Maskerade känslor

I förhållande till ovanstående avsnitt som berör motviljan till att klaga, så har även olika ”känslomasker” kunnat tolkas utifrån empirin. De äldre som framfört någon form av missnöjdhet eller beklagan i samtalen har också upplevts som osäkra i sina utlåtanden. En del väljer att föra samtalet åt ett annat håll, en del väljer att förklara och/eller försvara situationen och andra upplevs använda olika

känslouttryck som en ”mask” för att dölja underliggande känslor.

De flesta uttrycker sig trivas med den miljö som verksamheten erbjuder för sina boende. Detta gäller både för inomhusmiljön där t.ex. olika aktiviteter äger rum samt utomhusmiljön där de t.ex. tar promenader eller sitter och solar sig. Maj är å andra sidan en utav de som upplever att delar av inomhusmiljön fungerar mindre bra, vilket särskilt gäller för miljön i matsalen, och enligt hennes beskrivningar finns ett visst missnöje. Maj berättar att hon inte alls trivs med sin placering till bords vid måltider. Hon hänvisar till att det är personal som ändrat om till det sämre i matsalen. Bortsett från borden så ber jag henne beskriva hur den övriga miljön i matsalen ser ut, då svarar hon enligt nedan:

”Jag sitter vänd med ryggen mot alla andra som kommer och går där. Så jag har inte så…ser inte så mycket av dem.”

En tydlig besvikelse syns hos Maj när hon delar med sig utav dessa tankar kring möblering och miljö i matsalen. Hon fortsätter berätta att de tidigare satt många damer kring ett och samma bord, men att de nu blivit uppdelade, vilket begränsar möjligheterna för samtal och social samvaro med andra. De snackar för sig, och vi för oss själva säger hon. Hon menar dessutom på att uppdelningen resulterat i att vissa personer skriker mellan borden och att det i sin tur inte uppfyller någon bra funktion i matsalsmiljön. Jag frågar Maj om de har sagt till personalen om hur de känner för platserna i matsalen, men då säger hon att hon bara kunde skratta. Hon ger mig ett hopplöst ansiktsuttryck. Vid detta laget i samtalet med Maj har jag förstått att hennes skratt är ett uttryck för negativa känslor. En form av

”känslomask” som hon använder när hon måste tala om saker som är mindre bra i hennes tillvaro. Hon berättar att det är tråkigt att miljön i matsalen förändrats till det sämre, vilket begränsar hennes förutsättningar till att tala med andra, både inom och utanför boendet.

Som tidigare nämnt ändras förutsättningar för socialt stöd och interaktion med andra människor efter flytt till äldreboende (Howie et al., 2013; Sainio & Hansebo, 2008), och man menar att detta är ett direkt hot med personers hälsa. Majs situation kan betraktas som ett allvarligt hot mot hennes hälsa, särskilt eftersom känslorna har pågått under en längre period, vilket påverkar henne negativt i vardagen och hennes möjligheter till en fungerande social samvaro. Hennes upplevelse av brister, vad gäller kontakt med andra, är ett återkommande

problem genom stora delar av samtalet. Det har gått så långt att hon skapat sig ett eget sätt att hantera sin situation.

Detta ”försvarssätt” kan kopplas till Goffmans teorier (2014) av Jaget som frontstage och backstage beteenden. Bakom Majs ”känslomask” tros finnas en annan scen där hennes känslor utspelar sig i ett annat beteende. Möjligtvis är hon i sin ”backstage” väldigt ledsen, arg eller förvirrad över hur hennes sociala tillvaro kunde bli så bristfällig. Inför mig, som ställer frågor kring hennes situation och vad hon tycker om denna, har hon byggt upp ett annat framträdande där hon istället väljer att skratta eller använda ett röstläge som är mer överlägset i tonen. Detta är ett sätt för henne att inte visa sig sårbar inför mig i ”frontstage” och framförallt för att kunna hantera sina egna känslor kring ämnet.

Majs beskrivningar och uttryck för dolda känslor kan utifrån Harnetts (2010) resonemang kring personals bemötande av äldres klagomål anses som en inskränkning i inflytande, vilket skapar en otrygghet i hennes sociala tillvaro. Även om det inte är personalens ord som urskiljs ur Majs upplevelser så finns där en hopplöshet och ett ”försvarssätt” som indikerar till att de boendes klagomål inte tas på allvar, även om de framförts. Harnett (2010) utgår från att personal inom boenden följer en folklig logik som ger de ett handlingsutrymme till att göra vissa saker som är rätt enligt de normer och värderingar som präglas i boendets kontext. I Majs framställande av situationen ges ingen konkret anledning till personalens handlingar, eller accounts som Harnett (2010) använder sig av, till varför hon inte framför klagomålen gällande möbleringen i matsalen. Dock framför hennes kroppsspråk en annan version, som om det skulle vara av mindre relevans eftersom verksamheten ändå inte skulle ta hänsyn till det.

Majs mående och beskrivningar av dessa i förhållande till mig som intervjuperson kan också vara en negativ konsekvens och utveckling av identiteten. De

förutsättningar som ska finnas till hands för att en social interaktion ska äga rum och generera i en identitetsprocess finns inte med i hennes beskrivningar av sin situation på boendet (Honneth, 2003; Madsen, 2011). En fysisk begränsning som bordsplaceringar av personer i matsalen gör det hela mycket tydligt. Maj har i stort sett ingen att prata med vid måltiderna och sitter dessutom med ryggen vänd mot potentiell kontakt med andra. Detta kan skildras utifrån Paulssons (2004) beskrivning av det upplevda rummet, där man hänvisar till att olika miljöer har en påverkan vad gäller det sociala samspelet mellan människor. Som Maj beskriver är hennes möjligheter för att hälsa eller se andra människor i matsalen begränsad samt att hon splittrats från det bord där hon tidigare funnit den sociala samvaron som fungerande. Hon har inte själv fått bestämma sin plats, utan denna har blivit tilldelad henne utan förfrågan. Detta undanröjer hennes egna möjligheter för att tillgodose sina sociala behov utifrån boendets miljö, vilket strider emot de mer normala boendeförhållanden som man i regel själv får välja vid flytt till ett annat boende.

En positiv syn kring boendets utomhusmiljö delar däremot Harriet med sig utav till mig efter att berättat hur hon alltid har trivts ute i friska luften. Idag vistas Harriet inte så mycket ute som hon gjorde förr i tiden. Under sommar och vår är hon däremot ute och går en del säger hon. Detta gör hon med personalens hjälp, vilka hon ett flertal gånger påpekar att hon tycker bra om. Harriet beskriver miljön runt boendet enligt citatet nedan:

”Ja, jag har inte varit ute mycket nu, men på sommaren. Vi har ju bord och bänkar där ute, så vi går ut och sitter där. Och man kan gå runt huset också om man vill ju.”

Även om Harriet och Maj har skilda historier som berör boendets miljöer, så kan det även finns maskerade känslor hos Harriet. I sina beskrivningar av utemiljön så framgår det att hon alltid trivts att vistas utomhus, samt att hon alltid varit en person som varit aktiv och mån om sig själv. Trots detta framgår det att hon främst är ute under sommaren nu när hon bor på boendet, vilket förvånade mig utifrån informationen hon tidigare gett mig. Hon säger dessutom att hon inte varit ute särskilt mycket just nu och då är tiden för intervjun mitt under våren med fint väder. Detta kan givetvis förklaras på andra sett eller vara en konsekvens av något annat i Harriets liv som jag inte har någon kännedom av. Det får mig ändå att fundera om hon vill framstå som en person som verkligen njuter av att vara utomhus eller om hon faktiskt blir begränsad av hälsotillstånd eller verksamhetens möjligheter att ta ut henne på promenader. Utifrån ålderismen, som ett perspektiv på utsatthet, kan detta förklaras genom att Harriet verkligen vill beskriva sig själv utifrån en mer ”positiv” bild. Hon vill dra jämförelser till den mer accepterade livsstilen där man är aktiv, engagerad och självgående. Samhället är präglat av olika föreställningar om den arbetsföra människan där dessa värderas högre eftersom de inte belastar samhället (Tornstam, 2011). Detta påverkar äldres egna värderingar av hur åldrandets process ser ut, och som i Harriets fall vill man inte identifiera sig till ”eländesmyterna” utan istället lyfta de delar som hyllas i befolkningen.