Vilka kvalifikationsgrunder ska gälla

för det grova brottet?

Förslag: Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

1. har inneburit allvarligt lidande för djur, 2. har begåtts i större omfattning,

3. har begåtts i syfte att nå ekonomiska fördelar, eller 4. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Allmänna utgångspunkter för utformandet av ett grovt brott Som behandlats i avsnitt 5.2.3 är det svenska rättssystemet baserat på principerna om proportionalitet och ekvivalens. Lagstiftarens upp- fattning om allvaret i ett visst brott kommer till uttryck dels genom brottets straffskala, dels i vissa fall genom dess gradindelning. Det är vanligt förekommande att de omständigheter som särskilt ska be- aktas vid rubriceringen (s.k. kvalifikationsgrunder) anges i den en- skilda straffbestämmelsen. Bedömningen om ett gradindelat brott är att bedöma som grovt brott ska avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet (se t.ex. NJA 1999 s. 380). De omstän- digheter som har betydelse för gradindelningen är sådana som har att göra med straffvärdet. Vilka faktorer som har betydelse för grad- indelning och rubricering av ett brott beror till viss del på vilket skyddsintresse som ligger bakom den enskilda straffbestämmelsen, och sådana brottsinterna straffvärdefaktorer kan således anpassas till det specifika brottets skyddsintresse.19

Gradindelningsfaktorer som uttryckligen anges i lagtext för det specifika brottet har generellt ett betydligt större genomslag än så- dana generella straffvärdefaktorer som anges i 29 kap. 2 § brottsbalken. Genom att ange kvalifikationsgrunder kan man åstadkomma ett ut- vidgat tillämpningsområde för grova brott och därigenom säkerställa att försvårande omständigheter får ett mer tydligt genomslag. Avsikten med en uppräkning av kvalificerande omständigheter är dock inte att det endast är de omständigheter som anges i bestämmelsen som ska

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

126

beaktas. Inte heller avses att förekomsten av de uppräknade om- ständigheterna alltid ska leda till en användning av den strängare straff- skalan. En helhetsbedömning ska göras av samtliga omständigheter i varje enskilt fall, varvid såväl förmildrande som försvårande omstän- digheter ska beaktas.20

En uppräkning av kvalificerande omständigheter kan dock leda till att det i praktiken krävs att någon sådan omständighet föreligger för att brottet ska betecknas som grovt. Domstolarna är helt enkelt försiktiga att kvalificera ett brott som grovt om inte någon av de omständigheter som räknas upp i den aktuella bestämmelsen är för handen. Visst stöd för en sådan tillämpning finns också i Högsta domstolens praxis. Här kan noteras t.ex. NJA 1999 s. 25 där Högsta domstolen angav att gärningen utan stöd i den – i och för sig inte uttömmande – uppräkning som finns i den aktuella bestämmelsen, inte borde rubriceras som grov.

Att särskilt angivna kvalifikationsgrunder för ett grovt brott får ett större genomslag än motsvarande faktorer skulle få som ren- odlade straffvärdefaktorer kan bl.a. antas bero på att den fråga som är under bedömning vid gradindelning inte, såsom vid straffvärde- bedömningen, gäller hantering av en skala. Utan i stället handlar det om ett val mellan två alternativ; om ett brott ska bedömas som grovt eller inte. Av betydelse är också att gradindelningsfaktorer rent pro- cessuellt uppmärksammas på ett annat sätt än straffvärdefaktorer.21

Även om systemet formellt sett bygger på att man först gör en bedömning av vilken grad ett brott ska rubriceras som och först därefter straffmäter gärningen (se bestämmelsen i 29 kap. 1 § brotts- balken), kan det inte anses möjligt att helt separera de två momenten. Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet uttalade i betänkandet Organiserad brottslighet – förfälts- och underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m. (SOU 2014:63) i detta sammanhang följande.22

Om straffrättslagstiftningen ska vara värdemässigt sammanhängande, bör straffvärdebedömning och gradindelning samspela, dvs. kvalifika- tionsgrunder bör närmast ses som exempel på förhållanden som kan göra att straffvärdet blir så högt att det är motiverat att döma för grovt brott. Och om straffvärdet når en sådan nivå att man passerar minimi- straffet för grovt (eller synnerligen grovt) brott utgör detta, med undan-

20 _{SOU 2014:43 s. 246 och SOU 2014:63 s. 230.} 21 _{SOU 2014:63 s. 230.}

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag

tag för de fåtaliga faktorer som påverkar straffvärdet men inte grad- indelningen, normalt tillräckliga skäl för att döma för grovt brott. I sam- manhanget kan också hänvisas till de uttalanden som gjordes i samband med att straffminimum för bl.a. grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring höjdes vid brottsbalkens tillkomst år 1962, nämligen att avsikten med höjningen var att markera att brott bör bedömas som grovt endast om det bedöms som så allvarlig att fängelsetiden inte bör vara kortare än sex månader (Berggren m.fl., kommentaren till 10 kap. 3 § brottsbalken).

Det faktum att kvalifikationsgrunder som anges vid en viss brottstyp normalt får ett ganska tydligt genomslag i praxis gör det också viktigt att se till att de kvalifikationsgrunder som anges i en viss bestämmelse kan motiveras från ett straffvärdeperspektiv. Annars finns en risk för att gärningar kommer att kvalificeras som grova också i fall där det minimi- straff som gäller för den kvalificerade brottstypen framstår som orim- ligt, låt vara att det alltid finns en möjlighet för domstolen att, med stöd av den helhetsbedömning som måste göras, avstå från att kvalificera brottet som grovt.

Är omständigheterna för snävt, specifikt eller detaljerat angivna finns det vidare en risk för att bestämmelsen tillämpas för restriktivt. Det kan alltså i viss utsträckning vara lämpligt att kvalifikationsgrund- erna är relativt vida, men samtidigt inte heller för vida eftersom det då finns en risk för att det grova brottet kommer att omfatta fall som inte bör straffmätas inom den strängare straffskalan. Vidare bör inte alltför många särskilda omständigheter som ska beaktas räknas upp i en enskild paragraf, eftersom det då finns en risk för att betydelsen av särskilda omständigheter urvattnas.23

Med dessa utgångspunkter, som vi finner rimliga, kommer vi nedan att redogöra för våra närmare överväganden kring hur det grova djur- plågeribrottet bör utformas och vilka kvalifikationsgrunder som kan anses relevanta vid bedömningen av om ett djurplågeribrott ska an- ses grovt.

Omständigheter som är särskilt försvårande vid djurplågeribrott Som framgått ovan ska de omständigheter som tas upp som kvali- ficerande vid ett brott och som kan läggas till grund för att ett brott ska anses som grovt, vara sådana som typiskt sett är försvårande för just brottet ifråga. Av särskild betydelse i detta sammanhang är att

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

128

kvalifikationsgrunder som ska beaktas vid bedömande av om ett brott är grovt alltid måste vara straffvärderelevanta (straffvärdehöjande).

En utgångspunkt för våra överväganden är därför djurplågeri- brottets skyddsintresse – att förhindra att djur utsätts för lidande. Detta skyddsintresse bör således tas i beaktande vid bestämmande av vilka omständigheter som är särskilt försvårande vid djurplågeri- brott. Djurplågeribrottet är som tidigare behandlats ett effektbrott, dvs. det krävs att en viss effekt ska kunna konstateras för att ansvar för brottet ska aktualiseras (se avsnitt 3.2.4 och 3.3.4). I fråga om djurplågeribrottet är denna effekt lidande hos djur som har åsamkats djuret på ett otillbörligt sätt. De omständigheter som ska ses som särskilt försvårande vid bedömningen om detta brott är grovt eller inte bör därför direkt eller indirekt kunna härledas till denna effekt.

I sammanhanget bör det återigen påpekas att alla omständigheter som skulle kunna beaktas vid bedömningen av brottsrubriceringen inte kan anges i brottsbestämmelser eftersom lagstiftningen då skulle bli mycket omfattande. Nedan listar vi dock de omständigheter som vi anser vara så pass försvårande att de alltid bör kunna betraktas som kvalificerande för det grova brottet och därför ska anges särskilt i lagtexten.

Brottslighet som har inneburit allvarligt lidande

Som framgår av vår praxisgenomgång av djurplågeribrott vars straff- värde har bedömts överstiga bötesnivån, har det i en övervägande andel av fallen varit fråga om djurlidande som orsakats av vanvård som ibland har föranlett att djur har självdött eller att djur har varit tvunget att avlivas efter omhändertagande, eller av våldsanvändning som orsakat skador eller som inneburit att djuret har avlidit.

Som konstaterats i avsnitt 6.3 framstår det som tydligt att brotts- lighet som orsakat djur allvarligt lidande bör bedömas som betydligt mer straffvärt än i dag och således utgöra en kvalifikationsgrund för när ett brott kan bedömas som grovt. Att undvika djurs lidande ut- gör ju brottets skyddsintresse. Det är då naturligt att brottet bedöms som allvarligare om gärningen åsamkat djuret ett mer allvarligt lid- ande. Frågan är då om det närmare går att definiera vad som avses med allvarligt lidande.

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag

Liknelse kan göras med brottet grov misshandel, där kvalifika- tionsgrunderna för att bedöma ett brott som grov bl.a. är om gär- ningen orsakat svår kroppsskada eller bestående men. Mot bakgrund av den forskning som presenterats ovan är det högst sannolikt att en svår kroppsskada innebär samma intensiva lidande för ett djur som för en människa som drabbas av en sådan skada. En sådan skada kan påverka djurets välbefinnande och allmäntillstånd, och även hindra djuret från att ha normala beteenden eller kroppsfunktioner. Sådant lidande bör därför kunna ses som en allvarlig form av lidande. Om ett djur har tillfogats en skada som innebär bestående men för djuret, aktualiseras sannolikt ofta den i avsnitt 6.2.2 nämnda bestämmelsen i 4 kap. 1 § andra stycket djurskyddslagen som innebär att djur ska avlivas om dess skada eller sjukdom är så svår att det utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras. Är en skada eller sjukdom så allvarlig att djuret bör avlivas enligt bestämmelserna i djurskydds- lagen bör lidandet som djuret har utsatts för regelmässigt betecknas som allvarligt vid bedömningen av ett djurplågeribrott.

Att ett djur har varit tvunget att avlivas till följd av det lidande det har orsakats eller har dött till följd av lidandet ska dock inte vara en förutsättning för att lidandet ska anses vara allvarligt såsom en kvalificerande omständighet för ett grovt brott. Det bör kunna räcka med att det går att konstatera att det är fråga om ett lidande som har lett till irreversibla skador, vilka har en omfattande effekt på kroppen. Med det avses en inverkan på kroppen som innebär fysiska föränd- ringar eller är den dominerande faktorn i djurets liv, dvs. att djuret inte kan tänka på något annat än smärtan och att rädslan och lidandet påverkar allt i djurets liv, som begränsad rörelsefrihet eller möjlig- heten att äta (se SLU:s vetenskapliga råds ovan refererade synpunkter i fråga om vad som utgör allvarligt lidande hos djur).

Det bör i sammanhanget också poängteras att ett lidande som har lett till att ett djur har dött, inte alltid kan anses allvarligare än det lidande som ett överlevande djur som utsätts för samma behandling orsakats. Av SLU:s vetenskapliga råds svar på våra frågor framgår ju att huruvida ett lidande har lett till döden eller inte behöver i sig inte vara en indikator på hur allvarligt djurlidandet har varit, utan ett över- levande djur kan ha utsatts för ett mer utdraget lidande som således är mer allvarligt ur djurskyddssynpunkt, än om ett djur avlider snabbt till följd av samma lidande.

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

130

Vid bedömningen om ett lidande är att anse som allvarligt kan en parallell också dras till djurförsökslagstiftningen och hur olika slag av djurförsök kategoriseras utifrån djurs lidande (se avsnitt 6.2.2). Djurförsök i den tredje kategorin (sådana djurförsök som klassi- ficeras som ”avsevärd” i rangordningen ringa-måttlig-avsevärd) avser djurförsök som förväntas orsaka försöksdjuret en kort period av svårt lidande, djurförsök som förväntas orsaka försöksdjuret en lång eller flera korta perioder av måttligt lidande, samt djurförsök som innebär en avsevärd försämring av försöksdjurets välbefinnande eller allmäntillstånd. Sådana former av lidande som beskrivs i denna kate- gori bör också kunna utgöra allvarligt lidande som kan utgöra en kvalificeringsgrund för ett grovt djurplågeribrott.

I flera av rättsfallen i vår praxisgenomgång har det varit fråga om vanvård som har pågått under flera månaders tid eller ännu längre. Lidandet har således varit av utdraget slag, även om djuren kan ha lidit i olika grader under perioden. Ofta är det fråga om djur som i slutskedet av perioden har självdött av svält eller obehandlad sjuk- dom. Det lidande som har uppstått i slutskedet kan i många fall ut- göra sådant allvarligt lidande som diskuterats ovan och således redan på den grunden anses utgöra ett grovt brott.

Ett lidande som pågår under en längre tid, dvs. ett utdraget lid- ande, bör också kunna komma att innebära att lidandet bedöms som allvarligt, även om lidandet vid ett enskilt tillfälle inte är av en sådan intensitet att det är att bedöma som allvarligt just då. Här kan också paralleller dras till djurförsök i den tredje kategorin, där försök som innebär en lång eller flera korta perioder av måttligt lidande utgör den allvarligaste formen av djurförsök. I sammanhanget bör också lyftas SLU:s vetenskapliga råds synpunkter som på fråga från oss har uppgett att ett utdraget lidande i sig kan innebära att lidandet är att bedöma som allvarligt.

Att ett måttligt lidande har pågått under längre period kan således innebära att lidandet är att bedöma som allvarligt och föranleda att ett brott ska bedömas som grovt.

Av praxissammanställningen framgår att det regelmässigt förs en ganska omfattande bevisning om vad lidandet orsakats av och hur det har gestaltats för djuret. Åklagarsidan har möjlighet att föra bevis- ning om graden av lidande, bl.a. genom att höra veterinär eller annan sakkunnig. Det är något som redan torde ske i de flesta fall. Vi gör den bedömningen att det kommer att gå att värdera och bedöma i

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag

domstol vad som ska anses utgöra ett allvarligt lidande och att det kan skapas en stabil praxisbildning gällande detta.

Brottslighet som begås i större omfattning

När det gäller djurplågeribrottet utgör detta ett brott om gärningen är sammanhållen till tid och rum, oavsett hur många djur som har utsatts för lidande. Detta är en skillnad från vad som gäller t.ex. miss- handelsbrott mot människor, där antalet brott räknas utifrån antalet personer, dvs. målsäganden, som utsatts för misshandel. Har ett djur- plågeribrott som är sammanhållet i tid och rum – vilket anses som ett brott – riktats mot ett större antal djur bör detta få genomslag vid bedömningen om ett brott ska anses som grovt, av den närmast självklara anledningen att det måste anses allvarligare att åsamka ett stort antal djur lidande än ett litet antal djur eller ett enstaka djur. Oavsett om lidandet till följd av brottsligheten är att bedöma som allvarligt eller inte, bör djurplågeri som drabbar ett större antal djur alltså kunna bedömas som grovt, eftersom det får anses allvarligt i sig att i större omfattning utsätta djur för lidande, även om lidandet i sig inte varit så pass allvarligt att det ensamt skulle kunna kvalificera brottet som grovt.

Ett exempel på ett djurplågeribrott som drabbar ett större antal djur skulle kunna vara när en lantbrukare underlåter att utfordra och ta om hand sin djurbesättning bestående av ett flertal djur. Ett annat exempel kan vara en person som håller ett stort antal katter på ett sätt som åsamkar katterna lidande. Det är då alltså fråga om brott som begås i större omfattning, vilket bör kunna kvalificera ett brott som grovt, även om lidandet i sig inte varit så pass allvarligt att det ensamt skulle kunna kvalificera brottet som grovt. Brott som begås i större omfattning bör i fråga om djurplågeribrottet alltså avse det förhållandet att ett större antal djur har utsatts för lidande, t.ex. vid vanvård.

Frågan är då vad som avses med ett större antal djur. Det är enligt vår bedömning inte möjligt att generellt uttala sig om detta, utan hänsyn bör tas till vilket djurslag det är fråga om. Viss ledning i frågan kan hämtas ur Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2019:27) om tillståndsplikt för viss djurhållning av sällskapsdjur, häst och päls- djur, som reglerar under vilka förutsättningar en verksamhet med

Djurplågeribrottet – överväganden och förslag SOU 2020:7

132

djur ska anses vara av större omfattning och därmed vara tillstånds- pliktig enligt 6 kap. 4 § djurskyddslagen. När det gäller lantbrukets djur är viss verksamhet anmälningspliktig om det är fråga om stadig- varande djurhållning med mer än 100 djurenheter eller tillstånds- pliktig enligt 2 kap. 2 § miljöprövningsförordningen (2013:251) om den avser mer än 400 djurenheter. En djurenhet motsvarar olika antal djur beroende på djurslag och ålder på djuren. Ytterligare ledning kan hämtas i siffor avseende storlek på genomsnittsbesättning för olika djurslag. Sådan statistik sammanställs av Jordbruksverket.24

Oavsett om lidandet till följd av brottsligheten är att bedöma som allvarligt eller inte, bör alltså djurplågeri som begås i större omfatt- ning kunna bedömas som grovt då det får anses allvarligt i sig att utsätta ett större antal djur för sådan behandling även om lidandet i sig inte kan anses som allvarligt. I andra fall kan orsakande av ett all- varligt lidande som därtill skett i stor omfattning motivera att brottet ska bedömas som grovt.

Om gärningen bara har åsamkat djuren ett mer begränsat lidande bör dock inte ett djurplågeribrott bedömas som grovt, även om brottet begåtts i större omfattning. Å andra sidan ska påpekas att ett djurplågeribrott som åsamkat djur ett allvarligt lidande och som där- till begåtts i en större omfattning kan föranleda att straffvärdet blir väsentligt högre än minimistraffet för grovt brott.

Brottslighet som begås för att nå ekonomiska fördelar

Högsta domstolen uttalade i NJA 2006 s. 339 att den omständig- heten att gärningsmannen för att tillgodose egna intressen har efter- satt intresset att motverka lidande hos djur på ett sätt som visar en uppenbar likgiltighet för det senare intresset kan tala för att brotts- ligheten varit av sådan art att ett fängelsestraff bör utdömas. Denna omständighet kan alltså innebära att djurplågeribrottet bedöms som ett artbrott. Sådant intresse som avses torde främst vara av ekonomisk art. Det kan röra sig om en näringsidkare som avstår från att vidta olika åtgärder för att förhindra att djur lider, t.ex. en djurhållare som avstår från att laga en utgödslingsutrustning för att spara pengar. Djuren tvingas då vistas i gödsel, vilket kan medföra såväl fysiska skador på djuren som psykiskt lidande. Det kan också vara fråga om

SOU 2020:7 Djurplågeribrottet – överväganden och förslag

att en näringsidkare som bedriver lantbruk mer uttalat åsidosätter djurskyddslagens bestämmelser på ett sätt som orsakar djurlidande i syfte att verksamheten ska gå med högre ekonomisk vinst än vad som annars varit fallet. Det kan t.ex. förekomma, vilket har påtalats av SLU:s vetenskapliga råd, att djurhållare optimerar antalet djur för att få så mycket ekonomiskt stöd som möjligt, dvs. att man bidrags- optimerar. Djur kan då utsättas för svält i syfte att nå ekonomiska fördelar, då djurhållaren inte har plats eller möjlighet att utfordra mängden djur på ett korrekt sätt. Det kan också förekomma att djurhållare har en för stor djurbesättning i förhållande vad man har