Minnen från förr

Många utav de äldre kan berätta om ett socialt umgänge som fanns tillgängligt innan de flyttade till äldreboendet. Därefter upplever de flesta att formen utav detta har förändrats med tiden, och att gamla relationer till vänner och bekanta, samt de sociala sammanhang som dessa utspela sig i, inte finns kvar i deras liv längre. Man relaterar framförallt till kontexter där familjen samlades (kalas, bjudningar etc.), fritidsintressen, resor och upplevelser med sin livskamrat (fru/man) eller vänner. Dock beskriver samtliga att relationerna till sina närmsta familjemedlemmar, oftast barnen, är oförändrade även om miljön och den sociala

interaktionen sinsemellan utgår från boendets förutsättningar. I förhållande till diskussionerna kring de äldres sociala situation innan flytt till boende beskriver ett flertal av informanterna om betydelsefulla minnen. Många av minnena som de väljer att dela med sig av är positiva och relaterar till ett socialt umgänge som tidigare varit av stor vikt för personen.

Irma är en utav informanterna som pratar positivt om den tiden då ett socialt umgänge kunde ske utanför boendet. Hon pratar främst om upplevelser som inkluderar hennes syster och systers make. De spenderade mycket tid tillsammans och att just systern var väldigt viktig för Irma när det gällde hennes sociala

tillvaro. De åkte ofta iväg tillsammans, men framförallt var det en återkommande händelse som hon pratade mycket om, och det var deras resa till Wessels (som idag heter EKO stormarknad).

”Ibland tog vi ut och handla, körde till stan och handla. Då brukade vi äta middag på Wessels. På Kniv och Gaffel”.

Hon ger detaljerade beskrivningar om deras besök på köpcentrumet, t.ex. vad de åt eller brukade äta, vad de brukade köpa (oftast kläder). Irma visade upp ett par plagg ur sin garderob som hon hade köpt vid dessa tillfällen. Det fullkomligt lös om henne när hon delade med sig till mig av sina tidigare äventyr med systern. Idag är både systern och Irma för gamla för att åka iväg ensamma, men

minnesbilderna från förr lever fortfarande kvar hos henne.

Som tidigare nämnt utgör systern en viktig del utav Irmas liv och har alltid gjort utifrån de berättelser hon valt att dela med sig av till mig. Hon uppger varken make eller några barn som viktiga relationer i sitt liv. Här blir det istället systern som utgör erkännandet i den privata sfären kärlek enligt Honneth (2003), vilken är av stor betydelse för Irmas livskvalité där hon får möjligheter att umgås med personer som stärker hennes identitet. Under tiden hon berättar om sin relation till systern och allt vad de brukade hitta på tillsammans så märker jag hur hon talar med en stark självkänsla. Detta är betydelsefulla delar för en framgångsrik

identitetsbildning och skapar goda förutsättningar för social interaktion med andra människor. Genom en fungerande relation till systern så tolkar jag även att Irma har tillgång till ett socialt stöd som resulterar i ett socialt umgänge och utbyte (Östberg & Lennartsson, 2006; Svensson, 2014) som är mer värdefullt än t.ex. avlägsna relationer till bekanta eller andra personer på boendet.

Anna-Greta berättar också om värdefulla minnen när vi talar kring betydelsen av social samvaro. När hon delar med sig utav ett barndomsminne så skrattar vi båda. Hon ser så glad ut när hon talar om när hon var barn och vad de brukade ha för sig. Hon börjar med att berätta att hon är uppvuxen på landet och hur hon fortfarande kan sakna stubben av den nedhuggna säden mot hennes fötter. Det bekom en inte ett dugg sa hon och skrattade. Hon berättar även att det var många julaftnar som firades i deras hem och då skrattade vi igen.

”Ja när det var jul, då var det alltid hemma hos oss. Och vi hade gris och slaktade själv. Av den anledningen äter jag aldrig blodpudding haha. Man fick stå där och usch…nej det var hemskt.”

Anna-Greta berättar även om att de hade en sommarstuga där de tillbringade mycket tid tillsammans som familj. Vi byggde mycket själv, köpte färdiga

byggsatser och hjälptes åt sa hon. Det var större än deras ”riktiga” hem, vilket gjorde det möjligt att bjuda över mycket folk. Både barn och vuxna njöt av att bara få vara där menade hon på. Hon ler stort för en stund, men säger sedan att ”det var då det”. Anna-Gretas röstläge förändras och jag förstår att minnesresan blev känslosam för henne.

Både Anna-Greta och Irma delar med sig av fina minnen ifrån sitt liv innan flytten till äldreboendet, vilka de båda hänvisar till när vi pratar om vikten av en

fungerande samvaro. De identifierar sig själva genom att berätta om andra upplevelser eftersom det är lättare att förhålla sig till. Även om jag frågar om deras sociala liv på äldreboendet, så väljer de många gånger att ta upp händelser från en annan tid i deras liv. Jag anser att detta till stor del har att göra med att människors identitetsbildning är beroende av relationer (Madsen, 2011; Tornstam, 2011; Honneth, 2013). Oftast är det de närmsta relationerna som är involverade i denna dynamiska process, de betydelsefulla andra. Dessa relationer påverkar de flexibla delar utav Anna-Greta och Irmas identiteter, jaget, och är uppbyggt utav många års sociala handlingar och bekräftelser.

Eftersom de inte tar upp någon annan nuvarande relation eller händelse som beskriver deras aktuella sociala samvaro, så kan det antas att identiteten inte är knuten till några viktiga relationer på boendet. Istället väljs andra minnen och personer som de delar dessa med, vara extra viktiga för äldre personer att hålla fast vid för att ”ge näring” åt sin identitet men också för att skapa tillfällen för social samvaro.

7.4.3 En mix av människor

Många utav de äldre talar gott om vänner som varit av betydelse i deras sociala umgänge och liv, men när det gäller deras interaktion med andra äldre som bor på boendet, så upplevs det finnas svårigheter. Några utav de äldre upplever att det inte finns något att prata om när de alla samlas vid t.ex. eftermiddagsfikan. Detta beskrivs resultera i att det antingen blir långa stunder av tystnad, ytliga samtal där ”det saknas substans” eller att personalen pratar sinsemellan. Andra anledningar till svårigheterna för samvaro kan också vara förändrade hälsotillstånd som en del uttrycker sig ha, både vad gäller syn och hörsel. En annan aspekt kan vara att personerna på grund av ovanstående inte finner något intresse i att lära känna varandra som de tidigare gjort med andra vänskapsrelationer i livet.

Maj är en utav de äldre som ett flertal gånger nämner hur hon upplever att den sociala samvaron brister på boendet. Hon beskriver här om sin föreställning vad gäller ålderdomshem och hur hon känner att bilden av denna inte blivit

tillfredsställd utifrån verkligheten.

”Det kan jag säg att…här är det inte som jag trodde att det var på ett ålderdomshem. Då trodde jag att dem hade sin lägenhet och att där sen var ett sällskapsrum med någon soffa och fåtöljer som de kunde gå ut och sätta sig i när dem ville. Och sitta och prata och ha lite trevligt. Och sen gå in en stund när man tyckte det. Men det är inte här. Här är man inne. Jag trodde säkert det var så, för att sitta och prata med varandra, det är nyttigt ju. Mycket nyttigt. Sitter vi där, nej dem säger inte…sitter där någon av personalen också då pratar dem ju. Så pratar dem, svarar dem ju. Men sitter själva så är där inte någon…”

Efter Majs beskrivelse av situationen som hon upplever den på boendet, så är det uppenbart att hon tidigare haft en annan bild utav hur livet på ett äldreboende är. Kanske var denna bild ifrån en tid när kvarboendeprincipen inte var etablerad i svensk äldre politik och det ännu fanns goda möjligheter för att leva ett långt liv på ett särskilt boende (Fahlberg & Larsson, 2016). Maj ser besviken ut när hon berättar om hennes föreställningar för mig, och som jag förstår det är hennes sociala tillvaro negativt påverkad utav detta.

Maj fortsätter att förklara hur situationen ser ut för henne och de andra på boendet. Hon menar på att det inte finns så mycket för de att göra tillsammans förutom att spela bingo. Maj beskriver även att det skett en förändring bland de personerna som bor där och att dessa pratade mer förut. Även hon pratade mer tidigare säger hon. Sedan skrattar hon högt och fortsätter med att beskriva hur de i största del sitter tysta när de ses vid eftermiddagsfikan. Inte en enda person ger ifrån sig ett ljud, det är inte så kul suckar hon. Maj berättar även att personalen har en påverkan vad gäller den sociala samvaron för de boende. Hon menar att det ofta förekommer att personalen pratar sinsemellan om saker som de äldre inte begriper sig på. Hon skrattar än en gång och förklarar att ”där sitter vi som några

och tittar haha”. Maj hänvisar till att det är personalens arbetsuppgift att skapa

tillfällen för social interaktion, men att det tyvärr inte blir så i praktiken.

Majs missnöje utav verksamhetens utbud av social gemenskap och aktiviteter kan kopplas till Svenssons (2014) avhandling, där man menar att en okänd miljö eller vårdpersonal kan försvåra skapandet eller upprätthållandet av nya relationer för personer eftersom dessa inte har vuxit fram som tidigare relationer till t.ex. familj och vänner i deras liv. Detta är ett ansvarsområde för verksamheten att följa upp och se till så att det fungerar för att få en meningsfull vardag, både för Maj och för personalen. Enligt Tornstam (2011) kan man påstå att Maj utsätts för en risk eftersom en konsensuell validering uteblir då hon inte har möjlighet att validera sin identitet i förhållande till andras uppfattningar. En form utav jag-osäkerhet kan eller kanske redan har etablerats hos Maj, vilket påverkar självtilliten och

förmågan att ta kontakt med andra i sin omgivning (Madsen, 2011). Eftersom hon beskriver att ingen av de boende pratar när de ses, så är hon förmodligen inte ensam om att uppleva situationen som den är. Detta kan vara en förklaring till samtliga respondenters svårigheter att ta initiativ till att samtala med varandra och då skapas en viss osäkerhet i förhållande till sig själv och sin identitet eller till personerna som är närvarande vid t.ex. eftermiddagsfikan eller speltillfällen. En annan förklaring kan vara att många av dagens äldre personer har varit med om en stor samhällsutveckling som skett under en kort tid. Människors normer, värderingar och attityder till dess omgivning har också ändrats, vilket för en del personer har varit svåra att hänga med i. Detta beskrivs (Cederlund, 2013) vara komplext för en del äldre att förstå och förhålla sig till, särskilt i nya miljöer, vilket kan orsaka svårigheter i skapandet av sociala relationer och gemenskaper. De flesta vet att avvikande åsikter eller beteenden gör att man kan uteslutas ur grupper eller andra sociala sammanhang vilket kan förklara Majs beskrivning av tystnad och iakttagelser av varandra.

Utifrån Goffman (2004) menar man att livet på en total institution inkluderar en miljö där människor med olika livserfarenheter förenas och sammanförs till ett gemensamt liv. Detta beskrivs som en kontrast till det liv som finns utanför, vilket kan förklara de äldres problematik till initiativtagande vad gäller social interaktion

med varandra. Majs beskrivningar av att den sociala situationen har förvärrats sedan tidigare kan beskrivas som en del utav det maktförhållande som tar form redan vid nya personernas ankomst till boendet. De upplevelser hon beskriver, att folk på boendet talade mer förr och att det numera främst är personalen som sitter och pratar med varandra, bekräftar att det är personalen som mer eller mindre styr vid tillfällena för social samvaro. Goffman (2004) beskriver detta som en

uppdelning och misstänksamhet mellan boende och personal, vilket i detta fall hämmar de äldres förutsättningar för sociala utbyten.

Att maktförhållanden mellan personal och boende är ett återkommande tema inom äldrevården bekräftas av forskning (Harnett et al. 2012; Magnúson, 2009; Roos; 2009?). I liknelse till institutionsmiljöer synliggörs också äldreboendets ramar och regler vilket kan styra utrymmet för att tillgodose de äldres behov som i detta fall berör social samvaro (Magnússon, 1996). Harnett et al (2012) menar att äldres sociala tillvaro ska ses som ett behov av att flytta till ett boende. I verkligheten faller dock konceptet eftersom bedömningen görs utifrån äldres hälsa och inte på grund av brister i deras sociala tillvaro (Harnett et al., 2012; Andersson, 2007). En annan aspekt till att de sociala behoven uteblir hos Maj är att den praktiska

omsorgen är mer prioriterad inom äldreomsorgen. Med detta menas att rutinerna dominerar i omsorgsarbetet och är de som syns utåt. För en del personal blir det därför en självklarhet att dessa i första hand tillgodoses medan det för andra innebär ”en paus” från det mer krävande omsorgsarbetet. De sociala tillfällena mellan personal och äldre har inte blivit till en rutin som, t.ex. medicinering, dusch och måltider (Harnett et al., 2012).

7.4.4 Personkemin är avgörande

Lennart är den enda utav de äldre som talar om möjliga vänskapsrelationer på boendet. För de andra ligger fokus mest på de närmsta familjemedlemmarna angående relationer till vänner. Även om Lennart beskriver det med en viss sorg i rösten så menar han att det finns potential till att kunna skapa nya relationer i framtiden. Men i så fall ska det vara personer som är villiga till att samtala och att där ska finnas en viss personkemi säger han. Lennart berättar sedan att han

fortfarande har en bekant som han känner på boendet. Fast denna person bor en våning upp säger han dystert, på demensavdelningen. Vi hade mycket med varandra att göra under våra affärstider fortsätter han. Han minns fortfarande en del när vi talas vid, men sedan ballar han ur. Ja du vet hur jag menar säger han och tittar på mig allvarligt. Jag förstod precis vad Lennart menade och sa att det tyvärr kan bli så med en högre ålder. Han fortsatte att berätta hur den bekanta mannen till honom brukade blanda ihop saker efter en stund, och hur detta påverkade dem båda.

Lennart har nog inte själv funderat så mycket kring framtiden och vad den kan innebära för honom, men när vi väl började prata om möjligheterna som framtiden kunde skapa för honom, gällande en social samvaro med nya personer, så blev han genast mer positiv:

”Ja, jag skulle precis säga det. Så hänger det på om han är pratvillig eller samarbetsvillig så hänger det på han. Det gör det ju, tillsammans med mig naturligtvis.

Lennart beskriver att han söker efter speciella relationer som är av betydelse för honom. Enligt Honneths (2003), betydelsefulla andra, har förmodligen redan

föreställningar skapats hos Lennart. Med detta menar jag att tidigare relationer som varit viktiga för honom givit honom riktlinjer gällande personers normer, moral och intressen, och att detta hjälper honom i sökandet efter ”rätt”

vänskapsrelationer. De generaliserbara andra kallas dessa personer, och beskriver hur man utifrån idéer och erfarenheter av olika människor kan känna igen en viss typ av individ. I Lennarts fall upplevs vänner utgöra en viktig roll i det livsskede han är i nu. Utifrån tidigare beskrivningar av upprepade förluster och känslor av ensamhet förvärras därför situationen han är i. I forskning (Howie et al., 2013; Fuhrer & Stansfeld, 2002) understryks att man måste ta hänsyn till vilka relationer som är viktiga för den enskilde och inte endast utgå ifrån att det är de närmsta familjemedlemmarna som uppfyller behoven för social samvaro. När jag frågar Harriet om hon brukar umgås något mer med de andra på boendet, bortsett från tiden under aktiviteterna så svarar hon följande:

”Nä, jag umgås inte med någon så privat liksom så särskilt vi två mot två emellan, utan det är när vi träffas allihopa. Det blir det för var och en går till sitt, så det blir inte det.”

Hon beskriver att det sociala umgänget med andra inneboende enbart sker när samtliga ses tillsammans vid olika sammanhang, vilket är vid verksamhetens olika insatser av social karaktär. Harriet upplever både bingo och sitt-gympa som positiva aktiviteter som är trevliga att delta i. Däremot förekommer inget privat umgänge med andra boende för hennes del, bortsett från tillfällena för aktiviteter. Eftersom personerna på boendet inte har några nära relationer till varandra så kan man tala om en social identitet som enbart baseras utifrån ytlig information om individerna, t.ex. dialekt, intressen eller utseende (Honneth, 2003; Madsen, 2011). Detta kan vara en förklaring till att personerna inte har en närmre relation till varandra som Harriet uppger. Det kan vara problematiskt eftersom personer i förväg kan tillskriva sin omgivning en viss status eller ställning som personer sedan håller fast vid, och som sedan påverkar den sociala samvaron för samtliga i en grupp. Utan någon egentligen bekantskap med varandra så kan personer på ett boende få en negativ bild utav varandra som t.ex. kan göra att man undviker olika former av aktiviteter, samtal eller utbyten i sin miljö. Eftersom Harriet beskriver att hon flitigt deltar i aktiviteterna så är det nog främst de mer personliga mötena som hon inte engagerar sig i.

Harnett et al. (2012) och Andersson (2007) påpekar att redan vid inträdet till äldreomsorgen så måste den äldre rätta sig efter lagar och system för att få tillträde till de insatser som kan ges, vilket utövar makt över enskilda och begränsar dennes valmöjligheter. Dessa skildrar oftast hur och vart deras behov blir tillgodosedda. Andersson (2007) menar att de sociala behoven inte har någon särskild tyngd, åtminstone inte som kan förebyggas eller åtgärdas med en beviljad plats till äldreboende. Utifrån begränsade alternativ till val av äldreboende

beskrivs det därför finnas stora skillnader mellan personer som hamnar på samma boende (Andersson, 2007; Erikson, 2013), vilket skildrar den sociala miljö som Lennart och Harriet beskriver. Det förekommer inga djupare vänskapsrelationer mellan de boende och när de väl ses så är det arrangerat av personal. Detta är inte konstigt i förhållande till de villkor som ges och att äldres sociala behov inte prioriteras. Bortsett från att en del kan vara svårt sjuka som försvårar deras möjligheter för sociala interaktion så kan det följaktligen vara svårt för både

Lennart och Harriet, som har olika bakgrund, att interagera med andra på boendet utifrån verksamhetens villkor (Harnett et al, 2012). Eriksson (2013) menar att detta kan innebära en minskad social interaktion eller svårigheter att skapa nya relationer, där bl.a. personkemin mellan människor utgör en viktig funktion.

8 SAMMANFATTANDE REFLEKTIONER

I avslutande kapitel ges en sammanfattande beskrivning av de viktigaste slutsatserna för uppsatsen ”Man blir så glad när det knackar på dörren”, vilken består av fem äldres upplevelser av social samvaro inom särskilt boende. Utifrån studien ges också en tydligare problembild som diskuteras i förhållande till framtida utsikter för forskningsområdet.

Syftet med studien var att undersöka hur äldre personer inom särskilt boende upplever sin sociala samvaro. Begreppet social samvaro har används som ett paraplybegrepp som innefattar en rad olika ord som definierar människors sociala möten med och i sin omgivning. Vidare har även betydelsen av dessa studerats, vilket gjordes med hjälp av kvalitativa intervjuer med personer som bor på ett särskilt boende i södra Skåne.

Informanterna beskriver att de upplever brister i aktiviteterna med sociala inslag. Missnöjet beskrivs ifrån enskildas perspektiv, och menas dels bero på

verksamhetens insatser. Respondenterna hänvisar genom sina berättelser att det finns enformiga aktiviteter som man egentligen inte vill eller har intresse av att delta i, men att man gör det i avsaknad av annat att sysselsätta sig med om dagarna. Det framkommer dessutom att egna intressen gått förlorade på grund av hälsa och sjukdom, vilket skapar ett beroendeförhållande mellan individ och

In document "Man blir så glad när det knackar på dörren..." (Page 69-89)