Egna intressen försvinner

Många av de äldre ger beskrivningar på hur den fysiska hälsan och förmågan påverkar deras livssituation och hur detta påverkar deras egna intressen i hemmiljön. En del menar att de önskat att de kunnat göra saker som de tidigare klarat av.

Irma är en utav de som beskriver att hennes fysiska förmåga påverkar hennes vardag på boendet. Hon berättar att hon tidigare haft olika sorters hantverk som intressen, men som idag inte är möjliga att göra på grund av en försämrad hälsa. Irma visar stolt upp sina hantverk som pryder hennes lägenhet. En stor virkad filt i fantastiska färger ligger som ett överkast på hennes säng. Tavlor i akvarell hänger precis bakom mig. Krukor och skålar tar upp stora delar av hennes vitrinskåp och det slår mig hur konstnärlig och begåvad hon är. Hon pekar och berättar

bakgrunds historiken kring många utav hantverken. Man ser hur lycklig Irma är över att få dela med sig av sina historier och framförallt utav sin kunskap till mig. Jag frågar henne om hon skulle vilja återuppta intresset kring hantverken. Men det är inget hon kan göra nu menar hon. Möjligtvis grytlappar lägger hon sedan till. Hennes nuvarande intresse under dagarna är främst att titta på olika tv-program, och ett visst beroende av att personalen ska sysselsätta henne framträder i samtalet:

”Åh ja, det blir tv: n. Jag sitter här i stolen och vilar mig, och så kommer de in och kallar på mig när de ska göra någonting. Så går jag ut.”

Irma fortsätter beskriva hur personal bestämmer vad som ska göras och att hon anpassar sig efter det som erbjuds. Hon nämner även att det ibland känns som att personal försöker göra de till patienter, då de ständigt är närvarande. Men vi går hem när vi vill, vi kan inte sitta hos de hela tiden förklarar Irma. Längre fram i samtalet frågar jag om hon har några önskemål kring andra aktiviteter på boendet, i förhoppning om att hon ska säga något om hantverken igen. Då tittar Irma rakt in i ögonen på mig med en allvarlig blick. Jag har svårt att tolka situationen och är rädd att jag sårat henne.

”Nej, jag kan inte göra någonting. För mina ben, de vill inte föra som de ska här. Och min rygg har ja ont i.”

Det blir alldeles tyst och jag upplever att hon inte vill prata mer kring ämnet. Längre fram i samtalet med Irma framgår det även att andra delar av hennes liv påverkats av hennes sviktande hälsa. Där bland umgänget med familj, utevistelser och olika ärenden som t.ex. sjukhusbesök.

Att äldre människor som Irma får svårare att på egen hand finna intressen är inget ovanligt, särskilt inte vad gäller en högre ålder som vanligtvis förekommer på dagens äldreboenden. Som Agahi et al. (2010) beskriver så kan detta bero på att den äldre individens förmåga att upprätthålla intressen eller sociala kontakter försämrats på grund av sjukdomar eller andra tillstånd som kommit med en ökad ålder. Detta är något som några av informanterna uttrycker i olika sammanhang och som istället medför att de väntar på att personal från verksamheten ska hämta dem för att ha någonting att sysselsätta sig med om dagarna. Forskning av Howie et al. (2013) och Östberg & Lennartsson (2007) styrker att människor som har ett litet socialt stöd ifrån sin omgivning i större utsträckning lider utav olika

hälsobesvär än andra. Detta kan användas som en indikation till hur personernas hälsotillstånd kan förvärras eller förbättras genom insatser som verksamheter satsar på för att skapa tillfällen för social samvaro. För de respondenter som har olika åkommor som t.ex. nedsatt syn eller hörsel kan dessutom beroendet till personal och insatser blir mer påtaglig.

För Irmas del innebär det att hon fått åsidosätta sina egna intressen eftersom förmågan att upprätthålla dessa är begränsade utifrån hennes hälsosituation. När jag pratar med Irma om hennes tidigare hantverk så skiner hon verkligen upp och man ser att detta varit en viktig del i hennes liv. Trots att hon inledningsvis berättar hur hon tycker att personalen ser efter de för mycket som ”patienter”, så finns det även en underton om att hon förväntar sig att dessa ska styra vad gäller sysselsättningen. Dock förändras hennes tonläge avsevärt när vi fortsätter att tala om att eventuellt fortsätta med dessa intressen. Hon upplevs då som osäker och avvaktande, och då uppmärksammar jag hur hon skiftar i sina ”roller” gentemot mig. Ena stunden upplever jag henne som relativt självständig och nästa som sårbar.

Detta kan kopplas till Goffmans teori (2014) om vilka roller man väljer att framträda i. Hon är visserligen i sin trygga hemmiljö, men samtalet framkallar ändå ett beteende hos henne som kan jämföras med det man kallar för frontstage. I frontstage, framför mig som åskådare, vill hon gärna framställa sig som

självbestämmande med full kontroll över sin sociala tillvaro där hon beskriver att hon själv väljer vad hon vill göra och att hon tycker att personalen daltar för mycket med de ibland. I nästa stund svänger samtalsämnet plötsligt när vi talar

om hennes hälsa och att detta ställer till det avsevärt för henne vad gäller hennes förmåga att röra sig eller vara delaktig i olika arrangemang som verksamheten anordnar. Det är här som Irmas backstage (ibid) beteende kommer in, när hon faktiskt redogör för vilka hälsotillstånd som begränsar henne i vardagen. Irmas boendemiljö kan troligtvis förklara de otydliga avgränsningarna mellan backstage och frontstage beteende som hon framhäver i samtalsämnet och jag börjar alltmer förstå att hon faktiskt kan ha drabbats av en identitetskris där hon inte riktigt funnit sina sociala roller. En identitetskris kan ha skett i den offentliga sfären som enligt Honneth (2003) syftar till människors rättigheter för lika behandling. För Irmas del kan det innebära att det finns brister i en erkännandeprocess inom boendet, allmän aktning, som dels har påverkat hennes självförtroende men också hennes identitet och inflytande. I sin boendemiljö är man i regel mer avslappnad medan man utanför denna trygghet i större utsträckning vill anpassa sig efter de normer och regler som omgivningen styrs av (Goffman, 2014), vilket inte motsvarar Irmas ambivalens kring samtalet om egna intressen.

I förhållande till forskning av Harnett et al. (2012) hänvisar man till att äldres identitet och personlighet är viktiga inslag i omsorgen för att kunna möta enskildas behov av t.ex. intresse och aktiviteter i verksamheter. Irma har enligt beskrivningarna tydliga intressen i hantverk som hon fortfarande finner glädje i att prata om. Det finns även antydningar till att hon skulle vilja fortsätta med dessa om hon hade haft möjlighet. Å andra sidan påpekar hon att det är personalen som styr vad som ska göras under dagarna. Detta speglar återigen det maktförhållande som finns mellan äldre och personal (Harnett et al., 2012; Magnússon, 1996), vilket dessutom går mot idéerna om att individuella behov ska kunna tillgodoses inom svensk äldreomsorg (Harnett et al., 2012). Roos (2009) hänvisar också till att äldres förutsättningar till inflytande och delaktighet påverkas av makt där hon menar att vårdpersonal inte alltid ser de äldres behov eftersom de tar för givet att den äldre inte klarar detta själv, vilket också kan förklara Irmas tveksamma beskrivningar av sin situation.

Harriet är också en utav de äldre som uppger att hennes hälsotillstånd påverkar hennes tillvaro negativt. Även för henne är det svårt att sysselsätta sig i hemmet på egen hand.

”Nä det är inte så mycket jag kan göra ju. Jag kan inte läsa en tidning och inte göra någonting sånt…”

Hon skrattar samtidigt som vi talar om hennes svårigheter och jag ser ett skratt fyllt av hopplöshet. Harriet berättar att det främst är hennes nedsatta syn som gör situationer på boendet svåra för henne. Ibland ser hon inte vem hon har framför sig och som ovan beskrivet kan hon inte ens underhålla sig med ett så vardagligt intresse som tidningsläsning.

Efter en flytt till ett äldreboende förändras förutsättningarna för många personer eftersom den egna förmågan att hålla kontakt med utomstående blir allt sämre, särskilt om hälsan sviktar. Forskning (Howie et al., 2013; Wang, 2016; Crooks et al., 2008) visar särskilt på att det finns brister gällande socialt stöd för denna grupp, och att det finns en risk att dessa påverkas negativt i form av oönskade hälsotillstånd. Respondenternas beskrivningar av situationer där tillgången för social samvaro är begränsad är en angelägen punkt som saknas i deras vardag och som i hög grad behöver tillgodoses. Dock kan detta vara svårare att uppfylla än i

t.ex. ”vanliga” vård- och omsorgsinsatser som utförs av personal. Weiland (2016) hänvisar till att allt fler äldre måste prioriteras boendeplatser utifrån sociala behov och inte enbart medicinska. För gruppen äldre i stort hade detta kunnat innebära att allt fler ”matchas” till boenden eller avdelningar där individerna t.ex. är jämngamla, har liknande intressen eller är ifrån samma ort. Detta hade ökat möjligheterna för sociala tillfällen i äldreboenden, samt att fler naturliga gemenskaper kunnat skapas så att de äldre får känna sig delaktiga i ett sammanhang.

Både Irma och Harriets nedsättningar gör att de får lägga tidigare intressen åt sidan. Därmed blir de tvungna att skapa nya intressen som är begränsade till boendets ramar, vilket kan ifrågasätta processen av identitetsskapande. Kan dessa skapas utifrån en begränsad omgivning där individen inte själv kan få bestämma vilka människor eller aktiviteter som är givande? En social kontext uppfattas utifrån Madsens (2011) identitetsbildning vara av mer naturlig art än något som i förväg kan planeras för, som t.ex. utifrån ett äldreboendes förutsättningar. Detta kan påverka människor negativt istället för att göra nytta. Individen kan inte upprätthålla sina självvalda intressen och måste istället rätta sig efter det utbud som finns tillgängligt i verksamheten. Irmas beskrivningar av att hon förväntar sig att personalen ska stå för sällskap och aktivering är indikationer till att hon själv har svårt för att sysselsätta sig. Den som skapar identiteten är i detta fall inte den enskilde, utan det är personalen som skapar dessa åt dem. De blir tilldelade nya roller och intressen utifrån verksamhetens villkor, som de ska förhålla sig till vid olika sociala sammanhang, vilket går emot både Madsens (2011) och Honneths (2013) resonemang kring identitetsbildning.

Inför flytten till ett äldreboende ska levandsberättelser utifrån vårdplaneringar särskilt underlätta för personal att få en kunskap om äldres identiteter

(Magnússon, 1996). Detta stämmer inte överens med Irmas och Harriets beskrivningar av aktiviteter och intressen kopplade till en social samvaro inom äldreboendet. I Irmas fall finns en viss osäkerhet kring förtydligandet av hur hon vill ha sin sociala tillvaro och vad hon finner intresse i att göra tillsammans med andra. Det kan vara så att identiteten har förändrats i relation till ett förändrat boendeförhållande och en högre ålder som står bakom för de sjukdomar och funktionsnedsättningar hon beskriver sig ha (Harnett et al., 2012). Detta gäller även för Harriets sociala situation där hon främst beklagar över sin nedsatta syn och hur detta hindrar henne i mötet med andra inom äldreboendet. Magnússon (1996) menar även att individers intressen och personligheter inte alltid får tillträde på äldreboenden eftersom äldre oftast tilldelas särskilda roller som är formade utefter verksamhetens förutsättningar. Gemensamt för Irma och Harriet är att de blir beroende av att personal skapar utrymme för aktiviteter och socialt umgänge som är förenliga med deras behov. De blir tvingade in i roller som verksamheten konstruerat vad gäller äldres intressen, vilka de väljer att delta i trots sina hälsoproblem.

Detta kan jämföras till en institutionsmiljö som präglas av maktförhållanden som styr när och hur personal ska sysselsätta sina äldre med aktiviteter och hur dess innehåll ska se ut (Magnússon, 1996). Enligt Goffmans (2004) teori om den totala institutionen kan Irma och Harriets situation beskrivas som en brytning med sitt förflutna där en viss rollförlust sker. Deras tidigare aktiviteter, från enkel tidningsläsning till olika former av hantverk, ges inte något utrymme för i verksamhetens dagliga struktur. Dessa ersätts istället av de aktiviteter som

personal eller verksamhet i förväg planerat för, vilket kan ses som att man vill tilldela de äldre nya roller och intressen. En annan aspekt är det rådande

maktförhållandet som särskilt uttrycks ifrån Irma där hon uttrycker att de ses som patienter och att personal ständigt är närvarande vid olika sociala sammanhang. Detta förhållningssätt mellan boende och personal kan utifrån Goffman (2004) tänkas orsaka en uppdelning mellan grupperna. Irma menar att hon sitter och väntar på att personal ska komma och hämta henne för att ta del av aktiviteterna som anordnas på boendet, vilket också är en indikator till att det finns en

förväntan på att personal ska stå för sysselsättning och vad den ska innehålla. I ett liv utanför boendet hade ett intresse eller en sysselsättning skett i en mer naturlig form där personen på eget initiativ hade tänkt ut och planerat vad och när de skulle göra något som de finner är av intresse.