Den franske socialdemokraten Jacques Delors var en oomtvistat stark kommissionsordförande utrustad med en envishet som gjorde att ofta fick som han ville. Han fick också sitta sammanlagt två man- datperioder, 1985–1995, och hade en tydlig ambition att utveckla ett ”socialt Europa” och balansera samarbetet kring frihandeln med en social dialog. Delors roll för den sociala dialogens etablerande var vik-
lars magnusson och sofia murhem
tig men skall samtidigt inte överdrivas. Det är visserligen oomtvistat att han hade stort inflytande och stora möjligheter att påverka. Men även de sociala parterna drev på bildandet. Europafacket (etuc) i synnerhet var villigt att pröva denna nya väg. Det skulle innebära att man flyttade fram positionerna, tänkte man sig.
Samtidigt var facken i norra och södra Europa inte ense om vilken roll den sociala dialogen skulle få. Som en röd tråd i eu-samarbetet går sedan långt tillbaka skiljelinjen mellan dem som vill få överstatlig lagstiftning till stånd och dem som snarare vill få till stånd mjukare överenskommelser och benchmarking (genom den så kallade öppna sam ordningsmetoden, omc). Arbets mark nads området är inget un - dan tag från detta och inte heller den sociala dialogen. I söder var man i synnerhet villig att införa olika typer av minimilagstiftning via eu som reglerade löner, sociala villkor och arbetsplatsfrågor. I Skandinavien, men även Tyskland, var man mindre entusiastisk över allt för mycket överstatlighet i form av eu-direktiv – man slog vakt om sina modeller. Däremot kunde man tänka sig kollektivavtal med parter på Europanivån. Sverige var naturligtvis ännu inte medlem i eu, men förstås med i Europafacket och därmed berört. Sverige, liksom representanter för andra utanförstående europeiska länder, hade även deltagit i mötet på Val Duchesse.
Kanske bottnade Jacques Delors viktiga betydelse för att få igång den sociala dialogen främst i att han på ett skickligt sätt lyckades balansera facken i norr och söder. Sett i efterhand var han nog som socialdemokrat mest imponerad av partssamarbetet i norra Europa – kanske i synnerhet i Sverige där överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter ersatt lagstiftning på arbetsmarknadsom- rådet – men han stängde inte dörren helt för lagstiftningsvägen. Det berättas att han gjorde många resor till just till Sverige för att studera parternas verksamhet och organisation.
Motparten, det vill säga arbetsgivarna, var mera eniga om att upprätthålla en tveksam attityd. De var allmänt skeptiska till den centralisering som den sociala dialogen skulle kunna komma att innebära – löner och arbetsvillkor skulle bestämmas på en så decen- traliserad nivå som möjligt var deras linje – samtidigt som de befa- rade att fackets ställning skulle kunna stärkas. Denna inkongruens
eu:s sociala dialog 1985–2015 …
har varit ett fenomen som genomgående följt den sociala dialogen: ett Europafack som vill utveckla dialogen (fast på lite olika sätt) och en arbetsgivarpart som snarast håller emot.
Vid mötet i Val Duchesse i januari 1985 kom deltagarna överens om att främja en fortsatt social dialog. Man satte också upp två arbetsgrupper, en som rörde makroekonomiska frågor, och en för hur parterna skulle hantera ny teknologi och arbetsorganisation i arbetslivet. Dialogen kom i sin inledning att leda till tre gemensam- ma yttranden; två inom den makroekonomiska gruppen (1986 och 1987) samt en inom nya teknologier, och därutöver en gemensam åsiktsförklaring om utbildning och motivation samt information och konsultation (1987).
Det var dock svårare att få till stånd mer konkreta gemensamma överenskommelser eller (kollektiv)avtal. Här fanns som vi såg också en oenighet inom Europafacket. Samtidigt hade sådana avtal möjlig- gjorts genom Europeiska enhetsakten, det nya fördrag som trädde ikraft 1987 och som syftade till skapandet av en gemensam marknad. Enhetsakten öppnade upp möjligheten för arbetstagare och arbets- givare att skapa gemensamma överenskommelser om de så önskade, på eu-nivå. Men sådana avtal skulle komma att vänta ett årtionde till. Svårigheterna på detta område blev inte mindre av att Storbritannien överhuvudtaget motsatte sig en utveckling mot en social dimension i eu-samarbetet. Efter mycket förhandlande lyckades man dock i Enhetsakten få stånd en kompromiss som innebar att förslag rörande förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet,, kunde beslutas om med kvalificerad majoritet, utan att Storbritannien var med.
Samtidigt kan Europeiska enhetsakten sägas ha varit den första regleringen av en dialog mellan de ”sociala partnerna”, som arbets- marknadens parter kom att kallas. Några direkta regler för hur denna dialog skulle gå till slogs dock inte fast, och inte heller fanns någon reglering av vilken juridisk status och omfattning överenskommel- serna som slöts inom ramen för dialogen skulle ha.
Under de närmsta åren som följde efter Europeiska enhets- akten antogs ett dussin gemensamma yttranden (så kallade ”joint opinions”). Yttrandena, som behandlade ämnen som fortbildning,
lars magnusson och sofia murhem
mobilitet med mera, var kanske inte så viktiga som enskilda doku- ment, men fick stor betydelse i det att de skapade ett sätt att arbeta inom den sociala dialogen. Från arbetsgivarhåll såg man överenskommelserna som viktiga signaler om att Europas sociala partner kunde sitta vid ett förhandlingsbord och komma fram till gemensamma mål, medan arbetstagarsidan – med lite skiftande entusiasm mellan norra och södra Europa – önskade att man skulle ta större steg i riktning mot europeisk lagstiftning och europeiska kol- lektivavtal. Denna skiljelinje mellan arbetsgivare och arbetstagare, där arbetsgivarna var mer försiktiga och arbetstagarna ville gå fortare och längre fram kom, som framgår av det följande, att fortsätta genom hela utvecklingen av den sociala dialogen.