I materialet framgår det att några av personerna upplever känslor av ensamhet, vilket är något man har uppmärksammat särskilt hos äldre (SCB, 2013; Sand, 2007). En del av respondenterna beskriver dessa spontant och andra tilldelas frågan. De äldres beskrivningar av ensamhet presenteras enligt nedan utifrån olika situationer; I väntans tider, Upprepade förluster och Att hantera situationen.
7.2.1 I väntans tider
Jag knackar på Anna-Gretas dörr strax efter klockan 10 på förmiddagen. Mitt i rummet sitter hon på sin rullstol. Hon skiner upp som en sol när hon snurrar runt och får syn på mig. Jag slår mig ner på en utav köksstolarna bredvid henne. Trots hennes glada bemötande upplever jag henne ändå som väldigt trött, vilket förstås kan ha med hennes höga ålder att göra. Hon beskriver nedan om hur en dag på boendet kan se ut för henne, och att hon i detta känner sig ensam och saknar någon att prata med när hon kommer hem till sin lägenhet.
” Och så blir jag…rengjord och sen ut och äter frukost. Som för min del består av gröt. Så tar jag mina tabletter till det. Och sen…ja det är väl det. Det är inte mycket mer på morgonen. Och så går man hem och sitter där ensam. Ja det är så tråkigt att inte ha någon att prata med. Men ibland så spelar vi fia och så går den tiden.”
Anna-Greta pratar vidare om hur dagarna ser ut för henne. Jag frågar hur hennes intressen ser ut när hon väl är hemma och då säger hon, samtidigt som hon skrattar, ”sova…”. Hon blir snabbt allvarlig igen och menar på att hon för det mesta sitter ensam i sin stol. Ibland försöker hon ringa till folk hon känner för att prata av sig, men i regel är det ingen som svarar. Jag frågar henne om hon hade
kunnat tänka sig att bjuda hem någon utav de andra som bor på boendet på en fika. Nej, det var det ingen som gjorde sa hon, och påpekade samtidigt hur dumt det var att ingen faktiskt gjorde. Anna-Greta berättar i samma mening om en nyårsafton på boendet, vilket får mig att känna stor sorg. Hon begav sig ut för att fira in det nya året vid 12-slaget. Väl ute, upptäckte Anna-Greta att hon var alldeles ensam där. Inte en enda utav de andra äldre på boendet hade tagit sig ut för att se på fyrverkerierna. Efter att ha berättat detta för mig tittar hon ner i golvet och skakar långsamt på huvudet. Jag upplever henne som uppgiven när hon berättar om händelsen och jag ser att hon är ledsen.
Anna-Gretas känslor av ensamhet och saknaden av sällskap på boendet kan förklaras utifrån Strangs (2014) resonemang kring individens behov av trygghet i sociala sammanhang. Trots sin höga ålder är Anna-Greta, precis som alla andra, beroende av att ha en social samvaro och känna delaktighet med andra människor i sin omgivning. Tryggheten som uppstår av att höra till ett visst sammanhang kan vara svåra för äldre människor att skapa eller på egen hand upprätthålla
(Cederlund, 2013), och som i Anna-Gretas fall, så är personers möjligheter och förutsättningar på äldreboenden oftast begränsade (Sainio & Hansebo, 2008; Howie et al., 2013). Hennes känslor av ensamhet uppstår främst mellan hygienrutiner, måltider eller aktiviteter, vilket är tiden då hon är ensam i sin lägenhet. Hon menar på att denna tiden upplevs som långsam och att t.ex.
aktiviteter som spel gör att tiden åtminstone går lite fortare och att det för hennes del innebär mindre upplevelser av ensamhet. Anna-Greta har en mindre trygghet i förhållande till sin sociala situation, vilken endast kan förstärkas genom möten med andra och social delaktighet (Strang, 2014).
I relation till Anna-Gretas beskrivningar av ensamhet syftar forskning (Jönson & Harnett, 2015) till att aktiviteter inom boenden kan användas som ett verktyg till att stärka individens sociala förmågor. Dock är detta oftast inte lösningar till det underliggande problemet, och som i Anna-Gretas situation så deltar hon i
aktiviteter för att tiden ska gå lite fortare och för henne innebär det en mindre tid där känslor av ensamhet blir mer påtagliga. Men dessa upplevs finnas kvar när hon lämnar verksamhetens rutiner och arrangemang för de boende, vilket också syftar till hur äldreomsorgen präglas av en rutinkultur (Magnússon, 2011; Harnett, 2010). Dels skapar det en trygghet, att Anna-Greta blir hänvisad till aktiviteter där hon får träffa andra människor, men å andra sidan blir hon sårbar och maktlös mellan rutinerna då hon är ensam i sin lägenhet i väntan på nästa händelse.
7.2.2 Upprepade förluster
Lennart är också en utav de intervjuade som beskriver känslor av ensamhet. Efter endast ett par minuter in i samtalet delar han spontant med sig utav olika tankar och upplevelser som framkallar dessa känslor.
”Så man känner sig väldigt ensam, det får jag säga. Mycket ensam… har man ingen att prata med och kunna umgås lite med så, så är man ensam. Det är jag, jag är ensam. Verkligen. Men där är inget att göra åt…”
Han sänker blicken och röstläget förändras, och jag förstår att han behöver tid att samla sig. Det blir tyst en liten stund. Sedan fortsätter han att berätta om hur vänner på boendet en efter en gått bort under hans tid där och att den sista vännen nyligen avlidit. Det finns ingen kvar för honom att umgås med menar han. Jag frågar vad han tycker om att göra på sin fritid och vad han tycker om att göra
tillsammans med de andra som bor på boendet, men då berättar han att aktiviteterna som verksamheten erbjuder inte är av något större intresse för honom. Enligt Lennart är det främst vänskap med likasinnade människor och ”samtal med substans i” som saknas för hans del. Han saknar nära relationer till människor som tidigare funnits, vilket förmodligen är en anledning till att Lennart väljer bort att delta i aktiviteter med de andra på boendet, och att han istället håller sig för sig själv. Han fortsätter berätta att han egentligen inte gör något när han är hemma i sin lägenhet, förutom att lyssna på olika radioprogram. ”Det är mitt sällskap, det är radion” säger han allvarligt. I motsats till detta, berättar han att han trivs bra på boendet och att där inte finns någonting att klaga på, god service och trevlig personal säger han. Längre fram i samtalet beskriver han detaljerat om sin familj och upplevelser som han saknar från tidigare i sitt liv. I samband med dessa känslor säger han att ”Nu får man ligga här och vänta tills man ska dö…jag är inte rädd för att dö, inte ett dugg”.
Lennart beskriver framförallt sin ensamhet i förhållande till många förluster under livet som varit, både före och efter flytten till boendet. Utifrån beskrivningarna är Lennart en man som tidigare haft inflytande och ett socialt nätverk bestående av många vänner som varit av stor betydelse för honom.
”Det är inte mycket. Man har inga speciella vänner kvar. Dem har dött efter hands. Så där är ingen. Nu precis så dog den sista…Per-Axel.”
Han nämner även i detta sammanhang att han ”överlevt” alla sina vänner som funnits under hans tid på boendet, vilket han givetvis relaterar till en stor sorg. Detta beskrivs också genom att han återberättar händelser med familj och vänner som han tidigare varit med om. Ett upprepande mönster av sorg och förlust uppfattas utifrån Lennarts sida ha utvecklats till en negativ inställning vad gäller hans förmåga och intresse till ett socialt umgänge med andra. Istället menar han på att väntan på döden är det som kommer näst, och ett flertal gånger säger han att detta inte är något han känner någon rädsla inför. Detta förhållningssätt till
dödstankar menar Strang (2014) kan förklaras genom att människor haft eller har goda anknytningar till sina nära anhöriga, och de därför känner en mindre skräck eller ångest inför att lämna jordelivet.
Å andra sidan visar Lennart både språkligt och kroppsligt en uppgivenhet i
förhållande till sin beskrivning av döden och känslorna av ensamhet. För personer av högre ålder kan djup sorg och förlust innebära en viss överdödlighet i
förhållande till andra åldersgrupper där särskilt män kan varar mer utsatta
(Tornstam, 2011) eftersom deras sociala nätverk innehåller färre sociala relationer som är av emotionell betydelse (Tornstam, 2011; Fuhrer & Stansfeld, 2002; SCB, 2016). Detta får mig att fundera över hur han verkligen känner inombords i relation till de känslor han beskriver för mig. Det som framgår tydligt är att han saknar någon att umgås med och att detta åtminstone skulle minska den upplevda ensamheten.
Både Anna-Gretas och Lennarts uttryck, att de upplever känslor av ensamhet i sin tillvaro på boendet, kan vara en konsekvens utav brister i deras sociala samvaro. Upplevelser av ensamhet är som Dehlin et al (2000) beskriver, en subjektiv känsla, som för individen kan betyda en mängd olika saker som inte
nödvändigtvis kan eller måste åtgärdas genom en ökad interaktion med andra. Det kan finnas andra anledningar som kan göra att personen upplever ensamhet, t.ex.
många förluster som gör att de istället väljer att vara för sig själva eller olika sjukdomstillstånd som gör att de inte kan eller vill delta i sociala sammanhang. Att höra till en grupp är som Strang (2014) återigen menar på, en viktig del i människans grundläggande trygghet och välmående. Även om en del människor föredrar ensamhet, så är den oftast i det fallet självvald. För äldre människor som Anna-Greta och Lennart kan känslor av ensamhet vara ofrivilliga även om de har anhöriga eller vänner som frekvent besöker de. Deras beskrivna situationer bekräftar att de har begränsande möjligheter till att skapa meningsfullhet och få vara en del av ett större sammanhang, vilket man menar kan vara faktiska skydd till symptom på ensamhet (Winnigham & Pike, 2006; Borg, 2010).
I Lennarts situation kan liknelser dras till sammanbrottssyndromet som man även gjort inom forskning (Jönson & Harnett, 2015) vad gäller ålder, ensamhet och isolering. Psykisk ohälsa och ensamhet kan ibland ses som en gemensam process där den ena utlöser den andra. Lennart ger en beskrivning av sin sociala tillvaro som hopplös, främst på grund av de många förluster av nära relationer han uppger. Dessa kan troligtvis skapat en nedåtgående spiral där ensamheten blivit allt starkare och gjort att han slutligen dragit sig undan från de aktiviteter som verksamheten erbjuder. Både Anna-Greta och Lennart uppfattas ha tacklats med känslorna under en längre tid, och att dessa har resulterat i negativa känslor som stress, ångest och uppgivenhet. Situationerna som skapats kring de båda är limitativ eftersom deras förmåga till att ta sig ur denna kan påverkas av t.ex. hög ålder eller rådande sjukdomstillstånd, och som Honneth (2003) belyser, måste rätt förutsättningar finnas till hands för att ett socialt erkännande ska kunna ske i boendemiljön. Upplevelser av ensamhet, som t.ex. skapats av minskad kontakt med andra människor, kan anses som en brist på erkännande hos individen. Med detta menas att personen fråntas möjligheten att leva i en meningsfull tillvaro där deras identitet och självuppfattning riskeras att påverkas negativt ur ett längre perspektiv. Anna-Greta och Lennart får genom detta perspektiv ingen respons ifrån andra i sin omgivning och tillfällena för dessa ersätts istället med känslor av ensamhet.
7.2.3 Att hantera situationen
Å andra sidan beskriver andra informanter, Irma och Harriet, en mer positiv syn gällande upplevelser av ensamhet. Istället för att sitta själva i sina lägenheter blir de handlingskraftiga och berättar att de tar egna initiativ till att ta kontakt med andra människor på boendet. Nedan följer deras svar när jag ställer frågan; ”Händer det ibland att du känner dig ensam här?” samt ”Skulle du vilja umgås mer eller mindre med din familj?”
”Och om jag vill prata lite så kan jag gå ut i köket och prata med personalen här. De är väldigt bra allihopa.”
”Nej, känner man sig ensam så kan man gå ut. Där är alltid någon man hittar att prata med.”
Varken Irma eller Harriet tar upp känslor av ensamhet på eget initiativ, utan detta är något som jag ställer en fråga kring lite längre fram i samtalen. Gemensamt för de båda är att de ser positivt på sin egen förmåga att lösa sin situation kring de eventuella känslorna. De menar på att det alltid finns någon person att prata med. Antingen är det andra personer på boendet eller personal som finns tillgängliga för de i dessa sammanhang. Både Irma och Harriet utger sig som väldigt självsäkra i
frågan, vilket antyder till både trygghet och vetskap om hur de ska ta sig ur situationer där ensamhetskänslorna är påtagliga. Detta har att göra med deras personliga resurser som bland annat verksamheten har möjliggjort för de. Resurserna kan man koppla till forskning (Svensson, 2014; Östberg &
Lennartsson, 2007) som stödjer att ett bra socialt stöd som skapats genom t.ex. insatser från boendet där människor möts i sociala interaktioner har en positiv inverkan på människors sociala tillvaro och livskvalité. Irma och Harriet kan man därför anse som trygga i sina känslor av ensamhet eftersom de har rätt verktyg för att hantera dessa när de väl uppstår, det vill säga det sociala stödet som möjliggör kontakten till andra människor på äldreboendet.
Irma och Harriets förmåga till att själva ta itu med sina känslor av ensamhet kan beskrivas utifrån Roos (2009) som åskådliggör vikten av att arbetet med äldre ska lyfta äldres inflytande och sociala situation. Sociala band mellan äldre och
personal menar man är en förutsättning för att stärka den äldres möjligheter till påverkan i sin vardag. Harnett (2012) hänvisar särskilt till kontaktmannaskapet där en relation byggs upp mellan äldre och personal som ger utrymme för delaktighet men också en viss makt utifrån den äldres boendesituation. Det handlar om ett självbestämmande där individen kan agera och ta kontroll över sitt liv (Roos, 2009), vilket i både Irma och Harriets fall blir en tillgång när känslor av ensamhet tillkommer och där relationer som byggts upp tillvaratas med personal som de kan förlita sig på.