Närmare om djurs lidande

Hur definieras djurs lidande i svensk lagstiftning?

Det finns det ingen närmare definition av begreppet djurs lidande i förarbetena till djurplågeribestämmelsen. Lidandet bör dock enligt förarbetena inte ha varit av endast obetydlig intensitet och varaktig- het för att straffansvar ska inträda. Någon ytterligare gradering av lidandet eller bedömning av dess varaktighet behöver inte göras för att fastställa om rekvisitet lidande ska anses uppfyllt (se avsnitt 3.2.4). I förarbetena till den tidigare gällande djurskyddslagen uttalades att med lidande avses inte bara fysiskt lidande utan också psykiskt lidande. Det ansågs emellertid inte nödvändigt att ange detta i lag- texten.4

2 _Ibid.

3 _{Prop. 2017/18:147 s. 54.} 4 _{Prop. 1987/88:93 s. 50.}

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

106

Som behandlats i avsnitt 5.3.2 föreslogs det i betänkandet Ny Djurskyddslag (SOU 2011:75) att det skulle införas ett grovt brott mot djurskyddslagen. Ett av kriterierna för att ett brott skulle kunna bedömas som grovt var enligt förslaget att gärningen hade orsakat omfattande lidande. Någon närmare definition av begreppet omfatt- ande lidande gjordes inte i betänkandet. Utredaren föreslog dock att en definition av lidande skulle införas i djurskyddslagen; med lydel- sen ”Med lidande avses såväl fysiskt som psykiskt lidande”. Utred- aren anförde i detta sammanhang följande.5

Med psykiskt lidande avser utredaren t.ex. ångest eller stark oro. Djur kan också utsättas för ett psykiskt lidande om de t.ex. skräms, stressas, eller hålls i miljöer som gör att de utvecklar stereotypier eller apati. Med fysiskt lidande avser utredaren t.ex. smärta och det obehag som orsakas av fysiska skador och bestående men. Även det obehag som köld, hetta, svält, törst osv. innebär kan utgöra ett lidande för djur.

Regeringen ansåg dock inte att det var behövligt att införa en defi- nition av begreppet lidande i lagen, men fann att begreppet borde ges samma innebörd som tidigare.6

Regeringen föreslog i likhet med utredaren att det i djurskydds- lagen skulle införas en bestämmelse med innebörden att om ett djur har en skada eller sjukdom som är så svår att djuret utsätts för all- varligt (vår kurs.) lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas (se 4 kap. 1 § andra stycket djurskyddslagen där den bestämmelsen in- fördes). I fråga om graden av lidande som krävs för avlivning ut- talade regeringen att det är oförenligt med ett gott djurskydd att hålla ett djur vid liv om det är utsatt för allvarligt lidande som inte går att lindra samt att sjukdomen eller skadan kan vara så svår att det tveklöst är så att djuret måste avlivas omedelbart. Vidare anfördes att om det efter behandling konstateras att djuret fortsatt är utsatt för ett stort lidande och att det är utsiktslöst att behandla sjukdomen eller skadan eller lindra lidandet, ska djuret i en sådan situation av- livas.7 _{Någon närmare diskussion om vad som innefattas i begreppet}

”allvarligt lidande” fördes dock inte i förarbetena till bestämmelsen. Det bör i detta sammanhang noteras att vare sig djurplågeri- bestämmelsen eller reglerna i djurskyddslagen är uttryckligen be- gränsade till vissa djurarter. Det har inte befunnits motiverat att

5 _{SOU 2011:75 s. 97.} 6 _{Prop. 2017/18:147 s. 71 f.} 7 _{Prop. 2017/18:147 s. 145.}

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag

införa en taxonomisk undre gräns i djurskyddslagen som uttryck- ligen utesluter vissa djurarter från lagens tillämpningsområde, även om det anses att lagens bestämmelser inte bör tillämpas på alla kate- gorier av djur. Kunskapen om djurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande får enligt förarbetena vara vägledande för i vilken grad lagens olika bestämmelser är tillämpliga för en viss kategori av djur.8

I regelverket om försöksdjursverksamhet återkommer också be- greppet lidande. Djurs lidande definieras i 1 kap. 8 § i Jordbruks- verkets föreskrifter (SJVFS 2019:9) och allmänna råd om försöks- djur såsom ”fysiskt eller psykiskt lidande orsakat av t.ex. smärta, obehag, ångest, rädsla, bestående skada eller förhindrande av att ut- trycka naturligt beteende”. I dessa föreskrifter delas djurförsök in i tre kategorier; ringa, måttlig och avsevärd, en indelning som utgår från nivån av lidande hos försöksdjuren. I 7 kap. 22–24 §§ i föreskrifterna anges följande:

22 § Följande djurförsök ska klassificeras i kategorin ringa

1. djurförsök som förväntas orsaka försöksdjuret en kort period av ringa lidande, samt

2. djurförsök som inte innebär någon påtaglig försämring av försöks- djurets välbefinnande eller allmäntillstånd.

23 § Följande djurförsök ska klassificeras i kategorin måttlig

1. försök som förväntas orsaka djuret en kort period av måttligt lidande, 2. försök som förväntas orsaka djuret en lång eller flera korta perioder

av ringa lidande, samt

3. försök som innebär en måttlig försämring av djurets välbefinnande eller allmäntillstånd.

24 § Följande djurförsök ska klassificeras i kategorin avsevärd

1. djurförsök som förväntas orsaka försöksdjuret en kort period av svårt lidande,

2. djurförsök som förväntas orsaka försöksdjuret en lång eller flera korta perioder av måttligt lidande, samt

3. djurförsök som innebär en avsevärd försämring av försöksdjurets välbefinnande eller allmäntillstånd.

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

108

Det kan alltså konstateras att det i svensk lagstiftning inte finns någon enhetlig definition av begreppet djurs lidande. Det står dock klart att med djurs lidande avses i lagstiftningen både fysiskt och psykiskt lidande av olika intensitet och varaktighet.

Vad säger forskningen?

Att ett djur otillbörligen utsätts för lidande är som nämnts ovan en förutsättning för att ansvar för djurplågeri ska komma i fråga och avgörande för hur allvarligt man ska se på ett djurplågeribrott. Frågan om och i så fall hur djur lider och upplever lidande kommer därför behandlas närmare i detta avsnitt.9

Djurs lidande kan vara fysiskt som t.ex. smärta vid en skada, eller psykiskt som rädsla, stress och ångest. Att alla ryggradsdjur, dvs. fiskar, groddjur, reptiler, fåglar och däggdjur, har förmåga att känna smärta är de flesta forskare eniga om. Djur anses även kunna lida psykiskt, t.ex. om djuret hindras från att göra något det är starkt motiverat att göra eller utsätts för något det vill undvika. Hur starkt lidandet är kan bl.a. bero på styrkan i djurets motivation att utföra beteendet. Om ett djur inte får utföra ett beteende som är kopplat till överlevnad bedöms det medföra stark obehagskänsla för djuret.

Mentala processer är svåra att mäta och bedöma hos både djur och människor och detta gör att det är svårt att exakt veta hur djur upplever fysiskt eller psykiskt lidande. När det gäller fysiskt lidande, som smärta, vet man dock att förmågan att känna smärta och uppleva detta som obehagligt är viktigt för att skydda sig och överleva. Hos människor som är oförmögna att känna smärta (Congenital Insen- sitivity to Pain) är allvarliga skador och en tidig död vanligt före- kommande.

Att djur har förmåga att känna smärta har man vetat under lång tid, men kunskapen kring hur de upplever smärta har växt fram i takt med att allt större likheter har hittats mellan människans och övriga ryggradsdjurs nervfysiologi. Att djuren skulle ha samma nervfysio- logi som människor utan att denna skulle ha någon egentlig funk- tion, dvs. att uppleva smärta, är inte förenligt med det vi vet om evolution. I dag vet vi även att det finns stora likheter mellan män-

9 _{Textens innehåll i detta underavsnitt har tagits ur betänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011:75),}

som föregick den nuvarande djurskyddslagen, se s. 395–399 i det betänkandet och där angivna källhänvisningar.

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag

niskans och övriga ryggradsdjurs hjärnor i hur de t.ex. är organi- serade och dess funktion. Argumenten för att djur har ett medvet- ande kommer från bl.a. filosofer, neurobiologer och evolutionärbio- loger. Det finns t.ex. inte någon unik del i det centrala nervsystemet hos människan som skulle kunna förklara att endast människan skulle ha ett medvetande. Hela hjärnan är delaktig även om vissa delar av hjärnan är mer involverade i känsloupplevelser. Studier av hjärnaktiviteten hos djur visar också att den liknar den som finns hos människor. Vi vet också att det är funktionellt att ha emotionella eller känslomässiga system och att dess existens kan förklaras av evo- lutionen. De emotionella centra som finns i hjärnan är viktiga hos både djur och människor för att överleva, t.ex. att fly vid rädsla, känna ilska och attackera fiender, eller söka stöd vid oro. Utifrån hur djur beter sig och reagerar på sin omgivning har man också konsta- terat att de gör medvetna val och drar slutsatser utifrån tidigare händelser. Studier inom neurofarmakologi visar också att beteende- förändringar och subjektiva reaktioner hos djur och människa är mycket lika.

Sammanfattningsvis finns det enligt vår uppfattning, enligt det forskningsläge som redovisas ovan, skäl att utgå från att lidandet hos alla ryggradsdjur på många sätt liknar det mänskliga lidandet. Faktorer som varaktighet och intensitet är därför naturliga parametrar i det fysiska lidandet för alla dessa djurarter. Det psykiska lidandet är svårare att generalisera eftersom det kan variera mellan olika djurarters be- hov och beteende. Det är också viktigt att notera att det inte finns någon forskning som stödjer att t.ex. vanvård av ett nötkreatur som människan håller enbart för att få kött skulle innebära mindre lid- ande för djuret än motsvarande vanvård av en hund eller annat djur som lever nära människan.

SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd

Vi har under utredningsarbetet träffat Sveriges lantbruksuniversitets vetenskapliga råd för djurskydd (nedan SLU:s vetenskapliga råd) för att bl.a. ställa frågor och inhämta synpunkter i frågor som rör djurs lidande. Rådet har bekräftat den bild av djurs lidande som beskrivs i avsnittet ovan vad gäller forskningen om djurs lidande. Vi har också ställt frågor om djurs behov och vad som kan anses utgöra allvarligt

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

110

lidande. Här följer ett referat av SLU:s vetenskapliga råd svar på dessa frågor.

– Vilka är djurs grundläggande behov? Om ett djur berövas något eller några av dessa behov, vad innebär detta i fråga om lidande hos djuret? Djurs grundläggande behov är överlevnadsfokuserade; det rör sig t.ex. om tillgång till mat och vatten, möjligheten att kunna hålla sig varm eller kall, att kunna andas samt att kunna sova. Även möjlig- heten till rörelse är ett grundläggande behov. Behovet av rörelse är dock art- och åldersberoende. Social samvaro är också ett grundlägg- ande behov, särskilt vad gäller unga djur eftersom dessa behöver ett socialt sammanhang. Det är värre ur lidandesynpunkt att skilja en unge från sin mor än att skilja två vuxna djur från varandra. Att vara medlem i en flock kan också vara ett grundläggande behov. Flocken är en förutsättning för överlevnad i det vilda, men det kan även vara ett grundläggande behov att i fångenskap tillhöra en flock och avsak- naden av denna tillhörighet kan leda till stressreaktion hos djuret. Det är dock inte klarlagt om det i alla lägen behöver vara en artfrände som tillfredsställer det sociala behovet, även om det i de allra flesta fall är det som är mest relevant. Vissa djur är dock tvärtom solitärer och far illa av att hållas med andra djur.

Olika djurslag har olika typer av beteenden som de behöver utföra för att ha en god djurvälfärd, beteenden som de har en stark inre motivation att kunna utföra. Vissa djur har behov av t.ex. leta efter sin mat, andra som suggor har ett behov av att bygga rede inför grisningen. Sådana instinkter har oftast inte kunnat avlas bort.

Om ett djur berövas möjligheten att tillfredsställa något/några av sina grundläggande behov kan detta medföra ett lidande för djuret, såväl psykiskt som fysiskt. Exempel på lidande kan vara att djuret inte får släcka sin törst. Det har även visat sig i forskningen att om ett djur isoleras från andra, dvs. berövas social kontakt, upplever det i längden ett psykiskt lidande som påverkar djuret negativt (stress). Detta gäller t.ex. hundar som är i stort behov av ett socialt samman- hang.

Att inte kunna utföra naturliga beteenden påverkar ett djurs väl- färd negativt och kan utlösa stress, men resulterar inte alltid i psy- kiskt lidande. Utifrån djurs behov av att utföra naturliga beteenden får man avgöra vilken grad av lidande det innebär att inte tillfreds- ställa det fundamentala behovet. Ett exempel är när hästar blir krubbitare,

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag

om de inte får tillfredsställa sitt behov av att få beta/äta, och detta beteende är då ett tecken på frustration. Frånvaron av lidande är en grundförutsättning för djurvälfärd. Därutöver tillkommer andra krav som t.ex. att kunna leka och andra beteenden och känslor som ger positiv välfärd för djuret, vilket är något annat än bara frånvaro av lidande eller andra rent negativa upplevelser.

Stereotypier hos ett djur kan vara ett sätt för djuret att undvika lidande. En stereotypi är en repetitiv rörelse som utvecklas hos djur som inte får utlopp för sitt naturliga beteende, och kan vara en indikator på att djuret upplever någon form av lidande. Det är fråga om ett komplext beteende och behöver inte bero på bristfällig djur- hållning. Det kan t.ex. vara fråga om att djuret får en viss sorts foder som inte ger djuret utlopp för sitt naturliga beteende. Hästar måste t.ex. kunna tugga mycket och om de ges foder med en struktur som inte ger dem tuggmotstånd kan de utveckla stereotypi (t.ex. krubbit- ning). Det är svårt att uttala sig om denna problematik utöver indi- vidnivå. Förmågan att utveckla stereotypier skiljer sig åt mellan olika djurslag och individer.

Frånvaron av lidande är en grundförutsättning för att vi ska kunna säga att djuren inte har en dålig välfärd. Den nya djurskyddslagen syftar dock till att djur ska ha en god välfärd. Det innebär att endast frånvaro av lidande inte är tillräckligt, djur måste även ha möjlighet till mer positiva känslor och upplevelser. Att ha möjlighet att utföra naturliga beteenden och få sina behov tillfredsställda anses som vik- tiga aspekter för att kunna uppnå en god djurvälfärd. Utöver detta tillkommer dock även andra aspekter som kan bidra till positiva känslor och upplevelser hos djuren, som t.ex. att kunna leka. Det pågår forskning kring djurs positiva känslor och i propositionen till nya djurskyddslagen finns det omnämnt att det i framtiden utifrån detta kan bli aktuellt att utforma nya bestämmelser som kan tillgodose ytterligare aspekter av djurens välfärd.

– Hur kan måttligt respektive allvarligt lidande hos djur definieras? Är det möjligt med en gemensam definition för samtliga djurslag eller kan det skilja sig åt djurslag/djurarter emellan?

Djur av arter som länge hållits i människans vård (domesticering) har oftast något lättare att anpassa sig till sin omgivning och kan därför snabbare återhämta sig från ett lidande de blivit utsatta för.

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

112

Det kan då anses vara fråga om en lägre nivå av lidande, än om djuret påverkas för resten av sitt liv.

En annan fråga är hur ont djuret har haft och under hur lång tid lidandet har pågått. Dessa parametrar är lika viktiga och går inte att skilja åt i bedömningen av hur allvarligt lidandet har varit. Har det varit fråga om upprepad misshandel eller upprepad svält är således både tidsaspekten och grovheten av betydelse. Slakt som sker utan bedövning utgör ett allvarligt lidande hos djuret, men att under lång tid förvägra djuret dess behov innebär ett minst lika svårt lidande. Paralleller kan dras till djurförsökslagstiftningen, av vilken det fram- går att längre period av måttligt lidande utgör allvarligt lidande.

Domstolorna lägger i djurplågerimål ofta stor vikt vid om djurets lidande har lett till att det har dött vid bedömningen om hur allvarligt lidandet har varit. Ett exempel är en transport av djur där djuren led till följd av dålig ventilation. Eftersom dödligheten inte var hög an- sågs brottet i det fallet inte som allvarligt. De djur som överlevde, led dock svårt under transporten av att inte få luft och av mycket hög kroppstemperatur och led troligen mer än de djur för vilka döden inträdde förhållandevis snabbt. En snabb död kan ur djurskydds- synpunkt vara bättre än ett utdraget lidande. Att döden har inträffat behöver därför i sig inte vara en indikator på hur allvarligt djur- lidandet har varit.

Det finns också en risk att domstolarna ser ett visst djurslag som mer skyddsvärt än andra. Ofta bedöms djurplågeri av hund som allvarligare än samma brott som riktas mot t.ex. ett får. En hund som sparkas ihjäl kanske inte led lika svårt som ett får som svultit till döds, ändå bedöms det förstnämnda brottet ofta som allvarligare.

De allvarligaste fallen av lidande är de fallen där det uppstår irreversibla skador hos djuret som har en omfattande effekt på kroppen, dvs. en inverkan på kroppen som innebär fysiska förändringar. Det kan t.ex. vara fråga om förstorade njurar och förlust av päls. Det be- höver således inte vara fråga om att djuret har dött till följd av lid- andet. Kraftigt lidande som leder till döden kan dock givetvis anses vara allvarligt.

Lidandet är allvarligt om lidandet är den dominerande faktorn i djurets liv, dvs. att djuret inte tänka på något annat än smärtan och rädslan och lidandet påverkar allt i djurets liv, som begränsad rörelse- frihet eller möjligheten att äta.

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag