Besök och relationer till den närmsta familjen beskrivs av samtliga vara av stor betydelse. I förhållande till dessa beskrivningar berättar några utav respondenterna att de saknar relationer inom familjen som t.ex. gått bort eller som av andra
anledningar inte kan besöka dem. Alla har mer eller mindre ett frekvent umgänge eller kontakt med nära familjemedlemmar, som oftast sker varje vecka enligt berättelserna. För de flesta är det barnen som kommer för att hälsa på sina föräldrar på boendet, men besök av syskon eller kusiner förekommer också. De flesta uttrycker att de inte själva besöker någon i familjen, vilket gör att det blir de anhöriga som tar sig till boendet för socialt umgänge.
Nedanstående rubriker redogörs i följande ordning: Att vara till besvär och
Värdefulla besök och längtan efter fler. Dessa är skapade utifrån känslor och
beskrivningar som personerna ger när vi talar om deras nuvarande relation till familjen och de anhöriga som besöker dem.
7.3.1 Att vara till besvär
Relationerna till sin närmsta familj anses vara oerhört viktiga. Så viktiga att många av de äldre uttryckligen menar att de inte vill vara till besvär eller kräva för mycket. Detta tolkas vara en risk till det fungerande umgänge man har till sina närstående.
När jag frågar Maj hur hennes sociala umgänge utanför boendet ser ut, så svarar hon med att beskriva hur flitigt hennes dotter besöker henne. Jag förstår det som att relationen mellan de båda är viktig för hennes välmående. Oftast kommer dottern på besök varannan dag, ibland även en liten hund, och många gånger kör hon ut mig på en promenad berättar hon stolt. Maj fortsätter med att berätta hur de spenderar tiden tillsammans genom att samtala under fikastunder och ibland även
under högtider. Jag frågar henne om hon skulle vilja träffa sin familj mer än vad hon gör nu, och då svarar hon följande:
”Ja, nä jag är som så att jag vill inte vara till besvär. Det aktar…ibland tar dem mig och vi kör till stan och handlar lite och kör en runda nere vid sjön och åt, det har vi gjort om somrarna.”
Maj vrider på sig i stolen. Hon ser besvärad ut. Jag får intrycket av att hon egentligen hade velat ge mig ett annat svar på den frågan. Vi fortsätter med att prata kring hur själva umgänget till familjen fungerar, vilket hon beskriver som väldigt bra. För Maj har det viktigaste umgänget alltid varit inom familjen, och inga andra särskilda vänner, grannar eller anhöriga nämns vid. Det har alltid fungerat bra och alla i familjen är vänner menar hon vidare. I samma mening säger hon att hon försöker vara snäll och medgörlig så att de inte ska uppleva henne som besvärlig. För de kan de inte påstå att jag är lägger hon till med en bestämd ton.
Majs relation till familjen är av stor betydelse, vilket nog har att göra med att hon enbart haft socialt umgänge med dessa, åtminstone det som hon menar är av betydelse för hennes välmående och delaktighet. Det verkar vara lite av ett känsligt samtalsämne när vi går in på hur mycket de faktiskt umgås i dagsläget. Hon uppfattas inte riktigt vara nöjd med hur det ser ut, men samtidigt poängterar hon sin medvetenhet angående sitt beteende när de umgås, att man inte kan kräva vad som helst. Att uppfattas som belastande eller påfrestande är något som hon är bekymrad och orolig över att de ska tycka. Majs försiktighet gentemot sin familj kan beskrivas utifrån Tornstams (2011) tolkning av jaget, som är beroende av bekräftelse och feedback utifrån det umgänge man är van vid att vistas i, t.ex. familjen. Det som jag uppfattar har hänt är att Maj har skapat en jag-osäkerhet i förhållande till den sociala interaktionen som är viktigast för henne, det vill säga de betydelsefulla andra (Madsen, 2011). Hennes identitet har påverkats eftersom rollförväntningarna ändrats efter flytten till boendet.
När jag talar med respondenterna om hur de ser på sin framtid på äldreboendet, i förhållande till aktiviteter och socialt umgänge, så uttrycker de flesta sig som nöjda. De upplevs vara medvetna om att det är här de kommer att spendera sin sista tid i livet, vilket förmodligen gör att frågan om framtiden är svår att besvara och tolka utifrån deras perspektiv.
Anna-Greta är en utav de som blir känslosam när vi talar om hennes framtid på boendet. Hon upplever att sin höga ålder är besvärlig för hennes omgivning. Jag tycker det är synd om mina barn, att de ska behöva ha sin gamla mamma säger hon med gråten i halsen. Samtalsämnet blir svårt för henne att tala kring och jag försöker muntra upp henne genom att vända hennes höga ålder till något positivt, både för henne och för barnen. Jag tror de är tacksamma säger jag och tar henne i handen. Hon tittar mig länge i ögonen och sen fortsätter jag med att säga hur lyckligt lottade de är som fått ha varandra i livet så länge, även om det också har sina nackdelar. Hon håller med mig och säger att man inte kan rå för hur länge man ska leva. Nu ska vi inte ha de så sorgligt säger hon sedan, och jag nickar instämmande mot henne.
Både Maj och Anna-Greta är försiktiga när vi talar om hur relationerna till barnen ser ut. De beskriver att de inte vill kräva för mycket utav sina barns tid, samt att
man tydligt vill visa att man respekterar sina barns privatliv och att utrymmet för detta är viktigt att ge dem. Gemensamt för dessa damer är att de uttrycker en rädsla för att vara alltför besvärliga för sina barn, och att det är något som de försöker ”tygla” för att inte ställa till det i olika situationer. Lill (2010) menar att den informella omsorgen bör betraktas som ett kärleksfullt arbete utifrån
anhörigas sida, vilket i dessa fall inkluderar social samvaro eftersom det är dessa umgängen som angetts som mest betydelsefulla för både Maj och Anna-Greta. Därför är det viktigt att besöken och relationerna till barnen fungerar så bra som möjligt och att de inte riskeras skadas eller i värsta fall utebli. Man kan också se det som en form av rollbyte i förhållande till den som ger eller tar omsorg (Johansson, 2007). Den äldre föräldern är nu den som tar emot olika
omsorgsformer av sina barn, vilket i sig kan vara en besvärlig situation att finna sig i eftersom man tidigare varit van vid det motsatta.
Detta kan även förklaras ifrån Madsens (2011) tolkning av personlig identitet. För Maj och Anna-Greta är det främst barnen som utgör de betydelsefulla andra, vilka är viktiga för deras förmåga att identifiera sig själva; t.ex. vem är jag och vad har jag för uppgift i förhållande till mina barn. Det är de äldres erfarenheter och upplevelser med barnen som skapat deras roller och identiteter gentemot varandra. Man talar om att de betydelsefulla andra utgör en viktig del i rollförväntningar, och om dessa plötsligt förändras efter ett livslångt mönster, så kan det förklara Maj och Anna-Gretas försiktighet och rädsla till att störa sina barn. Detta är en ny roll för de att ta sig an från att tidigare har varit den omsorgsgivande föräldern gentemot sina barn.
Äldres sociala relationer i vardagen till sina anhöriga influeras också av
maktförhållanden. Å ena sidan är äldre beroende av att anhöriga agerar talesman och är en extra länk mellan de själva och personal, vilket kan påverka hur insatser ges inom boendet (Magnússon, 2011; Andersson, 2007). Anhöriga besöka ger också tid för social samvaro som för både Maj och Anna-Greta innebär en värdefull tid tillsammans med sina barn (Harnett et al. 2012). Goda relationer till anhöriga kan även utgöra en roll som kontrollant i det dagliga omsorgsarbetet inom äldreboendet, vilket också kan vara en förklaring till de bådas försiktighet gentemot sina barn. Detta kan beskrivas som en trygghet för både Maj och Anna- Greta eftersom besöken för socialt umgänge även kan innefatta en tillsyn för att se om insatser utförts på ett tillfredsställande sätt. Utifrån anhörigas uppsikt av omsorgen tillhandahåller den äldre en viss makt i förhållande till personal, som troligtvis är medvetna om ”inspektionen” som anhöriga gör vid sina besök (Harnett et al. 2012).
7.3.2 Värdefulla besök och längtan efter fler
De flesta av informanterna uttrycker sig trots allt som nöjda med det nuvarande umgänget som de har till sina anhöriga och tycker överlag att det fungerar bra. Dock får jag uppfattningen om att många gärna hade haft ett mer frekvent umgänge om de själva fick välja. Majoriteten beskriver att tiden med familjen oftast inkluderar fika och att de sitter och samtalar med varandra. En underton av saknad i relation till sina nära kan tydas utifrån olika beskrivningar.
Harriet beskriver sitt umgänge till familjen som väldigt värdefullt. Dessutom har alla vänner till henne har gått bort under åren som gått berättar hon med sorgsen blick. En utav hennes döttrar kommer regelbundet på besök, vilket hon upplevs
vara mycket tacksam för. Jag frågar om hon skulle önska sig ett tätare umgänge med sina barn, vilket hon svarar på enligt följande mening:
”Ja, jag tycker ju det är lagom som det är nu, för jag har ju telefonen också. Så vi pratas vid i telefon också ju. Och jag vill inte att de ska offra för mycket tid på mig, de har ju annat att göra också ju…//.”
Ett flertal gånger påpekar Harriet att hennes andra barn inte har samma
förutsättningar för att besöka henne regelbundet och med detta uttrycker hon en visad förståelse för. Min andra dotter bor i England och sonen jobbar fortfarande fortsätter hon. Han har dessutom en egen familj att ta hand om, vilket gör att han inte har tid att besöka mig så ofta. Harriet vill inte vara till besvär för sin familj och vill gärna ge förklaringar till varför hennes andra barn inte kan besöka henne i samma utsträckning som dottern.
Harriets berättelser om sina barn och hur deras relationer ser ut uppfattades som ambivalenta. Det fanns en ton av saknad och längtan i hennes beskrivningar, vilket bekräftar att hon egentligen hade velat träffa eller ha en tätare kontakt till alla sina barn. En längtan riskerades däremot påverka relationerna till sina familjer och uppfattades skapa känslor av oro. Även här uppstår en viss form av
beroendesituation till sina anhöriga. För även om umgänget är frivilligt från bådas sidor, så är det upp till familjemedlemmarna om besöken ska bli av. Harriet upplevdes också få dåligt samvete om hur hennes barn väljer att besöka henne på boendet. Det var återkommande förklaringar till varför det såg ut som det gjorde, vilket ansågs var ett sätt för henne att stilla sitt samvete och sin längtan efter sina barns närvaro. Att barnen hade annat för sig i livet som var av prioritet sades upprepade gånger, vilket uppfattades uppfylla en funktion även för henne, och inte bara mig som intervjuare.
Enligt Honneth (2003), belyser vikten av nära relationer till individer och vilken mening dessa har för personens förmåga och vilja till att skapa nya relationer i sin omgivning. Även om det enligt lag inte längre finns några förpliktelser ifrån familjens sida att ta hand om den äldre (Sand, 2007), så är dessa relationer av betydelse eftersom det är de närmsta relationerna som anses vara den viktigaste formen av socialt erkännande. Det är i detta erkännandet som grunden till trygghet och självförtroende konstrueras. Man kan utifrån detta förhållningssätt tänka sig hur detta skapar en stor saknad och längtan hos Harriet som inte har möjlighet att på eget initiativ besöka sina anhöriga. För andra kan en liten eller ingen kontakt alls med anhöriga påverka en person så mycket att man t.ex. tappar förtroendet för sig själv i sociala sammanhang, upplever sin tillvaro som värdelös eller blir så inskränkt att känslor av ensamhet börjar ta form. För en del personer som dessutom har sjukdomar sedan tidigare kan läget förvärras eller nya ta form som påverkar människors välbefinnande (Crooks et al., 2008; Östberg & Lennartsson, 2007; Wang, 2016). Harriet väljer, trots sina signaler av saknad från sina barn, att hålla en låg profil eftersom hon trots allt beskriver hur bra hon har det i sina relationer till sina barn och hur värdefulla de är för henne.