaktsamhet skall anses föreligga.