”Sätt igång en jordbävning” var uppmaningen till väljarna på titel- sidan av brittiska ukip:s valmanifest inför Europaparlamentsvalet 2014. Otvetydigt gick politiska partier kritiska till eu framåt i Europaparlamentsvalet, men valresultaten var inte entydiga. Nya partier tog säte i Europaparlamentet och några av de etablerade partierna stärkte sin representation, medan en del partier förlorade sina mandat. Detta kom att få stor betydelse för partigruppsbildning- arna, som inleddes då vallokalerna stängde sina dörrar. I det förra Europaparlamentet återfanns högerradikala och eu-kritiska partier representerade i två partigrupper – Europe of Freedom and Democracy
(edf) och Europe of Conservatives and Reformists (ecr), samt bland de
grupplösa.
Tre olika typer av valresultat kan identifieras för de eu-kritis- ka, högerextrema, respektive populistiska högerradikala partierna i Europa parlamentsvalet 2014. För det första fanns de politiska partier – både debuterande som etablerade – som avsevärt ökade sin närvaro i ep. Till de framgångsrika debutanterna hör det eu- kritiska anti-etablissemangspartiet Femstjärnerörelsen från Italien (21,2 procent/17 mandat); Alternativ för Tyskland (7 procent/7 mandat); det populistiska högerradikala Sverigedemokraterna (9,7 procent/2 mandat), och det grekiska högerextrema partiet Gyllene gryning (9,4 procent/3 mandat). Det ekonomiskt liberala och eu- kritiska polska partiet Den nya Högerkongressen gjorde också debut i Europaparlamentet (7,2 procent/ 4 mandat), och skapade stora rubriker med sina förslag om att frånta kvinnor rätten att rösta.
högerpopulistiska partier och …
Tre av de redan i Europaparlamentet etablerade partierna gick starkt framåt och blev det största partiet i sina länder: franska Front National, brittiska ukip och Dansk Folkeparti hör till gruppen eta- blerade partier som gick starkt framåt. En fjärdedel av väljarna lade sin röst på ett populistiskt högerradikalt parti i Frankrike, Danmark och Storbritannien. Front National ökade sin representation från tre till 23 mandat genom att erhålla nästan 25 procent av rösterna, medan Dansk Folkeparti och ukip tog 27 procent av rösterna. De tre partierna blev största parti inom sina respektive partisystem. Även österrikiska fpö (19,7 procent/4 mandat) och Sannfinländarna (12,9 procent/2 mandat) erhöll flera mandat, men för Sannfinländarna var resultatet en besvikelse i jämförelse med de närmare 20 procent som partiet erhöll i riksdagsvalet 2011.
För det andra fanns partier som åkte ut ur eller förlorade sina man- dat. Bland de central- och östeuropeiska högerpopulistiska partierna förlorade flera eu-kritiska och högerextrema partier sina mandat: det slovakiska sns; det rumänska Storrumänska partiet och det bul- gariska Ataka. Det högerextrema bnp från Storbritannien fick lämna Europaparlamentet, sannolikt som en följd av att ukip mobiliserade de brittiska eu- och invandringskritiska väljarna i detta val. Medan högerextrema Gyllene gryning gjorde debut i Europaparlamentet, förlorade det religiösa högerpopulistiska partiet laos – även det från Grekland – sina två mandat. Vlaams Belang i Belgien och det italien- ska Lega Nord gick bakåt och förlorade hälften av sina mandat. De etablerade politiska partiernas isolering av Vlaams Belang, den så kallade ”cordon sanitaire”, tycks ha burit frukt såtillvida att partiets väljarstöd successivt minskat i både nationella och lokala val, och nu även i Europaparlamentsvalet. Man kan anta att en del av Vlaams Belangs väljare har gått över till belgiska Ny-flamländska alliansen, nvv, som har en mer moderat regional- och invandringsprofil, men till skillnad från Vlaams Belang har en mer positiv inställning till eu. Italienska Lega Nords tillbakagång beror på interna partiskandaler av korruption och maktmissbruk.
En tredje grupp partier behöll sina mandat: frihetspartiet från Nederländerna, det lettiska na och Jobbik från Ungern. I synner- het Frihetspartiets ledare Geert Wilders, som i opinionsmätning-
ann-cathrine jungar
arna förutspåtts stora framgångar, var besviken. Valkampanjen till Europaparlamentet hade inletts redan i november 2013, då Marine Le Pen och Geert Wilders meddelade att de inlett ett samarbete med målsättningen att bilda en ny gemensam partigrupp, European Alliance of Freedom (eaf) i Europaparlamentet efter valet 2014. ”Europa ska befrias från monstret Bryssel”, beskrev Wilders då projektet att sammanföra högerradikala politiska partier som ville åternationalisera eu: medlemsstaterna skulle återfå kontrollen över sina gränser, sin valuta och ekonomi.
fpö, Lega Nord och Vlaams Belang anslöt sig till den nya trans- nationella högerradikala alliansen eaf, och ett intensivt arbete vidtog för att samla ett tillräckligt antal partier. Bland annat besökte Marine Le Pen Sverigedemokraterna i Stockholm, och inledningsvis höll sd dörren öppen för samarbete. sd fick ta emot mycket kritik för att ha träffat Marine Le Pen. Det hävdades att genom att sam- arbeta med det starkt främlingsfientliga och islamkritiska Front National, som inte tagit avstånd från anti-semitism på ett trovärdigt sätt, bekräftade partiledningen att sd hörde till gruppen starkt högerradikala partier, och att partiets avståndstagande till rasism och extremism – bland annat den av partiledaren Jimmy Åkesson formulerade ”nolltoleransen” mot extremistiska och rasistiska utta- landen – var kosmetiskt. Även Dansk Folkeparti, som är det parti sd har haft det största transnationella utbytet med, varnade sd för att gå med i eaf. Den retorik som riktades mot sd hade formen av ”guilt by association” (skuld genom sammankoppling), det vill säga att partiets legitimitet och politiska värdegrund ställdes i fråga för att de samarbetade och sammankopplades med andra partier som sågs som alltför extrema. Sådan kritik är vanligt förekommande för högerradikala partier.
Frågan var om Marine Le Pen skulle vara framgångsrik med att skapa en stor nationalistisk, eu- och invandringskritisk grupp i Europaparlamentet, där hennes far och tidigare partiledare för Jean- Marie Le Pen tidigare misslyckats? Allt sedan slutet av 1990-talet hade Front Nationals grundare försökt samla de nationalistiska partierna i en gemensam partigrupp, men utan framgång ända fram till 2007 då Bulgarien och Rumänien blev eu-medlemmar.
högerpopulistiska partier och …
Partigruppen its – Identitet, tradition och suveränitet – bildades då, men dess historia blev kortvarig på grund av interna konflikter. Bland annat hade Alessandra Mussolini gjort negativa uttalanden om rumäners kriminella läggning, vilket fick de rumänska ledamöterna att marschera ut från gruppen. Den här typen av konflikter, som handlar om nationella minoriteter, har tidigare varit ett av flera hinder för transnationellt samarbete mellan nationalistiska partier. De transnationella kontakterna mellan de nationalistiska partierna har ökat under senare tid – inte minst genom att Europaparlamentet
medlemsstat parti partigrupp
2014 (2009) 2014 2009 skillnad
Belgien Vlaams Belang, VB Grupplöst 4,1 (1) 9,9 (2) –5,8 (–1) Bulgarien Ataka (Grupplöst) 3 (0) 12 (2) –9 (–2) Danmark Dansk Folkeparti, DF ECR (EFD) 26,6 (4) 14,8 (2) +11,8 (+2) Finland Sannfinländarna, PS ECR (EFD) 12,9 (2) 9,8 (1) +3,1 (+1) Frankrike Front National, FN Grupplöst 24,9 (23) 6,3 (3) +16,6 (+20) Grekland LAOS (EFD) 2,7 (0) 7,2 2 –5,52 (–2) Grekland Gyllene Gryning Grupplöst 9,4 (3) 0 +9,4 (–3) Italien Lega Nord, LN Grupplöst (EFD) 6,2 (5) 10,2 (9) –4 (–4) Italien Femstjärnerörelsen, M5S EFDD 21,2 (17) 0 +21,2 (+17) Lettland Nationell Allians, NA ECR 14,3 (1) 7,5 (1) +6,8 (0) Litauen Ordning och rättvisa, TT EDFF (EFD) 14,3 (2) 12,2 (2) +2,1 (0) Polen Den nya höger kongresen Grupplöst 7,15 (4) 0 +7,15 (+4) Nederländerna Frihetspartiet, PVV Grupplöst 13,3 (4) 17 (4) –3,7 (0) Rumänien Storrumänska partiet, PRM 2,7 (0) 8,7 (3) –6 (–3) Slovakien SNS (EDF) 3,6 (0) 5,6 (1) –2 (–1) Storbritannien UKIP EDDF (EFD) 26,8 (24) 16,9 (13) +9,9 (+11) Storbritannien BNP (Grupplöst) 1,1 (0) 6 (2) –4,9 (–2) Sverige Sverigedemokraterna, SD EDDF 9,7 (2) 3,3 (0) +6,4 (+2) Tyskland Tysklands national-demokratiska parti, N DP Grupplöst 1 (1) (0) +1 Tyskland Alternativ för Tyskland, AfD ECR 7,1 (7) 0 +7,1 (+7) Ungern Jobbik Grupplöst 14,7 (3) 14,8 (3) –0,1 (0) Österrike Frihetspartiet, FPÖ Grupplöst 19,7 (4) 12,7 (2) +7 (+2)
tabell 1. högerpopulistiska partiers valresultat 2009 och 2014 i procent (och mandat), samt partigrupp efter ep-valet 2014 och (2009).
ann-cathrine jungar
varit en arena för kontaktskapande – men framför allt för att partier kunnat närma sig varandra utifrån det gemensamma motståndet till fördjupad europeisk integration, invandring och islam.
Då resultatet började skönjas under valkvällen intensifierades spe- kulationerna om vilka partigrupper som sist och slutligen skulle vara framgångsrika i att samla ihop de nödvändiga 25 ledamöterna från minst sju medlemsländer, vilket är kravet för att komma i åtnjutande av Europaparlamentets ekonomiska och administrativa resurser, samt erhålla rapportörskap och taltid. Mot bakgrund av valfram- gångarna stod det klart att alla de tre partikonstellationer som samlar högerradikala och eu-kritiska partier – de etablerade partigrupperna edf och ecr, samt alliansen eaf – hade tillräckligt antal mandat, men skulle få svårt att samla representanter från de nödvändiga sju medlemsländerna.
Efter intensiva förhandlingar fick Marine Le Pen och Geert Wilders slutligen kasta in handduken. fpö, Lega Nord och Vlaams Belang hade redan tidigt anslutit sig till gruppen, men då Vlaams Belang åkte ur Europaparlamentet och partier som uppvaktats tack- ade nej (däribland Sverigedemokraterna) så var misslyckandet ett faktum. En partigrupp hade inneburit mer talartid, administrativt stöd och ekonomiska resurser för dessa partier i Europaparlamentet (22 miljoner euro för gruppens och partiernas verksamhet), något som man gick miste om. eu-resurser som hade kunnat användas för att bygga upp verksamhet, samordna politik och fördjupa de trans- nationella nätverken förlorades.
De från det förra Europaparlamentet existerande partigrupperna Europe of Freedom and Democracy (efd) och European Conserva- tives and Reformists Group (ecr), vilka samlar eu- och invand- ringskritiska partier, upplevde både avhopp och nytillkomna parti medlemmar. efd bildades 2009 av politiska partier från parti- gruppen Nationernas Europa och bytte sommaren 2014 namn till Europe of Freedom and Direct Democracy (efdd). efdd företräder eu-kritiska partier som önskar en återgång till ett mer mellanstatligt europeiskt samarbete, samt större respekt för Europas historia, traditioner och kulturella värden. Det mer moderata ecr bildades också efter Europaparlamentsvalet 2009, då det brittiska konserva-
högerpopulistiska partier och …
tiva Tories och det polska socialkonservativa partiet Lag och rättvisa lämnade epp, som ansågs vara för integrationsvänligt, och bildade en egen partigrupp. ecr beskriver sig själva som ”eurorealister”, vilket innebär att man motsätter sig en ytterligare federal utveckling av eu, och önskar ett mer flexibelt integrationsprojekt där hänsyn tas till nationella olikheter och medborgarnas åsikter. De brittiska konservativa har en ledande roll i ecr, som i jämförelse med efdd formulerar en mer moderat eu-kritik. I den gemensamma politiska plattformen ”Pragdeklarationen”, som formulerades vid bildandet 2009, klargörs att man inte vill lägga ner eu eller underminera det europeiska samarbetet, utan är en rörelse för europeisk reform.
In i det längsta var det oklart om efd skulle fortleva: Trots ukip:s väljarmässiga framgång fick Nigel Farage jobba hårt för att skramla ihop representanter från ett tillräckligt antal länder. ukip:s partiledare Nigel Farage har varit ordförande för gruppen sedan den bildades 2009. Lega Nord hade lämnat partigruppen för eaf, det slovakiska nationalistiska partiet sns åkte ut, och till gruppledarens stora besvikelse lämnade Dansk Folkeparti och Sannfinländarna edf till förmån för ecr.
Italienska Femstjärnerörelsen anslöt sig till partigruppen efter att ha fått kalla handen både av Europaparlamentets liberala grupp alde och av den gröna gruppen g/efa. Femstjärnerörelsen tar många beslut genom interna folkomröstningar bland aktivisterna, och i en medlemsomröstning gav de sitt stöd för ett inträde i edf. Rörelsens direktdemokratiska patos gjorde även avtryck i partigrup- pens namn, som ju ändrades till Europe of Freedom and Direct Democracy (efdd). Partiets position i eu-frågan är oklar: I partiets program omnämns inte eu, men partiledaren Beppe Grillo har upp- repade gånger kritiserat det politiska etablissemanget i eu och euro- samarbetet: ”Jag har sagt att beslutet att förbli i eurozonen ska tas av de italienska medborgarna i en folkomröstning. Jag tror att Italien inte har råd att kvarstå i eurosamarbetet, men att italienarna ska bestämma i den frågan, inte en grupp oligarker, eller Beppe Grillo”.
Sverigedemokraterna, som efter varningar från Dansk Folkeparti avböjt Marine Le Pens inviter, fick i sista timmen en inbjudan från ukip trots initiala besked om att de inte var välkomna i edf på
ann-cathrine jungar
grund av sitt extrema förflutna och ungdomsförbundets samarbete med Front Nationals och fpö:s ungdomsförbund. sd:s invalda eu- ledamöter måste lämna en redogörelse om att partiet tagit avstånd från sitt förflutna i nynazistiska och rasistiska organisationer. Farage fick emotta mycket kritik i brittiska medier för att ha inkluderat det invandringskritiska Sverigedemokraterna i partigruppen, men inkluderingen av sd var en förutsättning för att edf överhuvudtaget skulle återuppstå. För sd, som på hemmaplan behandlas som ett isolerat ”paria-parti” och i riksdagen utesluts av de övriga politiska partierna från förhandlingar, var det en stor framgång att bli accep- terat som medlem i efdd. Att få plats i en etablerad partigrupp i Europaparlamentet i stället för att tillhöra de grupplösa, bidrar till ökad legitimitet och ger även tillgång till de resurser som partigrup- perna förfogar över.
Eftersom efdd erhöll det nödvändiga antalet ledamöter från sju länder genom att enskild eu-parlamentariker från franska Front National anslöt sig till gruppen, kom den dock att bli sårbar för avhopp. I oktober lämnade den lettiska parlamentarikern Iveta Grigule edff, och gruppen såg under en kort tid ut att stå inför upplösning. Efter förhandlingar med det polska extrema antietablis- semangspartiet Nya högerkongressen anslöt sig en av partiets fyra ledamöter till efdd, och gruppen kunde snabbt återbildas. efdd kritiserades för att ha släppt in en representant från Nya högerkon- gressen, vars partiledare Janusz Korwin-Mikke sagt att kvinnor borde fråntas sin rösträtt, och anser att det polska parlamentet borde ersät- tas av ett statsråd. efdd:s överlevnad kommer även fortsättningsvis att hänga på en skör tråd, och det är inte osannolikt att Marine Le Pen gör ett nytt försök att få till stånd en partigruppering i eaf:s anda.
Även för ecr var gruppformeringen komplicerad. Dansk Folke- parti och Sannfinländarna lämnade edf för ecr, och för de två nordiska högerradikala partierna var det naturligtvis en fjäder i hatten att bli upptagna i en partigrupp ledd av de brittiska konservativa, med en mer moderat framtoning än efd. Dansk Folkepartis spetskandidat i ep-valet, Morten Messerschmidt, framhöll när partigruppsbytet stod klart att partiet ”går in i en grupp där det brittiska konservativa och det brittiska regeringspartiet sitter” (syftande på Tories) och att
högerpopulistiska partier och …
partiets inflytande ökar i en större partigrupp. Liknande tongångar kunde höras från Sannfinländarna.
Att bli upptagen i en mer moderat partigrupp i Europa parla men- tet ger Dansk Folkeparti och Sannfinländarna en större legitimitet och används på hemmaplan för att tillbakavisa kritik kring partiernas radikala karaktär. Kritik av Dansk Folkepartis och Sannfinländarnas immigrationspolitik förekom bland de mer liberala representanterna i ecr, men Cameron framhöll samstämmigheten i synen på eu- samarbetet. Även det tyska starkt euro-kritiska partiet Alternativ för Tyskland blev upptaget i ecr. Däremot fick italienska Lega Nord kalla handen. ecr fick med de två nya nordiska medlemmarna en radikalare framtoning, men har genom det lettiska na även tidigare inkluderat politiska partier med en nationalistisk ideologi. I linje med detta upptogs det belgiska regionalistiska och invandrings- kritiska nv-a i ecr 2014, från att under den förra mandatperioden ha varit medlem i den gröna partigruppen g/efa.