Sett utifrån Bryssels horisont fortsätter man att betona den sociala dialogens betydelse. Men frågan är hur mycket läpparnas bekän- nelse det är. I Lissabonstrategin från år 2000 tillerkändes de sociala parterna en betydelsefull roll för att modernisera den europeiska ekonomin. Lissabonstrategin fick 2010 sin fortsättning i eu:s nya tioåriga tillväxtstrategi, Europa 2020. Av de fem målområden som sattes upp i Europa 2020-strategin, var det tre; sysselsättning, utbildning och social delaktighet, som berörde den sociala dialogens kompetensområden. De återstående två var innovation, respektive klimat och energi. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (eesk) gavs i uppdrag att skapa riktlinjer för hur de sociala parterna skulle kunna delta i Europa 2020-strategin. Inom målområdena skapades sju huvudinitiativ, varav ett var en agenda för ny kompetens och arbetstillfällen. Initiativet innebar ett breddande av målområdet sysselsättning till att även omfatta arbetsvillkor och arbetskvalitet, jobbskapande och flexicurity.
År 2004 kom rapporten från de första fem åren med Lissabon- strate gin. Rapporten hade utarbetats av en grupp, ledd av nederlän- daren och förre premiärministern Wim Kok, och den bestod förutom politiker också av forskare och representanter för de sociala parterna, däribland Wanja Lundby-Wedin, då ordförande för svenska lo och sedermera (2007–2011) även ordförande för Europafacket. Gruppen kom fram till att anledningen till att Lissabonstrategin hade miss- lyckats med att göra Europa konkurrenskraftigt genom en hållbar ekonomisk tillväxt, bra jobb och större social sammanhållning, var bristen på tydlig politisk vilja och handling. De sociala parterna ansågs behöva ta sin del av ansvaret, och en av åtgärderna för att komma till rätta med arbetsmarknadens problem var att upprätta partnerskap för tillväxt och sysselsättning. Återigen pekades alltså partssamarbetet ut som en viktig lösning på Europas sociala pro- blem (se även Europaperspektiv 2005, som i sin helhet behandlar Lissabonstrategins resultat i halvtid).
eu:s sociala dialog 1985–2015 …
Europa 2020-strategin, innehåller tydliga markeringar om betydel- sen av en social dialog. Men skrivningarna är vaga och handlar mest om flexicurity, som var det stora modeordet i den strategiska rapport med åtgärder som kommissionen föreslog inför den nya omgången. Entusiasmen, särskilt från fackligt håll, har varit måttlig. Flexicurity – åtminstone i den tappning som utvecklas under de senaste tio åren, i riktning mot de osäkrare och mer tillfälliga anställningar som ökat kraftigt i Europa – tar många fackföreningar definitivt ställning emot. Hur en alternativ strategi skall kunna skapas och få legitimitet hos Europas fackföreningsrörelser har varken kommissionen eller andra aktörer inom eu haft mycket att säga kring under senare år. Samtidigt ligger arbetsgivarsidan ganska stilla – som vanligt – och håller sig avvaktande, även om man uppvisar en tämligen stor entu- siasm för flexicuritybegreppet (men då kanske snarast i den tappning som de fackliga organisationerna är skeptiska till). Ett offer för denna minskade legitimitet och avvaktande hållning har blivit den sociala dialogen, som tydligt står och stampar för närvarande.
Som det ser ut i början av 2015 finns det därmed anledning att vara pessimistisk när det gäller den sociala dialogens framtid – åtminstone i dess nuvarande form. Det framgår tydligt att dess främsta framgångar skett under perioder då eu-samarbetet i stort kunnat fördjupas och steg tagits mot en ökad överstatlighet. Den sociala dialogen utvecklar sig uppenbarligen inte av sig självt utan behöver politisk vilja för att frodas. De senaste årens förskjutning mot mera av mellanstatligt samarbete har inte gynnat utvecklingen av den sociala dialogen. Medlemsländerna har istället hållit fast vid nationella modeller när det gäller välfärd, skatter och arbetsmark- nad, något som också den öppna samordningsmetoden gynnat.
Samtidigt är utvecklingen inte helt entydig. Där den sociala modellen på central europeisk nivå haft svårigheter, har samarbe- tet mellan olika nationella fack och arbetsgivarorganisationer nått framgångar på förbunds- och branschnivå. Det gäller inte minst på industriområdet där metall- och verkstadsindustrins parter hela tiden utvecklar sitt samarbete. Några regelrätta kollektivavtal på för- bundsnivå mellan olika eu-länder har kanske inte duggat tätt. Men bilaterala avtal av olika art har ändå tillkommit rörande arbetsvillkor
lars magnusson och sofia murhem
och löner. Några steg tas alltså framåt mot mer av en gemensam arbetsmarknad inom eu. Utvecklingen går dock mycket sakta och vi ska inte överbetona vad som uppnåtts. I många fall saknas utfästelser om implementeringen i avtalen, och skillnaden mellan olika sektorer är mycket stor.
Med tanke på att samarbetet snarast tycks utvecklas på förbunds- och branschnivå – och de ökande svårigheterna märks på central nivå – kan man fundera kring om det behövs någon fortsatt social dialog som drivs på central nivå inom eu-samarbetet. Har den sociala dialogen spelat ut sin roll?
Återigen beror svaret på frågan vad man vill med eu-projektet. Siktar man på en mer federal utveckling och ett fördjupat samarbete, är en ökad harmonisering av de olika medlemsländernas sociala institutioner och arbetsmarknader en nödvändighet. Något sådant kräver av allt att döma i sin tur en social dialog mellan dem som ytterst berörs: medlemsländernas medborgare men också de sociala parter som bär upp de olika nationella systemen av arbetsmarknads- relationer. En sådan dialog kan inte föras på sektorsnivå utan måste med nödvändighet ske på central nivå. Samtidigt har mycket hänt sedan slutet av 1990-talet. Det är förstås ett problem att fack och arbetsgivareorganisationer inom eu kraftigt har försvagats under det senaste tjugo åren. Den försvagningen är ett resultat både av eu:s östutvidgning, där de nya länderna saknade utvecklade parter, och ett medlemstapp inom fackliga organisationer i så gott som alla eu- länder. Vid sidan av en stark vilja från eu:s institutioner fordras även kraftfulla sociala aktörer för att få till stånd en social dialog.
Om man å andra sidan ser eu:s utveckling mer i termer av ett mellanstatligt samarbete – och inte nödvändigtvis i termer av fördjupning och harmonisering till exempel på det sociala området – förefaller det kanske mindre angeläget att driva på en förnyad och kraftfull social dialog. Samarbetet mellan arbetsmarknadens parter kan då stället kopplas in på det spår som ändå i första hand tycks gälla idag: på förbunds- och branschnivå, men de reservationer som finns angående parternas styrka och representativitet på branschnivå som tidigare nämnts gäller naturligtvis även här. Att skynda på en harmonisering av regler och villkor inom det sociala fältet och på
eu:s sociala dialog 1985–2015 …
arbetsmarknaden är knappast något som man i första hand önskar sig. För tillfället är entusiasmen begränsad för en utveckling mot mer av federalism (kanske med undantag för finanssektorn). Många eu- länder har en ökande andel eu-skeptiska väljare, som helst av allt skulle vilja se ett utträde, inte en ökad federalism. Men samtidigt är det ändå tydligt att nya frågor trycker på som kräver ett medver- kande av fler aktörer än tidigare, enskilda företag, ngo:er men fak- tiskt även de sociala parterna, kanske i form av en reformerad social dialog. Det gäller samhällsproblem av olika slag, men där lösningen ändå bör ligga i ett ökat samarbete inom eu – om inte utvecklingen skall gå mot ökad nationalism och tilltagande spänningar i Europa.