I Sverige har trygghetsförsäkringarna vid arbetslöshet och sjukdom ur-holkats sedan 1990-talet. Det är en central förklaring till att inkomst-skillnaderna har ökat, eftersom det framför allt har drabbat personer med låga inkomster. Urholkningen är ett hot mot jämlikheten också genom att viljan att vara med och betala för försäkringarna gemensamt riskerar att avta i takt med att försäkringarna blir allt sämre och om-fattar allt färre.
Det är inte säkert att stora löntagargrupper ännu noterat urholk-ningen av sjukförsäkringen i praktiken, då den – liksom övriga social-försäkringar – kompletteras med kollektivavtalssocial-försäkringar. Kollektiv-avtalen omfattar de allra flesta anställda i Sverige. Många kan därmed få kompletterande ersättning över inkomsttaket när de är sjuka, för-äldralediga eller går i pension. Förtroendet för socialförsäkringarna har därför kanske inte rubbats märkbart än.
Arbetslöshetsförsäkringens försvagning har istället379 lett till en fram-växt av fackliga inkomstförsäkringar, särskilt för tjänstemän och akade-miker, men i lägre grad bland arbetare. Det är en delförklaring till det, internationellt sett, unika faktum att den fackliga organisationsgraden i Sverige är högre bland tjänstemän (som har mer att tjäna på tilläggs-försäkringarna) än bland arbetare.
Ett större inslag av privata försäkringslösningar är i längden ojäm-likhetsskapande. För personer med de lägsta lönerna kommer det ald-rig att vara en lösning att förlita sig på kollektivavtalade eller fackliga tilläggsförsäkringar om de offentligt finansierade försäkringarna bris-ter. Det beror helt enkelt på att arbetslöshets- och sjukdomsrisker samt anställnings- och arbetsvillkor är polariserade, samt att löneutrymmet för stora grupper inte räcker till både en rimlig löneutveckling och till generösa tilläggsförsäkringar.
Ett socialförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringssystem som är uppdelat på flera försäkringskollektiv, med olika risker och betalnings-förmåga, är också mindre omfördelande än ett gemensamt.
Fler arbetslösa behöver omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Det kräver både bättre kvalificeringsvillkor och bättre villkor för hur er-sättningen beräknas. Nödvändiga förändringar inkluderar generösare
villkor i fråga om hur mycket och länge du behöver ha arbetat för att kvalificera dig för ersättning, förändrade ersättningsregler för deltids-arbetslösa, att alla subventionerade anställningar ska kunna ligga till grund för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen samt ett nytt stu-derandevillkor så att fullgjorda studier på gymnasie- och eftergymnasial nivå samt inom svenska för invandrare (sfi) ger rätt till arbetslöshets-försäkringens grundbelopp.
Inkomsttaket och ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen måste höjas för att inkomstbortfallsprincipen ska återupprättas. Det gör att många fler får en god ersättning och stärker försäkringens legi-timitet. Inkomsttaket ska höjas så att minst 70 procent av lönerna ligger under inkomsttaket och därmed är försäkrade i sin helhet samt att taket ska indexeras med löneutvecklingen. Ersättningsnivån ska motsvara 80 procent av tidigare lön under hela arbetslöshetsperioden och grundbe-loppet höjas. Karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen bör avskaffas så att självrisken bestäms av inkomsttaket och ersättningsnivån.
Även i sjukförsäkringen måste inkomstbortfallsprincipen återupprät-tas. Inkomsttaket ska ligga på en nivå som gör att 80 procent av lönerna ligger under det, samt indexeras med löneutvecklingen. Ersättningsnivån ska motsvara 80 procent av lönen. På motsvarande sätt som i arbetslös-hetsförsäkringen bör självrisken i sjukförsäkringen bestämmas av in-komsttaket och ersättningsnivån. Därmed bör karensavdraget avskaffas.380
Sjukersättningen (det som tidigare kallades förtidspension) behöver förbättras dels genom att den inkomstrelaterade sjukersättningen har samma inkomsttak som sjukförsäkringen och dels genom att garanti-ersättningarna höjs.
Fler sjuka behöver omfattas av sjukförsäkringen, inklusive sjuker-sättningen. Det kräver att försäkringsvillkoren i bredare bemärkelse förändras och blir mindre strikta. Att arbetsförmågebegreppet förtyd-ligas och att större hänsyn tas till individers olika omställningsförmåga är avgörande.
Jobbskatteavdragen har medfört att ersättningar från arbetslöshets- och sjukförsäkringen beskattas högre än arbetsinkomster. För att mins-ka inkomstskillnaderna och ömins-ka försäkringssystemens legitimitet bör skillnaden i beskattning mellan arbetsinkomster och ersättningar från försäkringssystemen avskaffas.